Ett målsnöre i sikte

Oj... här var det inte skrivet något på ett tag. Jag var medveten om att det var en stund sedan, men en hel månad... Nu skriver jag ju enligt min programförklaring inte för att fylla ett visst antal vita sidor (333 st), utan omvänt för att släppa ut, sätta på pränt, minnas.

Jag måste medge att vinden fallit ur seglen på sistone. På senhösten kom en period med rätt många återkommande konflikter med Vera, stämningen vår rätt grinig flera gånger om dagen. Agnes kom samtidigt in i en ganska gnällig period, hon responderade på minsta motgång med ett totalt mentalt sammanbrott. Samtidigt kom även pappa Håkan in i någon sorts "fas" av sin utveckling. Han blev lättirriterad och släppte lite för mycket på tyglarna på sitt kontrollbehov.

Kortare dagar och en rejäl höstförkylning dränerade ytterligare ork, och i summering blev vardagsutmaningen lite kämpigare, en något enahanda lunk.

Vi gjorde en kul resa till mina föräldrar i mitten av november. Vi åkte en måndag och lämnade mamma Jenny ensam hemma, och sedan kom vi hem på torsdagen. Det var roligt att ha gott om tid att umgås och göra inget särskilt. Under början av november fick jag själv lite styrsel på min träning, vilket piggar upp och gör mig till en bättre medmänniska. En helg lite senare kom Jennys syster Frida med familj på besök, ett annat kul avbrott i lunken!

Ännu en förkylningsomgång med influensasymptom har hunnits med, men nu är vi på gång igen.

En bidragande orsak till att min egen ork haft en dipp under senhösten tror jag är att jag befann mig i en punkt längs föräldraledigheten där jag började "kunna detta", samtidigt som det var ganska långt till jag skulle börja jobba igen. Glaset blev halvtomt istället för halvfullt och perspektivet skiftade från glädje over den unika möjligheten att vara med mina barn till en känsla av viss instängdhet och nötande rutin och repetition.

Under den senaste månaden har arbetet min chef och mig emellan med att dra upp riktlinjerna för hur min situation ska se ut kommit igång. Det ser ut att bli en del ändringar och det är idag skrivet i stjärnorna vilken av två möjliga vägar det blir. Jag har dock mycket stort förtroende för min chef, och han har ett äkta engagemang i att jag ska trivas, så jag känner tillförsikt att det kommer bli en bra lösning för mig. Det faktum att jag går ner 20 % i arbetstid ställer till det lite med den roll jag haft hittills, men det känns som vi kommer hitta något annat som blir bra.

Jag tycker mitt samspel med Vera blivit bättre igen. Det är färre konflikter, och de som blir löser vi i allmänhet innan det tagit eld för mycket. Det handlar både om att jag är lite smidigare, hävdar min linje på ett smartare och mer selekterat sätt, men också om att Vera känns mer hamronisk. Vi har haft många mysiga stunder hon och jag t ex när Agnes sovit tupplur. Det har t o m varit så att Vera blivit ledsen när Agnes vaknar... "Nej! Jag vill inte att hon ska vakna, jag vill att du ska leka med bara mig!".

Agnes har faktiskt lugnat sig lite också. Jag ser fortfarande frustrationen lysa om henne när saker inte blir som hon tänkt, men det är mindre av kastade saker och gråtattacker liggandes i en pöl på golvet. Utan att jag är någon expert så känner jag mig rätt säker på att en viktig faktor är att hon förstår väldigt mycket, och kan tänka ut ganska komplicerade planer, men hon har inget språk att uttrycka önskningar eller beskrivningar med. Man kan ju tänka sig själv hur frustrerad man skulle bli...

Planen för inskolning på dagis är nu klar. Den börjar vecka 2 och ska klaras av på den enda veckan. Det känner jag mig helt trygg med, eftersom Agnes verkligen är hemtam i miljön och med lärarna. De har verkligen på ett smart och förutseende sätt involverat henne och lekt och busat när vi varit där och lämnat/hämtat Vera. Ibland har Agnes smitit in genom grinden för att kolla läget, och det har de spunnit vidare på direkt och gjort en liten rundtur. Vera är väldigt stolt över sin lillasyster och läääängtar efter att hon ska börja.

För min egen del är det en epok som tar slut. Hur roligt det än ska bli att återvända till jobbet, till ett vidare och komplexare sammanhag, så är det med visst vemod jag konstaterar att den föräldraledighet som framstod som oändlig (inte minst i oktober...) nu bara verkat svischat förbi! Jag känner mig verkligt nöjd att ha planerat för arbete på 80%, så att jag får en bonusdag med barnen i veckan.