Jenny hade bilen till jobbet idag, så planen var att ta bussen in till stan och äta lunch i god tid innan Veras simskola. Jenny behövde inte bilen på e m så vi skulle ses och då få ta över bilen. Åka buss är skoj och något som vi inte gör så värst ofta, så det blev ju som en liten aktivitet.
Allt gick bra och vi klev av inne i stan där vi skulle möta Jenny. Det är ju en liten procedur med två barn, en barnvagn och väskor. Den där stressen fanns där; att inte vara en sådan där jobbig småbarnsförälder som sinkar vanliga hederliga hårt arbetande människor vars skatt finansierar mitt softarliv hemma. Så jag försökte rassla av bussen med mitt lilla entourage så smidigt som möjligt, och det gick bra.
MEN... Veras ryggsäck med badgrejorna glömde vi! Jag kom på det efter några minuter, och då var det ju kört. Vera blev inte alltför ledsen, men lite besviken ändå. Det har hänt förut att t ex Agnes blivit sjuk och vi inte kunnat åka iväg, och då har hon varit väldigt "mogen" i sin reaktion och inte brutit ihop.
Nåja. Vi åt lunch på IKEA (barnen superduktiga som vanligt) och gjorde också ett stopp på Biltema. Våra grannar är alltid så snälla och kör av delar av vår uppfart och parkering när de är ute med sin snöslunga. Så jag köpte en bensindunk som sedermera fylldes med 95 blyfri som vi gav till dem som tack.
Väl hemma igen tog vi eftermiddagsfika. Vera var sugen på en macka, men Agnes var mer svårflirtad. Vi satte oss ner, Agnes brukar ansluta efter en minut när hon inser vad som vankas. Jag bredde en macka åt Vera när hon sade "kolla pappa, Agnes har hittat en köttbulle!".
"Huh??"
Jo mycket riktigt, en liten barnahand stacks upp över bordskanten och lade en köttbulle på bordet. ELLER VÄNTA NU.... DET DÄR ÄR INGEN KÖTTBULLE!!!
Agnes har ju som jag kanske skrivit lite om varit inne i en period igen där hon varit väldigt trög och hård i magen. Ibalnd ställer hon sig lite för sig själv i ett hörn och kämpar en stund, vilket hon just nu ägnat sig åt...
Byxor och blöjor runt knäna och så var det obekväma ordnat själv :-]
fredag 17 december 2010
tisdag 14 december 2010
Julbord och delfinuppvisning
I söndags var vi bjudna på julbord till Kolmårdens Djurpark av Jennys föräldrar. Alla tre systrarna med familjer slöt upp, totalt 8 vuxna och 5 kusiner i åldrarna 1 till 5 år. Innan julbordet bjöds det på delfinuppvisning! Både Vera och Agnes var som uppslukade av detta, Vera allra mest såklart. Uppvisningen var verkligen fascinerande, vilka häftiga djur! Sittningen vid julbordet gick också bra, tack vare ett barnvänligt upplägg. Bamse och Lille Skutt dök upp och hälsade på barnen. Agnes tyckte om dem, men Vera var mer reserverad.
Agnes mage vållar henne problem. Det har varit bra trögt nu under drygt en vecka. Ibland händer inget på flera dagar, och så plötsligt står hon där och kämpar och gråter för att det gör ont. Man får hjälpa till med en termometer och lite hudsalva... Ville du inte läsa detta? Man får skylla sig själv om man läser en föräldra-blogg! ;-)
Jag försöker få lite ordning på att ge henne katrinplommonpuré varje dag. Det gäller att få med det i frukostrutinen, t ex, så kommer det igång med magen. Just idag har det varit ett par sessioner på skötbordet, och nu har hon blivit av med en del men troligen inte allt. Samtidigt har hon slevat i sig rejält av purén, så nu är det "väntans tider" till imorgon kanske...
Agnes mage vållar henne problem. Det har varit bra trögt nu under drygt en vecka. Ibland händer inget på flera dagar, och så plötsligt står hon där och kämpar och gråter för att det gör ont. Man får hjälpa till med en termometer och lite hudsalva... Ville du inte läsa detta? Man får skylla sig själv om man läser en föräldra-blogg! ;-)
Jag försöker få lite ordning på att ge henne katrinplommonpuré varje dag. Det gäller att få med det i frukostrutinen, t ex, så kommer det igång med magen. Just idag har det varit ett par sessioner på skötbordet, och nu har hon blivit av med en del men troligen inte allt. Samtidigt har hon slevat i sig rejält av purén, så nu är det "väntans tider" till imorgon kanske...
fredag 10 december 2010
Nobelfest
Ikväll är Jenny på den traditionella Nobel-festen på hennes förra arbetsplats. Det är ganska festlig tillställning med "seriös" klädsel, middag/sittning, och naturligtvis en prisutdelning med en hel del glimten-i-ögat-motiveringar till olika kategoriers vinnare. Vera undrade för någon dag sedan varför inte hon får gå på Nobel-festen. Förklaringen att den var till för de anställda dög inte riktigt... Då slår hon till med sin härliga framåtanda och istället för att sura deklarerade hon bestämt att "vi ska ha egen Nobel-fest!".
Det var väldigt tydliga planer från hennes sida redan igår kväll; ballonger, serpentiner och tårta. Hon ville även bjuda gäster, men det fick anstå till idag då vi ändå skulle träffa hennes kompis Elsa. Nu hade Elsa förhinder, men det blev en bra Nobel-fest ändå.
Efter simskolan åkte vi till Konditori Rosetten och köpte 4 bakelser (mamma måste få också), och så for vi hem och inledde festligheterna med efterrätt. Jenny kom hem lite tidigare från jobbet så hon kunde delta. Tyvärr var väl batterierna på väg ner mot rött, speciellt på Agnes, så festligheterna diffunderade ut i diverse socker-relaterat spring.
Jenny skulle ha bilen under kvällen, så ganska snart fick jag ge mig iväg och hämta huvudrätten hos Pizzeria Santorin. Innan dess hann vi dock fixa upp rejält med serpentiner och ballonger. Väl åter med pizzan blev sittningen riktigt lyckad, tycker jag!
Festligheterna lär fortsätta imorgon...
Vera är nu anmäld till nästa termins simskola. Jag ska ju vara ledig på fredagarna, och då platser fanns på samma tid vi gått under hösten var det bara att slå till. Simskolan (Jönköpings Simsällskap) haren riktigt bra verksamhet, och efter varje termin rekommenderar de varje barn en lämplig nivå för eventuell fortsättning. Vera rekommenderades fortsatt "Bröstsim 1", och det kan jag förstå. Mer ofokuserad elev får man leta efter ;-)
Nåja, hon hänger med helt OK. Man man ser tydligt att barnen som är 1-2 år äldre har lite större uthållighet att kämpa på med en övning även om de inte riktigt klarar den. Vera har lite för lätt att i sin glädje över att vara i vattnet komma på egna övningar. Oftast någon variant på att hoppa upp och ner och flaxa med armarna... Det viktiga är att hon har roligt och bygger upp en självtillit i vattnet! Och jämför man med läget i våras när hon lämnade det s k Minisim-nivån bakom sig direkt efter en termin, så visst har hon utvecklats.
Det var väldigt tydliga planer från hennes sida redan igår kväll; ballonger, serpentiner och tårta. Hon ville även bjuda gäster, men det fick anstå till idag då vi ändå skulle träffa hennes kompis Elsa. Nu hade Elsa förhinder, men det blev en bra Nobel-fest ändå.
Efter simskolan åkte vi till Konditori Rosetten och köpte 4 bakelser (mamma måste få också), och så for vi hem och inledde festligheterna med efterrätt. Jenny kom hem lite tidigare från jobbet så hon kunde delta. Tyvärr var väl batterierna på väg ner mot rött, speciellt på Agnes, så festligheterna diffunderade ut i diverse socker-relaterat spring.
Jenny skulle ha bilen under kvällen, så ganska snart fick jag ge mig iväg och hämta huvudrätten hos Pizzeria Santorin. Innan dess hann vi dock fixa upp rejält med serpentiner och ballonger. Väl åter med pizzan blev sittningen riktigt lyckad, tycker jag!
Festligheterna lär fortsätta imorgon...
Vera är nu anmäld till nästa termins simskola. Jag ska ju vara ledig på fredagarna, och då platser fanns på samma tid vi gått under hösten var det bara att slå till. Simskolan (Jönköpings Simsällskap) haren riktigt bra verksamhet, och efter varje termin rekommenderar de varje barn en lämplig nivå för eventuell fortsättning. Vera rekommenderades fortsatt "Bröstsim 1", och det kan jag förstå. Mer ofokuserad elev får man leta efter ;-)
Nåja, hon hänger med helt OK. Man man ser tydligt att barnen som är 1-2 år äldre har lite större uthållighet att kämpa på med en övning även om de inte riktigt klarar den. Vera har lite för lätt att i sin glädje över att vara i vattnet komma på egna övningar. Oftast någon variant på att hoppa upp och ner och flaxa med armarna... Det viktiga är att hon har roligt och bygger upp en självtillit i vattnet! Och jämför man med läget i våras när hon lämnade det s k Minisim-nivån bakom sig direkt efter en termin, så visst har hon utvecklats.
torsdag 9 december 2010
Ett målsnöre i sikte
Oj... här var det inte skrivet något på ett tag. Jag var medveten om att det var en stund sedan, men en hel månad... Nu skriver jag ju enligt min programförklaring inte för att fylla ett visst antal vita sidor (333 st), utan omvänt för att släppa ut, sätta på pränt, minnas.
Jag måste medge att vinden fallit ur seglen på sistone. På senhösten kom en period med rätt många återkommande konflikter med Vera, stämningen vår rätt grinig flera gånger om dagen. Agnes kom samtidigt in i en ganska gnällig period, hon responderade på minsta motgång med ett totalt mentalt sammanbrott. Samtidigt kom även pappa Håkan in i någon sorts "fas" av sin utveckling. Han blev lättirriterad och släppte lite för mycket på tyglarna på sitt kontrollbehov.
Kortare dagar och en rejäl höstförkylning dränerade ytterligare ork, och i summering blev vardagsutmaningen lite kämpigare, en något enahanda lunk.
Vi gjorde en kul resa till mina föräldrar i mitten av november. Vi åkte en måndag och lämnade mamma Jenny ensam hemma, och sedan kom vi hem på torsdagen. Det var roligt att ha gott om tid att umgås och göra inget särskilt. Under början av november fick jag själv lite styrsel på min träning, vilket piggar upp och gör mig till en bättre medmänniska. En helg lite senare kom Jennys syster Frida med familj på besök, ett annat kul avbrott i lunken!
Ännu en förkylningsomgång med influensasymptom har hunnits med, men nu är vi på gång igen.
En bidragande orsak till att min egen ork haft en dipp under senhösten tror jag är att jag befann mig i en punkt längs föräldraledigheten där jag började "kunna detta", samtidigt som det var ganska långt till jag skulle börja jobba igen. Glaset blev halvtomt istället för halvfullt och perspektivet skiftade från glädje over den unika möjligheten att vara med mina barn till en känsla av viss instängdhet och nötande rutin och repetition.
Under den senaste månaden har arbetet min chef och mig emellan med att dra upp riktlinjerna för hur min situation ska se ut kommit igång. Det ser ut att bli en del ändringar och det är idag skrivet i stjärnorna vilken av två möjliga vägar det blir. Jag har dock mycket stort förtroende för min chef, och han har ett äkta engagemang i att jag ska trivas, så jag känner tillförsikt att det kommer bli en bra lösning för mig. Det faktum att jag går ner 20 % i arbetstid ställer till det lite med den roll jag haft hittills, men det känns som vi kommer hitta något annat som blir bra.
Jag tycker mitt samspel med Vera blivit bättre igen. Det är färre konflikter, och de som blir löser vi i allmänhet innan det tagit eld för mycket. Det handlar både om att jag är lite smidigare, hävdar min linje på ett smartare och mer selekterat sätt, men också om att Vera känns mer hamronisk. Vi har haft många mysiga stunder hon och jag t ex när Agnes sovit tupplur. Det har t o m varit så att Vera blivit ledsen när Agnes vaknar... "Nej! Jag vill inte att hon ska vakna, jag vill att du ska leka med bara mig!".
Agnes har faktiskt lugnat sig lite också. Jag ser fortfarande frustrationen lysa om henne när saker inte blir som hon tänkt, men det är mindre av kastade saker och gråtattacker liggandes i en pöl på golvet. Utan att jag är någon expert så känner jag mig rätt säker på att en viktig faktor är att hon förstår väldigt mycket, och kan tänka ut ganska komplicerade planer, men hon har inget språk att uttrycka önskningar eller beskrivningar med. Man kan ju tänka sig själv hur frustrerad man skulle bli...
Planen för inskolning på dagis är nu klar. Den börjar vecka 2 och ska klaras av på den enda veckan. Det känner jag mig helt trygg med, eftersom Agnes verkligen är hemtam i miljön och med lärarna. De har verkligen på ett smart och förutseende sätt involverat henne och lekt och busat när vi varit där och lämnat/hämtat Vera. Ibland har Agnes smitit in genom grinden för att kolla läget, och det har de spunnit vidare på direkt och gjort en liten rundtur. Vera är väldigt stolt över sin lillasyster och läääängtar efter att hon ska börja.
För min egen del är det en epok som tar slut. Hur roligt det än ska bli att återvända till jobbet, till ett vidare och komplexare sammanhag, så är det med visst vemod jag konstaterar att den föräldraledighet som framstod som oändlig (inte minst i oktober...) nu bara verkat svischat förbi! Jag känner mig verkligt nöjd att ha planerat för arbete på 80%, så att jag får en bonusdag med barnen i veckan.
Jag måste medge att vinden fallit ur seglen på sistone. På senhösten kom en period med rätt många återkommande konflikter med Vera, stämningen vår rätt grinig flera gånger om dagen. Agnes kom samtidigt in i en ganska gnällig period, hon responderade på minsta motgång med ett totalt mentalt sammanbrott. Samtidigt kom även pappa Håkan in i någon sorts "fas" av sin utveckling. Han blev lättirriterad och släppte lite för mycket på tyglarna på sitt kontrollbehov.
Kortare dagar och en rejäl höstförkylning dränerade ytterligare ork, och i summering blev vardagsutmaningen lite kämpigare, en något enahanda lunk.
Vi gjorde en kul resa till mina föräldrar i mitten av november. Vi åkte en måndag och lämnade mamma Jenny ensam hemma, och sedan kom vi hem på torsdagen. Det var roligt att ha gott om tid att umgås och göra inget särskilt. Under början av november fick jag själv lite styrsel på min träning, vilket piggar upp och gör mig till en bättre medmänniska. En helg lite senare kom Jennys syster Frida med familj på besök, ett annat kul avbrott i lunken!
Ännu en förkylningsomgång med influensasymptom har hunnits med, men nu är vi på gång igen.
En bidragande orsak till att min egen ork haft en dipp under senhösten tror jag är att jag befann mig i en punkt längs föräldraledigheten där jag började "kunna detta", samtidigt som det var ganska långt till jag skulle börja jobba igen. Glaset blev halvtomt istället för halvfullt och perspektivet skiftade från glädje over den unika möjligheten att vara med mina barn till en känsla av viss instängdhet och nötande rutin och repetition.
Under den senaste månaden har arbetet min chef och mig emellan med att dra upp riktlinjerna för hur min situation ska se ut kommit igång. Det ser ut att bli en del ändringar och det är idag skrivet i stjärnorna vilken av två möjliga vägar det blir. Jag har dock mycket stort förtroende för min chef, och han har ett äkta engagemang i att jag ska trivas, så jag känner tillförsikt att det kommer bli en bra lösning för mig. Det faktum att jag går ner 20 % i arbetstid ställer till det lite med den roll jag haft hittills, men det känns som vi kommer hitta något annat som blir bra.
Jag tycker mitt samspel med Vera blivit bättre igen. Det är färre konflikter, och de som blir löser vi i allmänhet innan det tagit eld för mycket. Det handlar både om att jag är lite smidigare, hävdar min linje på ett smartare och mer selekterat sätt, men också om att Vera känns mer hamronisk. Vi har haft många mysiga stunder hon och jag t ex när Agnes sovit tupplur. Det har t o m varit så att Vera blivit ledsen när Agnes vaknar... "Nej! Jag vill inte att hon ska vakna, jag vill att du ska leka med bara mig!".
Agnes har faktiskt lugnat sig lite också. Jag ser fortfarande frustrationen lysa om henne när saker inte blir som hon tänkt, men det är mindre av kastade saker och gråtattacker liggandes i en pöl på golvet. Utan att jag är någon expert så känner jag mig rätt säker på att en viktig faktor är att hon förstår väldigt mycket, och kan tänka ut ganska komplicerade planer, men hon har inget språk att uttrycka önskningar eller beskrivningar med. Man kan ju tänka sig själv hur frustrerad man skulle bli...
Planen för inskolning på dagis är nu klar. Den börjar vecka 2 och ska klaras av på den enda veckan. Det känner jag mig helt trygg med, eftersom Agnes verkligen är hemtam i miljön och med lärarna. De har verkligen på ett smart och förutseende sätt involverat henne och lekt och busat när vi varit där och lämnat/hämtat Vera. Ibland har Agnes smitit in genom grinden för att kolla läget, och det har de spunnit vidare på direkt och gjort en liten rundtur. Vera är väldigt stolt över sin lillasyster och läääängtar efter att hon ska börja.
För min egen del är det en epok som tar slut. Hur roligt det än ska bli att återvända till jobbet, till ett vidare och komplexare sammanhag, så är det med visst vemod jag konstaterar att den föräldraledighet som framstod som oändlig (inte minst i oktober...) nu bara verkat svischat förbi! Jag känner mig verkligt nöjd att ha planerat för arbete på 80%, så att jag får en bonusdag med barnen i veckan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)