"Hej du speleman, kan du svara på min fråga..."

I vår nya nattningsrutin för Vera ingår efter sagan en liten pratstund om ditt och datt. Vi pratar lite om vad som hänt under dagen, något spännande vi ska göra till helgen, o s v. Det blir en stund fokuserad helt på Vera, som hon styr själv till innehållet. Jag tror det är viktigt eftersom jag uppfattar tidigare nattningsstrul med utdragna tvister om än det ena än det andra som ett utslag av att hon känner sig lite instängd i en rutin. Hon gör sig fri, vill bestämma själv, och det gäller för oss att hitta ett sätt att uppräthålla viktiga rutiner - såsom att somna i tid - utan att bli oflexibla mot hennes utveckling.

Detta fungerar ganska bra. Hon somnar fortfarande lite väl sent vissa kvällar. Men jag upplever att de där omtagen när hon legat en stund i sängen med lampan släckt och sedan ropar på oss har försvunnit. När vi haft vår nattningsstund är det faktiskt tyst och jag tror hon somnar ganska snabbt.

Igår kväll fick jag i den där lilla snackestunden ännu ett sådant där Ögonblick med Vera. Helt obetalbart, och en svindlande påminnelse om att hon är faktiskt ingen liten bebis längre. Hon är en fullt ut supersmart, observant komplett liten människa och det enda som skiljer oss är 38-åringens och 4-åringens respektive nivåer av livserfarenhet, och därmed våra skilda blickar på världen.

Vi pratade som vanligt om vad som hänt under dagen, om favoritdockorna på dagis mm. Plötsligt i detta språkande om vardagligheter drog hon efter andan för att säga något, tittade mig rakt i ögonen, och frågade:

"Pappa, varför får man bara ett liv?"