Torsdag 2010-08-26

Så var den första dagisveckan för Vera efter sommaren till ända. Hon kom in i de gamla rutinerna utan problem - utom på en front, sömnen... Återkommer till det!

Agnes växer och utvecklas i rasande fart. Det märks inte minst på dagispersonalens reaktion när de fick se henne efter sommaren. Vad stor hon blivit! Och då är det ändå deras jobb att uppmuntra barns utveckling och de är alltid omgivna av de små liven. För min egen del märkte jag att den gamla rutinen att Agnes somnar i vagnen på väg hem från dagislämningen (då är klockan ca 8:45) inte fungerar. Hon är inte tillräckligt trött, helt enkelt. Och bra är ju det! Det hänger ihop med att hon sover stabilare och stabilare nätterna igenom och därmed har ett minskat sömnbehov på dagarna. Mot slutet av semestern märkte jag hur hon pendlade mellan en och två sovstunder under dagen. Jag tror att hon ganska snart kommer landa i att en lur mitt på dagen räcker. Den här veckan har hon dock vid ett tillfälle tagit en patenterad Agnes-"lur" på 3 h på förmiddagen...

För Veras del har sommaren inneburit lite problem på sömnfronten. Då långa ljusa kvällarna har gjort det svårt för henne att komma till ro. Detta i samverkan med att hon allt eftersom hon blir äldre och smartare också kommer på fler sätt att utöka sina domäner... "jag är kissnödig", "jag är törstig", "jag vill ha den-och-den-nallen", "jag kan INTE sova, jag kommer vara vaken hela natten", o s v i oändlighet.

Det har tyvärr inte varit någon ovanlighet att hon somnat framåt 21-tiden, när normal somna-tid har varit framåt 19:30. Vi har kört med samma rutiner, och hon är verkligen trött runt kl 19 när det är dags att borsta tänderna och läsa en bok efter att ha kollat lite på TV. Men efter sagan slår något annat till, och det blir stört omöjligt att bara koppla av och somna.

Nu har det varit semester och då är detta inget jätteproblem, mamma och pappa har inget emot att få "sova" (=endast ett i st f två barn vakna) till kl 7:30 i st f kl 6. Men nu är det tillbaka i vardagsrutinen som gäller, och då krockar det lite med de nya vanorna. Vera har varit riktigt trött på morgnarna denna vecka då hon tvingas upp lite före kl 7. Idag blev det tyvärr en riktigt tråkig stämning med en stentjurig Vera som skrek och konstrade och INTE skulle gå upp.

Jag försökte "pedagog" som jag är koppla tröttheten till att hon är uppe för sent, till stor del för att hon själv kämpar emot då sommarljuset nu inte längre kan störa. Vi pratade om det på kvällen och kom överens om att kl 19:30 ska det vara tyst och släckt. Inte för att hon förstår klockan på det viset, men jag tror det inskärpte att det finns en gräns. Det funkade rätt så bra, jag tror hon somnade innan kl 20 i alla fall. Jag fick säga till henne två gånger efter att "gränsen" egentligen var nådd; det var en viss docka som saknades, och sedan tyckte hon att mamma skulle komma in. Det första gick jag med på att ordna, på det andra blev det nej.

Är jag/vi för hårda mot henne? Alla dessa rutiner, regler, tider mm. Är de bara ett sätt att fostra in ungen i en Luthersk lydnadstradition som planterar en massa frustrationer? Jag vet inte, kvällar som denna tvivlar jag. Ikväll fick jag en påminnelse om vilken otrolig tur vi har som har två friska prinsessor som snusar fridullt i varsin säng. 8 rätt på Lotto är normalt i jämförelse. Katastrofer och elände drabbar andra familjer, medan vi nästan verkar kunna gå opåverkade mellan regndropparna. Och tacksamhet och insikt om detta visar jag genom att bli arg på min 4-åring som hittar på olika anledningar att hålla sig vaken?

Samtidigt finns det ju en del av mig som tror starkt på dessa ordningar. Att de bidrar med trygghet och igenkänning i barnens liv. Många gånger kan jag också se att så är fallet, utan förställan eller försköningar. Vera har t ex tagit de många konflikterna kring läggningsrutinerna till sig och gjort något av erfarenheten, och kastar sig sedan någon vecka över uppgiften att städa sitt rum innan Bolibompa.

Men! säger tvivlaren inom mig. Är det verkligen bra då? Visst är det lättare för oss föräldrar, men vår uppgift är inte att göra det lätt för oss. Den är att förbereda barnen för livet. Att Vera inordnar sig i regler, processer mm, är det i sig något gott? Vilken hjälp har hon av det i det däringa Livet? Vår programförklaring som föräldrar ligger nog mer åt att barnen ska vara självständiga, fatta sina egna beslut och stå för dem, att sträva efter att känna sig själva väl.

Dit når man inte genom att till varje pris och med maktmedel försvara alla dessa ordningar. Många gånger tror jag att de största framstegen som fostrare har jag nått när jag bett Vera om förlåtelse för att jag blev så arg. Kanske är det i de stunderna hon som mest känner sig respekterad som en individ, och inte bara ledd hit och dit i mitt ledband. När jag är utsövd och ostressad kan jag lösa konflikter med henne genom att erbjuda alternativ och visa på konsekvenser av det sätt hon ville göra på. Då är det hur lätt som helst att få henne med på noterna. När jag inte fått mitt kaffe och Vera hade behövt en banan, och den där utmaningen av någon vardagstrivialitet kommer - då går jag bara på med min linje och så - pang - är vi där igen...