Torsdag 2010-08-12

Idag har jag känt mig som en hund på tre ben... Agnes har varit trött och gnällig, och det blev en jättestrid med Vera kring lunch. Jag kollade tempen på Agnes två gånger, och Jenny kollade också på kvällen, men det var inget speciellt, 37.6 typ. Men hon kan ju ha haft ont i huvudet eller halsen av en förkylning, det vet man ju inte. En flaska välling spetsad med flytande Ipren och så somnade hon gott utan omnattning.

Det blev som sagt en uppgörelse med Vera, som dels var lite onödig från min sida för jag hade inte behövt stå på mig så som jag gjorde (valde fel strid helt enkelt), och dels tror jag den kom sig lite av att hon somnat sent några kvällar och är trött.

Dagen började helt OK och Vera och jag lekte ute medan Agnes sov. Vera sprang och frågade flickorna vi bor granne med om de ville leka, och de kom gärna över till oss. Det hann dock gå en stund innan de var klara så klockan hann bli runt 11, och därmed snart dags för lunch för oss.

De här tjejerna är väldigt mysiga, men de har en lite annan stil på en del fronter än oss. Detta innebär bl a att de leker väldigt mycket inne. Är det dåligt väder (=inte sol) ser man dem knappt ute. Detta kan man väga olika tungt, jag lägger mig inte i detta men vår åsikt är klar och det är att barnen ska ut någon gång under dagen om det inte är rekorddåligt väder (extremt kallt, storm etc). Några gånger har jag märkt hur speciellt den äldre tjejen påverkat Vera till att vilja vara inne, när det i vanliga fall inte hade varit något snack - Vera hade själv dragit på sandalerna efter frukost och sprungit ut.

Denna skillnad i synsätt fanns med i mitt bakhuvud när jag efter en stund märkte att leken drog sig inåt huset ("vi ska bara hämta..."), och jag sade ifrån vänligt men tydligt att ni får leka ute den stunden som är kvar till lunch. Sedan var det ändå planerat en tur in till stan. Detta köpte inte Vera alls, utan gick raka vägen förbi Gå in i tjuriga hörnet och sade åt mig att vara tyst mm. Detta gick ju jag såklart igång på och sade att den stilen kör vi inte. Jag vidhöll att de skulle ta med det de kom för att hämta och gå ut igen. Nu lackade Vera ur totalt och ilsk-grät och skrek att de visst skulle vara inne.

Vad gör man nu? Här kände jag dels att det blev lite jobbigt mot tjejerna som kommit över för att leka, och dels att jag kanske dragit detta lite för långt. Jag hade mycket väl kunnat låta dem vara inne, jag hade ändå haft maten klar på trekvart och då hade granntjejerna fått gå hem ändå. Nu hade jag dock målat in mig i prestige-hörnet och det var bara att hålla min linje, om mina ord ska vara värda något i framtiden. "Du slutar skrika, du lägger ner den där tjata-emot-stilen, och ni går ut och leker den lilla stunden som är kvar innan lunch, annars kan tjejerna lika gärna gå hem". Detta kan man inte begära att en 4-åring som redan har flippat ur ska kunna hantera, och det visste jag. Nu hade vi båda målat in oss i varsitt prestige-hörn, och granntjejerna fick gå hem.

Vera skrek och grät en lång stund. Såpass faktiskt att Agnes blev lite rädd och hängde efter mig än mer än hon redan gjorde i sitt allmänt gnälliga tillstånd. Emellanåt kom Vera ut och skrek något osammanhängande, och under tiden försökte jag laga veckans svåraste rätt från Linas Matkasse... kul! Vid ett tillfälle kom Vera ut och gick fram till mig utan att skrika, men sparkade istället efter mig och kallade mig "dumskalle". Det senare fick jag såklart lov att säga ifrån mot, sådant är inte OK oavsett vem det gäller. Det hade ungefär samma effekt som att försöka släcka en gräsbrand med bensin...

Till slut, med en urflippad Vera på sitt rum och en gnällande Agnes hängandes i byxbenen, lyckades jag på något sätt få ihop lunchen. Fr o m nu blev allt istället väldigt trevligt. Jag och Vera kunde prata lite, båda kunde vi uttrycka ånger över hur vi hanterat situationen - på våra egna sätt. Vi åt lunch i lugn och ro, Vera sprang ut och lekte medan jag städade av bombnedslaget i köket, bäddade sängar och lite annat pyssel. Sedan lekte vi ute alla tre tillsammans med gungor och bollar och annat. Skönt.

Vi skulle ett ärende till en handelsträdgård alla fyra tillsammans efter att ha hämtat Jenny. Vera hittade barnredskap för trädgården som började tjata om att vi skulle köpa, vilket det blev nej på. Here we go again... hon var troligen för trött för att detta skulle gå bra. Jag fick bära respektive leda två gråtande barn till bilen, medan Jenny ordnade det som skulle ordnas.

Väl hemma hade allt normaliserats ännu en gång, och dagen slutade trevligt. Vera och jag tittade på TV ganska länge, Pettson-filmen. Den gillar hon och hon gick utan knot och lade sig och somnade relativt snabbt, väl i säng.

Hon klämde ur sig en sådan där obetalbar Vera-kommentar när vi just parkerat bilen hemma. Vera har lärt sig att fråga först om hon får knäppa loss sig ur bilstolen, och om hon får öppna dörren. Ibland ska man ju vidare efter ett kort stopp och då vill i alla fall inte jag kliva ur bilen och gå runt och knäppa fast henne igen. På parkeringar har man också klassikern med barn som vräker upp dörren och gör en buckla i bilen intill, och det har peppar peppar inte hänt än eftersom Vera är så duktig på att vänta när det behövs.

Nåväl. Jag märkte när jag slagit av motorn att något pågick i baksätet. När jag samlat ihop telefon och nycklar vände jag mig om, och då stod hon i baksätet med ryggen mot mig framåtlutad för att få plats under taket och med byxorna nere. "Ehh... vad gör du för något!?" frågade jag, varpå svaret blev "jag letar efter ett mynt". Hela situationen blev otroligt komisk, men svaret har sin konkreta bakgrund... Vera har ju förstått att mynt betingar någon form av värde, och vill ofta bära en sedel eller ett mynt man tar fram. Vid några tillfällen har hon på under en minut lyckats slarva bort bilens enda "kundvagnsmynt" efter att ha tjatat till sig att få hålla det. Det ligger nog en liten förmögenhet under sätena... Av dessa erfarenheter har hon lärt sig att det inte är OK att femman eller tian försvinner bara lite "oj, hoppsan" sådär, och är nu mycket noga istället!