Torsdag 2010-08-26

Så var den första dagisveckan för Vera efter sommaren till ända. Hon kom in i de gamla rutinerna utan problem - utom på en front, sömnen... Återkommer till det!

Agnes växer och utvecklas i rasande fart. Det märks inte minst på dagispersonalens reaktion när de fick se henne efter sommaren. Vad stor hon blivit! Och då är det ändå deras jobb att uppmuntra barns utveckling och de är alltid omgivna av de små liven. För min egen del märkte jag att den gamla rutinen att Agnes somnar i vagnen på väg hem från dagislämningen (då är klockan ca 8:45) inte fungerar. Hon är inte tillräckligt trött, helt enkelt. Och bra är ju det! Det hänger ihop med att hon sover stabilare och stabilare nätterna igenom och därmed har ett minskat sömnbehov på dagarna. Mot slutet av semestern märkte jag hur hon pendlade mellan en och två sovstunder under dagen. Jag tror att hon ganska snart kommer landa i att en lur mitt på dagen räcker. Den här veckan har hon dock vid ett tillfälle tagit en patenterad Agnes-"lur" på 3 h på förmiddagen...

För Veras del har sommaren inneburit lite problem på sömnfronten. Då långa ljusa kvällarna har gjort det svårt för henne att komma till ro. Detta i samverkan med att hon allt eftersom hon blir äldre och smartare också kommer på fler sätt att utöka sina domäner... "jag är kissnödig", "jag är törstig", "jag vill ha den-och-den-nallen", "jag kan INTE sova, jag kommer vara vaken hela natten", o s v i oändlighet.

Det har tyvärr inte varit någon ovanlighet att hon somnat framåt 21-tiden, när normal somna-tid har varit framåt 19:30. Vi har kört med samma rutiner, och hon är verkligen trött runt kl 19 när det är dags att borsta tänderna och läsa en bok efter att ha kollat lite på TV. Men efter sagan slår något annat till, och det blir stört omöjligt att bara koppla av och somna.

Nu har det varit semester och då är detta inget jätteproblem, mamma och pappa har inget emot att få "sova" (=endast ett i st f två barn vakna) till kl 7:30 i st f kl 6. Men nu är det tillbaka i vardagsrutinen som gäller, och då krockar det lite med de nya vanorna. Vera har varit riktigt trött på morgnarna denna vecka då hon tvingas upp lite före kl 7. Idag blev det tyvärr en riktigt tråkig stämning med en stentjurig Vera som skrek och konstrade och INTE skulle gå upp.

Jag försökte "pedagog" som jag är koppla tröttheten till att hon är uppe för sent, till stor del för att hon själv kämpar emot då sommarljuset nu inte längre kan störa. Vi pratade om det på kvällen och kom överens om att kl 19:30 ska det vara tyst och släckt. Inte för att hon förstår klockan på det viset, men jag tror det inskärpte att det finns en gräns. Det funkade rätt så bra, jag tror hon somnade innan kl 20 i alla fall. Jag fick säga till henne två gånger efter att "gränsen" egentligen var nådd; det var en viss docka som saknades, och sedan tyckte hon att mamma skulle komma in. Det första gick jag med på att ordna, på det andra blev det nej.

Är jag/vi för hårda mot henne? Alla dessa rutiner, regler, tider mm. Är de bara ett sätt att fostra in ungen i en Luthersk lydnadstradition som planterar en massa frustrationer? Jag vet inte, kvällar som denna tvivlar jag. Ikväll fick jag en påminnelse om vilken otrolig tur vi har som har två friska prinsessor som snusar fridullt i varsin säng. 8 rätt på Lotto är normalt i jämförelse. Katastrofer och elände drabbar andra familjer, medan vi nästan verkar kunna gå opåverkade mellan regndropparna. Och tacksamhet och insikt om detta visar jag genom att bli arg på min 4-åring som hittar på olika anledningar att hålla sig vaken?

Samtidigt finns det ju en del av mig som tror starkt på dessa ordningar. Att de bidrar med trygghet och igenkänning i barnens liv. Många gånger kan jag också se att så är fallet, utan förställan eller försköningar. Vera har t ex tagit de många konflikterna kring läggningsrutinerna till sig och gjort något av erfarenheten, och kastar sig sedan någon vecka över uppgiften att städa sitt rum innan Bolibompa.

Men! säger tvivlaren inom mig. Är det verkligen bra då? Visst är det lättare för oss föräldrar, men vår uppgift är inte att göra det lätt för oss. Den är att förbereda barnen för livet. Att Vera inordnar sig i regler, processer mm, är det i sig något gott? Vilken hjälp har hon av det i det däringa Livet? Vår programförklaring som föräldrar ligger nog mer åt att barnen ska vara självständiga, fatta sina egna beslut och stå för dem, att sträva efter att känna sig själva väl.

Dit når man inte genom att till varje pris och med maktmedel försvara alla dessa ordningar. Många gånger tror jag att de största framstegen som fostrare har jag nått när jag bett Vera om förlåtelse för att jag blev så arg. Kanske är det i de stunderna hon som mest känner sig respekterad som en individ, och inte bara ledd hit och dit i mitt ledband. När jag är utsövd och ostressad kan jag lösa konflikter med henne genom att erbjuda alternativ och visa på konsekvenser av det sätt hon ville göra på. Då är det hur lätt som helst att få henne med på noterna. När jag inte fått mitt kaffe och Vera hade behövt en banan, och den där utmaningen av någon vardagstrivialitet kommer - då går jag bara på med min linje och så - pang - är vi där igen...

Tisdag 2010-08-25

I söndags morse var jag - som rätt ofta är fallet - den som är på benen först. Barnen ligger i vår säng och kollar på lite barn-TV och Jenny, som trots allt är den som försörjer oss i sitt anletes svett i veckorna, får ligga och dra sig lite. Jag hämtade in söndags-DN, och väl innanför dörren hade Agnes hoppat ur sängen för att kolla vad jag skulle göra. Jag gav henne tidningen och sade "gå och ge den till mamma!". Det snappade hon direkt och sprang ut i sovrummet med tidningen. Söndags-DN är en rätt skaplig last att kånka på för en 1,5-åring!

Jenny blev såklart glad och tackade för tidningen, och jag kunde höra hur även hon gladdes åt ännu ett tecken på hur mycket Agnes förstår och hänger med i utan att kunna uttrycka sig i ord själv. Sådana här tillfällen blir som en lek för Agnes, och berömmet att ha hämtat tidningen får henne att växa lite till. Hon riktigt strålade av stolthet när hon i några minuter sprang fram och tillbaka mellan backen med gamla tidningar i köket och vårt sovrum, där sängen sakt fylldes med veckans tidningar... :-)

I helgen diskuterade vi evolution med Vera. Hon är ofta ställt frågor i stil med "men hur kom de allra första hönsen till?". Även om hon förstår att djuren kläcks ur ägg eller föds som barn till sina föräldrar, har tanken alltså väckts kring hur djuren up´pstod allra första gången. Även om Vera får en bättre och bättre uppfattning om tid, och hur olika händelser förhåller sig kronologiskt till varandra, så är naturligtvis detta med gradvisa mutationer och anpassningar hos en djurart genom hundratusentals och miljoner år något som blir nära nog omöjligt att beskriva för henne. Jenny ledde in samtalet mer på att ställa fler frågor på samma ämne, för att uppmuntra Veras nyfikenhet. Som t ex "och man kan ju fråga sig hur det kommer sig att alla djur är så otroligt olika", varpå Vera snabbt replikerade "men det är ju för att man ska kunna se skillnad på dem!".

Idag gick Vera sin första dag på dagis efter sommaruppehållet. Lämningen var inga problem, hon kom snabbt i gamla kända hjulspår. En ny trevlig fröken har hon fått, som vid hämtningen uppmörksammade att Vera är så intresserad av att räkna. Vi pratade lite om detta, och att Vera dessutom lärt sig talen 1 till 11 på engelska. Vera fick räkna upp dem på engelska, och hennes nya fröken berömde henne och frågade "what's Your name?". Vera förstod naturligtvis inte, men hon fick snabbt förklarat för sig att hon fått frågan vad hon heter. Vera såg nästan än mer konfunderad ut, och vi fick lirka ur henne svaret. Det var först då jag förstod att hon tyckte frågan var jättekonstig - vet ni inte det!?

Måndag 2010-08-16

Agnes visade framsteg på klättringsfronten idag. De senaste veckorna har hon blivit riktigt "besvärlig" på att klättra upp på stolar, toastolen, mm ställen där hon kommer åt. Det är ganska vingligt när hon väl kommer upp, och många gånger blir hon sittande eller stående och bara piper och vill ner. Jag brukar dock rätt snabbt lyfta ner henne ändå, eftersom jag är orolig att hon ska dråsa i golvet. Hennes teknik att ta sig ner är rätt säker på vissa inövade ställen, t ex från vår säng. Men kommer hon upp på något "nytt" ställe kan hon fastna där och inte våga kasa ner på mage med fötterna först som hon brukar.

Idag skulle hon upp på den fasta köksbänken under fönstret (den är ca 0.5 m hög) eftersom hennes tiger låg däruppe. Tidigare har hon alltid ställt sig och gnällt och tjoat tills jag kommer och hjälper henne, nu hittade hon lösningen själv istället! Hon gick till kökets lekhörna och hämtade en barnpall, som är halva höjden upp till bänken. Hon ställde den nedanför och försökte klättra upp. Nu gick det inte hela vägen utan pallen vickade och hon tvekade, men hon tänkte ut hur hon skulle göra själv istället för att kalla på pappa!

Utomhus testade Agnes Veras trehjuling, som hon inte använder så mycket längre. Agnes kommer upp på sadeln, men når inte pedalerna och får precis tåspetsarna i marken. Hon är rätt nöjd där hon sitter, hon gillar väl som vanligt att få göra lite samma sak som Vera (som ju över på tvåhjuling vid det här laget). Vera - hjälpsam som vanligt - skulle hjälpa till och puttade på så Agnes fick lite fart, samt gav "handfasta" instruktioner (befallningar...) hur man skulle trampa på pedalerna. Som vanligt blir det lite Emil i Lönneberga i sådana här situationer. Vera menar så väl, men hon blir snabbt frustrerad när Agnes inte har en chans att förstå eller helt enkelt inte vill. Då tenderar Veras röst att gå upp lite i varv, och så blir Agnes ledsen eller arg.

Agnes ruttnade på sin cykellärare och blev arg och grät och försökte mota bort Vera. Jag sade till Vera "det är snällt att du vill hjälpa, men låt henne prova att bara sitta där. Hon har inte tillräckligt långa ben för att trampa". Vera svarade blixtsnabbt i indignerat tonfall "VA!?!? Har hon inte tillräckligt många ben??".

Torsdag 2010-08-12

Idag har jag känt mig som en hund på tre ben... Agnes har varit trött och gnällig, och det blev en jättestrid med Vera kring lunch. Jag kollade tempen på Agnes två gånger, och Jenny kollade också på kvällen, men det var inget speciellt, 37.6 typ. Men hon kan ju ha haft ont i huvudet eller halsen av en förkylning, det vet man ju inte. En flaska välling spetsad med flytande Ipren och så somnade hon gott utan omnattning.

Det blev som sagt en uppgörelse med Vera, som dels var lite onödig från min sida för jag hade inte behövt stå på mig så som jag gjorde (valde fel strid helt enkelt), och dels tror jag den kom sig lite av att hon somnat sent några kvällar och är trött.

Dagen började helt OK och Vera och jag lekte ute medan Agnes sov. Vera sprang och frågade flickorna vi bor granne med om de ville leka, och de kom gärna över till oss. Det hann dock gå en stund innan de var klara så klockan hann bli runt 11, och därmed snart dags för lunch för oss.

De här tjejerna är väldigt mysiga, men de har en lite annan stil på en del fronter än oss. Detta innebär bl a att de leker väldigt mycket inne. Är det dåligt väder (=inte sol) ser man dem knappt ute. Detta kan man väga olika tungt, jag lägger mig inte i detta men vår åsikt är klar och det är att barnen ska ut någon gång under dagen om det inte är rekorddåligt väder (extremt kallt, storm etc). Några gånger har jag märkt hur speciellt den äldre tjejen påverkat Vera till att vilja vara inne, när det i vanliga fall inte hade varit något snack - Vera hade själv dragit på sandalerna efter frukost och sprungit ut.

Denna skillnad i synsätt fanns med i mitt bakhuvud när jag efter en stund märkte att leken drog sig inåt huset ("vi ska bara hämta..."), och jag sade ifrån vänligt men tydligt att ni får leka ute den stunden som är kvar till lunch. Sedan var det ändå planerat en tur in till stan. Detta köpte inte Vera alls, utan gick raka vägen förbi Gå in i tjuriga hörnet och sade åt mig att vara tyst mm. Detta gick ju jag såklart igång på och sade att den stilen kör vi inte. Jag vidhöll att de skulle ta med det de kom för att hämta och gå ut igen. Nu lackade Vera ur totalt och ilsk-grät och skrek att de visst skulle vara inne.

Vad gör man nu? Här kände jag dels att det blev lite jobbigt mot tjejerna som kommit över för att leka, och dels att jag kanske dragit detta lite för långt. Jag hade mycket väl kunnat låta dem vara inne, jag hade ändå haft maten klar på trekvart och då hade granntjejerna fått gå hem ändå. Nu hade jag dock målat in mig i prestige-hörnet och det var bara att hålla min linje, om mina ord ska vara värda något i framtiden. "Du slutar skrika, du lägger ner den där tjata-emot-stilen, och ni går ut och leker den lilla stunden som är kvar innan lunch, annars kan tjejerna lika gärna gå hem". Detta kan man inte begära att en 4-åring som redan har flippat ur ska kunna hantera, och det visste jag. Nu hade vi båda målat in oss i varsitt prestige-hörn, och granntjejerna fick gå hem.

Vera skrek och grät en lång stund. Såpass faktiskt att Agnes blev lite rädd och hängde efter mig än mer än hon redan gjorde i sitt allmänt gnälliga tillstånd. Emellanåt kom Vera ut och skrek något osammanhängande, och under tiden försökte jag laga veckans svåraste rätt från Linas Matkasse... kul! Vid ett tillfälle kom Vera ut och gick fram till mig utan att skrika, men sparkade istället efter mig och kallade mig "dumskalle". Det senare fick jag såklart lov att säga ifrån mot, sådant är inte OK oavsett vem det gäller. Det hade ungefär samma effekt som att försöka släcka en gräsbrand med bensin...

Till slut, med en urflippad Vera på sitt rum och en gnällande Agnes hängandes i byxbenen, lyckades jag på något sätt få ihop lunchen. Fr o m nu blev allt istället väldigt trevligt. Jag och Vera kunde prata lite, båda kunde vi uttrycka ånger över hur vi hanterat situationen - på våra egna sätt. Vi åt lunch i lugn och ro, Vera sprang ut och lekte medan jag städade av bombnedslaget i köket, bäddade sängar och lite annat pyssel. Sedan lekte vi ute alla tre tillsammans med gungor och bollar och annat. Skönt.

Vi skulle ett ärende till en handelsträdgård alla fyra tillsammans efter att ha hämtat Jenny. Vera hittade barnredskap för trädgården som började tjata om att vi skulle köpa, vilket det blev nej på. Here we go again... hon var troligen för trött för att detta skulle gå bra. Jag fick bära respektive leda två gråtande barn till bilen, medan Jenny ordnade det som skulle ordnas.

Väl hemma hade allt normaliserats ännu en gång, och dagen slutade trevligt. Vera och jag tittade på TV ganska länge, Pettson-filmen. Den gillar hon och hon gick utan knot och lade sig och somnade relativt snabbt, väl i säng.

Hon klämde ur sig en sådan där obetalbar Vera-kommentar när vi just parkerat bilen hemma. Vera har lärt sig att fråga först om hon får knäppa loss sig ur bilstolen, och om hon får öppna dörren. Ibland ska man ju vidare efter ett kort stopp och då vill i alla fall inte jag kliva ur bilen och gå runt och knäppa fast henne igen. På parkeringar har man också klassikern med barn som vräker upp dörren och gör en buckla i bilen intill, och det har peppar peppar inte hänt än eftersom Vera är så duktig på att vänta när det behövs.

Nåväl. Jag märkte när jag slagit av motorn att något pågick i baksätet. När jag samlat ihop telefon och nycklar vände jag mig om, och då stod hon i baksätet med ryggen mot mig framåtlutad för att få plats under taket och med byxorna nere. "Ehh... vad gör du för något!?" frågade jag, varpå svaret blev "jag letar efter ett mynt". Hela situationen blev otroligt komisk, men svaret har sin konkreta bakgrund... Vera har ju förstått att mynt betingar någon form av värde, och vill ofta bära en sedel eller ett mynt man tar fram. Vid några tillfällen har hon på under en minut lyckats slarva bort bilens enda "kundvagnsmynt" efter att ha tjatat till sig att få hålla det. Det ligger nog en liten förmögenhet under sätena... Av dessa erfarenheter har hon lärt sig att det inte är OK att femman eller tian försvinner bara lite "oj, hoppsan" sådär, och är nu mycket noga istället!

Måndag 2010-08-09

Första dagen efter semestern! Jag använder det positiva utropstecknet, ändå, trots att det nu är tillbaka till vardagen som gäller. Vi har trots allt fått lyxen att vara lediga tillsammans som en familj i sex veckor i sträck, och dessutom fått avnjuta en kanonsommar både vädermässigt och sett till aktiviteter mm. Idag har Jenny därmed gjort första dagen på sitt nya jobb. Som alltid när man byter jobb är det tusen intryck som sköljer över en, men det samlade intrycket av henne på kvällen var positivt.

Agnes är för rolig med sitt pratande nu. Jag har berört det förut, men hennes hemmasnickrade kinesiska är härlig. Det finns ett antal återkommande ljud och "fraser" som snickras ihop i olika kombinationer. Samma ljud används dessutom till att uttrycka samma känsla eller vilja vid olika tillfällen. Hon har ännu inte lagt fler "riktiga" ord till vokabulären, utan det är "mamma", "pappa", "titta", och "ka" (=katt) som används. Hon sätter ihop kombinationer som t ex "titta pappa!", följt av "ka", när vi går förbi soffan där Elsa sover 22 timmar per dygn.

Det är dock min övertygelse att ganska snart kommer en explosion av riktigt tal. Hon förstår nästan allt man säger, och även ganska komplexa frågor och uppmaningar snappar hon i en blinkning. Hon är t ex väldigt förtjust i att rota i skoåp och lådor i köket, och då räcker det med att säga "Agnes, den lägger vi tillbaka i lådan" så trummar hon snabbt tillbaka och lägger tillbaka den. Hon kan även själ spontant använda kunskap om var olika saker hör hemma för att städa och ordna. När hon märker att det drar ihop sig till att gå ut eller åka hemifrån, går hon fram till skoskåpet och letar efter sina skor. Osv osv...

Vera är inne i en intensiv låtsas-fas. Pippi-utstyrseln hon fått i present är på mest varenda dag, och Jenny och jag dras in i diverse låtsaslekar och regisseras noga. "Och då säger jag det och det, och då kan du fråga så här, och sen...". Detta är ännu en källa till diverse krockar och maktkamper, då det inte alls är någon självklarhet att hon hoppar ur låtsasvärlden för att verkligheten kallar med dags för mellanmål eller att ytterkläderna ska på för att åka till stan. Hon kan utan vidare referera till att hon är Pippi Långstrump och har än det ena än det andra kvar att göra innan hon kan komma till middagsbordet. Jag brukar ta detta med ro. Är man bara tydlig med att nu är maten framdukad, och nu får du göra klart det du häll på med men sedan är det dags att komma ut, så brukar det ta max några minuter så kommer hon.

Agnes börjar bli en baddare på att klänga upp på saker, och utforska diverse "förbjudna" ställen. Som nämnts är hon mycket förtjust i både själva lådorna (öppna och stänga), såväl som innehållet i dem, i köket. Vidare tvättar jag nog händer plus underarmar på henne minst en gång om dagen efter att hon skjutit fram syrrans badrumspall till toastolen, klättrat upp och sedan kört ner näven och plaskat runt lite. Jag stänger toadörren noga nu och försöker få Vera att göra det också, för här finns faktiskt en liten fara i att hon obevakad skulle kunna dråsa i holken. En dråplig bild att föreställa sig men farligt om det verkligen sker.