2010-07-31

Hemma igen efter en härlig vecka på resa i Skåne och i Danmark. Vi reste till min släkt på min fars sida som bor i Skåne, nämligen min faster och hennes tre barn (dvs mina kusiner). Faster hade lovat ta hand om barnen två nätter så att Jenny och jag kunde åka på minisemester! Vi reste ner på måndagen, stannade några timmar så barnen kunde "bo in sig" (de har varit här flera gånger förut) och sedan blev vi skjutsade till tåget för resan till Köpenhamn.

Vi bodde två nätter på ett centralt hotell, Plaza mitt emot Tivoli. De fyra stjärnorna visade sig vara aningen luggslitna; detta har en gång i tiden varit ett riktigt fint hotell men nu för tiden finns en del att hämta igen... Vi hade det bra ändå! Det ska sägas, men genom diverse resor både privat och i jobbet har man kommit att vänta sig det där lilla extra när hotellen har mer än tre stjärnor. Skit samma.

Vi fikade oss fram genom smågatorna bredvid Ströget, efter att ha upptäckt att det inte var så upphetsande att dras med i en tio meter bred flod av turister mellan två husväggar med tio meters mellanrum... Som vanligt är det inte turistattraktionerna och en stads markör-platser som är det intressanta!

Vi handlade en del, främst en ny Tiger!! I en känd leksakskedjas butik gick vi rakt på en nära nog identisk Tiger, och det var ingen tvekan. Han hade rutigt tyg i öronen i stället för vitt, samt att han är aningen renare än den gamla Tiger...

Utan att bubbla på för mycket om vilka affärer vi gick i, vilka ölsorter vi drack av och vad vi tyckte om gatumusikanterna, så kan man konstater att detta med att resa iväg själva är mycket nyttigt!! Plötsligt får man tid för varandra på ett nytt - eller snarare bortglömt - sätt. Att få prata till punkt, bara en sån sak... :) Eller varför inte bara vara tysta tillsammans? Ett underskattat nöje!

Det är lätt att glömma bort varför man finns till, och hur det kom sig att vi träffades och fastnade för varandra, när alla ens tankar är upptagna av att avstyra nästa ketchupspill, "när bajsade hon senast?", osv osv osv. Man behöver få lite distans till den där karusellen, för att se att egentligen är den det roligaste och viktigaste man gör. Det är bara så förtvivlat lätt att tappa perspektiven och fokusera på bråket om tandborstningen eller varför hon vaknade 04:30 - idag igen!?!? Tack vare andningspausen och distansen kan man åter se på sina barn som de underverk de är, och glädjas åt Veras allt klurigare funderingar och hennes framsteg med bokstäver och läsning, åt Agnes som bubblar av upptåg, prat-på-eget-språk, och den där dansen hon gör när storasyster sätter på musik...

Stort tack till alla ni som gjorde vår lilla men ack så viktiga ledighet möjlig!

Väl åter från Köpenhamn var det dags för firande av en av mina kusiners 10-åriga bröllopsdag. Full fart med lunch på stan (stökigt, maten tog tid) och sedan tårta, grillning och - puh! - efterrätt hemma hos jubilarerna. Tillsammans har vi fem barn från några månaders ålder till 5 år. Vilket gäng!

Just ja, det var ju detta med Tiger... Jag hade nog väntat mig ett glädjeskrik från Agnes, men hon var först rätt ointresserad. Det var först när vi tog av honom de medföljande byxorna (fanns inte på gamla Tiger), och Vera visade och lockade lite som hon kramade honom lite mer. Nu, några dagar senare, är allt tillbaka till normalt läge och Tiger kan trösta allt.... :-)

Under veckan vi varit borta har Farmor bott i vårt hus. Hon hade ärende till traken inom sin firma, och då passade det kanon att hon kunde bo här och samtidigt fick vi hjälp med katterna och blommorna. Hon stannade en natt extra till barnens glädje, så vi kunde vara tillsammans lite och inte bara precis korsa varandras vägar. Hon är precis som min faster och mina kusiner ett exempel på en vuxen som ägnat sig åt barnen med ett sådant engagemang att de känner igen henne direkt utan att tid för "omstart" behövs. Detta är mycket glädjande, inte minst för att vi bor långt ifrån varandra och det alltid är ett pussel och en kamp för att ordna tillfällen att ses. Dessutom ser jag det som en viktig egenskap hos barnen att de vågar ty sig till andra vuxna än mamma och pappa.

Läsövningar och bulor

Idag fick Agnes sin första rejäla bula. Hon trillade från nedersta trappsteget på farstutrappen (betong) och tog emot sig med pannan. Det blev en sådan där Disney-bula som Långben får när han får något tungt i huvudet, som bultar så bulan rör sig och med några fåglar som kvittrande flyger omkring.

Barnsäkerhet! Inte lätt... man sätter grindar för trappor och gömmer tvättmedel högt upp i skåpen och jag vet inte allt. Ändå händer olyckor; ett ögonblicks obetänksamhet eller distraktion för den ansvarige vuxne, och så är lilltrollet ute på för tunn is. Jag antar att allt vi ändå gör förhoppningsvis leder till att inga allvarligare saker inträffar, men man känner sig ju ändå lite dum...

Agnes har länge varit intresserad av trappor och andra farliga ställen. Troligen inte för deras farlighet, utan mer för att mamma, pappa och storasyster får röra sig där och då ska jag också prova! Vi brukar öva trappteknik med henne under sträng övervakning, så hon är faktiskt rätt duktig. När hon hittar ut genom en öppen ytterdörr första gången är man på hugget som en hök, när det händer för 100:e gången och hon klarat sig fint själv är man lite slappare i uppmärksamheten.

Vera utvecklar sin språkliga förmåga i rasande fart, nu främst i riktning mot läsning. Hon har ju länge varit intresserad av siffror och bokstäver, men tidigare har siffror och räkna på fingrarna varit mest spännande. Redan förra året vid den här tiden kunde hon bokstäverna i sitt eget namn, men det stannade lite där. De senaste månaderna har hon mer och mer intresserat sig för bokstävernas sammansättning till ord.

Häromdagen t ex, när vi svängde in på mataffärens parkering sade hon "grilla". Och mycket riktigt fanns det ordet med på skyltarna som just dök upp i synfältet. Hon klippte ordet på någon sekund, så visst kan hon läsa enklare ord!

Min mamma brukar berätta historien om hur hon upplevde att jag i ett givet ögonblick "knäckte koden" med att läsa, då jag bokstaverade ur mig "p-e-p-s-o-d-e-n-t" när vi borstade tänderna. Ikväll hände nästan samma sak, bara det att Vera läste "k-i-d-s" från sin Pepsodent-tub... Cirkeln sluts, men i ett annat tidevarv!

Fortsatta ansträngnigar har genomförts för att hitta Tiger. Jag var inne på biblioteket och frågade igen, samt letade lite själv. Jag kom på att Jenny gick en sväng med Agnes i vagnen till andra avdelningar än Barn, så jag tog ett svep där. Tyvärr ingen framgång. Vi letade i andra affärer och kom ganska nära på COOP Forum, men inte fullträff lika. Vi ska kolla med moster Frida som gav Tiger till Agnes när hon föddes.

Torsdag 2010-07-22

Vera kan cykla! Eller nästan... eller, jo, förresten hon kan faktiskt! Vi har övat lite mer intensivt på sistone, och då sätter sig kunskaperna lite snabbare. Det var Jennys idé att varje dag gå ner till Slättenskolans idrottsplan (asfalt) och öva. Det var också där som Veras kompis Albin lärde sig cykla. Igår var där med Albin och hans syskon och pappa Johan.

Först sprang jag bakom och höll handen precis på/ovanför "räddningshandtaget", och emellanåt vågade jag släppa helt. Det går lite vingligt ibland när hon tar någon oväntad väg. Plötsligt kan man bli stängd mot stolpen till en basketkorg eller så... :-) Det gäller att mana på henne lite a trampa på så att farten hjälper henne med balansen. Men hon har snabbt blivit väldigt duktig på att koncentrera sig på cyklingen inte titta bakåt eller åt sidorna titt som tätt.

Johan tog över efter paus med lite andra lekar, och han är nog lite mindre harig än jag för han släppte helt. Jag tog en film med mobilkameran när han springer bakom och peppar Vera med "Jodå jag håller i allt jag orkar" medan han håller armarna längs sidorna... Ganska kul att se Veras reaktion när vi berättade det. "Men... jag KAN!".

Idag har Vera och jag varit på stan hela eftermiddagen. Agnes bommade sin förmiddagslur och var rejält sliten efter lunch och däckade tungt i vagnen. Mamma lämnade vi hemma med en bok och uppgiften i övrigt var att kolla till Agnes då och då. Vi hade ett antal ärenden på stan, varav det viktigaste var Tiger.

I förrgår var vi nämligen på stan, och då försvann Tiger. Han är Agnes viktigaste gosedjur, en orange plyschtiger efter figuren Tigger i Nalle Puh. Troligen slängdes han ur vagnen under någon promenad utan att vi märkte det... Jag var inställd på att han är borta, och att en ny tiger skulle inhandlas på någon leksaksaffär.

Vera var dock väldigt bekymrad om hans öde, vad som skulle hända honom om vi inte hittar honom etc. Och inte minst pratade hon om hur glad Agnes skulle bli om vi hittade den riktiga Tiger. Agnes själv verkar inte bry sig ett skvatt... men så är det när man är 1,5 år; det som inte syns finns inte och spelar ingen roll.

Vi gjorde några ärenden på A6 och gav oss sedan in till centrum. Först blev det fika på Malmborgs, där vi även var i tisdags. Vera kollade under borden och höll förhör med personalen, som var väldigt vänliga. Ingen Tiger. På vägen till fiket gick vi delvis på samma gator som i tisdags för att spana av.

Sedan ville Vera prompt gå hela vägen över till västra centrum och spåra Tiger från tisdagens första stopp, China Palace (där f ö pappa tydligt minns att han senast höll i Tiger). Hon travade på hela Östra Storgatan och över kanalen och in i Rådhusparken. Ingen Tiger. Vera kollade alla rabatter och skrek åt kajorna att tala om var han låg om de sett honom.

Inne på China Palace uppstod en lätt språkförbistring men jag tror ansträngningen kyparen gjorde att kolla med kollegorna i köket var ärligt menad. Min kinesiska är för svag för att avgöra graden av engagemang, dock. Vi kammade noll även här. Tillbaka hela vägen genom östra centrum, med ett stopp på Dressmann för att ekipera pappa. Några av semesterskjortorna som inhandlades för 2 år sedan inför Kanada-resan har sågats brutalt av stilkommittén; "du ser ut som en birollsinnehavare i Sopranos". Vera hjälpte glatt till, och ställde även personalstyrkan på Dressmann till svars för om de sett Tiger (även om vi inte var där i tisdags). Även här medlidande och hjälpsam inställning till ingen nytta i jakten på Tiger, dock blev pappa 998 kr lättare.

Vi fick helt enkelt se slaget förlorat, och jag tror Vera inte deppar allt för mycket. Egentligen är hon nog mest bekymrad för Agnes del.

Agnes pratar på! Utöver "mamma", "pappa" och "titta", och sammansättningar därav, är det inga riktiga ord. Men det är tydligt att hon uttrycker både vilja och förklaringar. Hon är fortsatt väldigt förtjust i att hitta på olika skämt och älskar när hon får oss att skratta. Idag tömde hon en korg som Vera har sina ritmallar i och sprang runt med den över huvudet och körde en tittut-lek, t ex.

Jag ser också att Agnes är inne i den där åldern när hon i snabb takt lär sig procedurer och beteenden. Detta minns jag tydligt från Veras uppväxt också, som lite typiskt för 1,5-åringen. Hon kom för någon vecka sedan första gången med en hårborste i handen och borstade sitt hår. Idag såg jag henne helt på eget initiativ rota fram en plastmugg ur rätt låda i köket, och sedan gå fram till frysen som har en ismaskin och kallvatten-tapp. Hon höll muggen under vattentappen, och efter att ha försökt nå upp men inte kunnat låtsades hon dricka ur muggen.

Måndag 2010-07-12

Det blev visst ett litet skutt igen i fråga om bloggandet... Så är det - inspirationen och andra förutsättningar kommer och går. Möjligheten att skriva finns, och jag försöker ta den när jag kan. Det gäller att inte bli slav under ambitionerna, men visst känns det lite dumt att det inte blivit av på ett tag.

Vi firade midsommar med våra Norrahammars-vänner Emma och Johan och deras barn ute vid västkusten - härligt! Det blev fyra dagar i ett lugnt tempo. Ett fint firande med mycket lek för barnen, och sedan några lata dagar med mycket tid på stranden och en utflyktsdag att utforska några närliggande små kustsamhällen.

Det kan ju bli "rätt" stojigt emellanåt med två 4-åringar och tre 1,5-åringar... Med gemensamma krafter och en okomplicerad inställning till kaos hjälptes vi åt att hålla stämingen på topp. Men det blir rätt ljudligt med nio personen till varje måltid, ändå... ;-)

Sedan var vi hemma två dagar innan nästa resa tog vid. Jenny skulle få vara hemma och jobba på vår renovering i fred. Jag tog barnen och eldade iväg till mina föräldrar, som bor i mälardalen en drygt tre timmar lång resa bort. Barnen var som vanligt hjältar på att åka bil mm, och tar man det bara lugnt och inte hetsar själv så går det galant. Efter en natt hos farmor och farfar åkte vi hela gänget mot Stockholms skärgård för tre nätter i deras sommarstuga.

Det blev ännu ett tillfälle till att gå ner i tempo som var riktigt njutbart. Det gick riktigt bra med barnen, både sett till stämningen under dagen mm som mer praktiska aspekter. Läggdags med två barn gick fint och de somnade tryggt i sängar de inte kände igen etc. En stor fördel är också att mina föräldrar trots avståndet på sistone fått ganska mycket tid med barnen, främst genom att de kom ner till oss och bodde här då Jenny och jag var borta tre nätter i juni. Det märks på umgänget och hur de kan styra kring ev konflikter, trötthet, läggdags mm. Det finns en stor respekt och igenkänning dem emellan som är värdefull!

De senaste dagarna har vi mest försökt uthärda värmeböljan på badstranden, och idag med en utflykt till Gränna. Skönt, men också jobbigt. Det är inte lätt att vara 16 månader och vakna svettig efter varje tupplur osv. Vera och Agnes uthärdar det som vanligt bra (som med alla utmaningar), men det är svårt att somna på kvällen...