Tisdag 2010-06-22

Ännu en fin "riktig" sommardag. Det har ju varit svalt länge denna vår och försommar, men nu har det slagit till.

Dagen började hemma i lugn takt med lite lek på tomten och småfixande hemma; tvätt, disk mm. Det är skönt att ha styrsel på detta tidigt på dagen så har man det inte hängande över sig senare. Köket gör man ju i ordning fler gånger under dagen, i och för sig... men har man det hela i ordning på förmiddagen så blir det mindre att reda i framåt dagens slut.

Vera har frågat några gånger på sistone efter att leka med sin kompis Alice, och det var faktiskt länge sedan så ett telefonsamtal senare var utflykt bestämt efter lunch. Vi åkte till sjön och var där några timmar.

Agnes började dagen i väldigt gnälligt läge. Jag kunde knappt vända ryggen till, än mindre försvinna några sekunder ur synhåll, innan hon blev ledsen. Jag befarade mera feber, men det var inget. Hon fick sova gott i vagnen utomhus ett par timmar och framåt 11 verkade hon mycket bättre. När vi ätit lunch och var klara för att åka till våra vänner, kände jag dock bara jag tog i henne att hon var för varm... Mycket riktigt - 38.1. Jag pratade med Anna men hon tyckte inte illa vara eftersom vi skulle vara ute, och barnen behöver ju inte hänga över just Agnes. Hon fick Alvedon och så åkte vi iväg. Skulle hon bryta ihop får man ju helt enkelt packa ihop och åka hem igen.

Det blev en väldigt trevlig eftermiddag vid sjön. Agnes kvicknade till rejält och var nere i strandkanten med de andra barnen och hade kul. Några plums blev det så tröjorna fick bytas efter hand. När hon använt upp sina och hade den sista av Veras tröjor på sig var klockan lagom att åka hem...

En lite kul observation kring manligt-kvinnligt och andra sociala normer gjorde jag. När vi varit på stranden ett tag dök en mamma med sin son upp. Det var ingen vi kände, men hon var normalt trevlig och pratade lite med Anna och mig. Hon frågade något i stil med "är alla barnen era?". Jag kan inte låta bli att tänka att hon noterat att barnen parvis är väldigt lika i storlek och ålder, och att det på något sätt kittlade hennes nyfikenhet. "Nej", förklarade jag, "de här två är mina, och de andra två är Annas". "Aha, ni är en sådan där modern familj?", syftandes på att barnen skulle vara halvsyskon.

"Nej, alltså, vi är bara kompisar..." sköt Anna in. Reaktionen blev för rolig. Dels lite förlägenhet över att ha trampat i något man möjligen inte riktigt har att göra med, och dels skepsis över "vi är bara kompisar". "Mmm visst", typ...

Att tankarna automatiskt går i de banorna när man är tonåring är väl inte så konstigt, men att det ska vara något att höja på ögonbrynen åt att två 35+ med varsin barnkull (och, för den delen, varsin livskamrat på jobbet) är just vänner och hittar på en utflykt ihop - det har jag faktiskt rätt svårt att förstå. Jag tror det hänger ihop lite med vilka roller man förväntas ha, på vilket sätt män och kvinnor förväntas umgås, och på att det fortfarande är något exotiskt med en man som är hemma med barnen. Det senare alternativet är inte någon förstahands-förklaring i särskilt många människors huvud till situationen ovan...