Idag kom mina tjejer hem igen efter att ha varit bortresta sedan i fredags. Detta för att fira en av barnens kusiner som fyllde 1 år nyligen. Vi kom fram till att det var en bra idé att jag stannade hemma och spikade lister istället... Begränsat kul jämfört med att umgås med släkringarna och leka med barnen, men nu vill vi ju bara bli klara med skiten.
Listspikandet gick väl OK. Det är ett enerverande långsamt arbete som kräver koncentration och inte går att jäkta på, för då blir det fel. Vilket det såklart blev emellanåt och då var jag glad att barnen inte var hemma. De snappar så lätt upp alla nya ord som vid sådana tillfällen strömmar ur pappas mun.
Agnes blev tyvärr lite dålig redan på resan upp, hon hade lite feber till och från under helgen. Det brukar bli sådär ibland med henne, senast för två veckor sedan. Hon får feber på kvällarna och får lägga sig med medicin i vällingen, men på dagarna är hon rätt OK. Nåja, det verkar bra nu.
I fredags var jag och klippte mig innan jag lämnade barnen till Jenny. Agnes satt som vanligt i sin vagn och tittade på. Dels var hon lite slagen av febern, vilket jag inte fattade då, och dels lite dämpad av blygsel. Då sitter hon gärna tyst och bara kollar in läget lite. Man ska inte missta henne för ointresserad. Tvärtom älskar hon att träffa nya människor men hon behöver en stund på sig innan försöken att charma henne och få ett leende går hem.
Vera hade jag lite funderingar på hur det skulle gå att ha med. Jag såg mig sittande där fjättrad i frisörstolen och Vera flippar ur av uttråkning efter ca 2 1/2-3 minuter. MEN som vanligt är det bara jag och mina negativa förväntningar. Frisören (som jag gått hos i snart ett decennium) har skaffat en hund, som nu har precis lämnat valpstadiet men fortfarande är väldigt ung och "valpigt" nyfiken på allt och alla. När hon träffade Vera tog det 20 sek så låg hon ner på rygg helt såld och bara lät sig klappas. Ägaren/frisören var rätt fascinerad av detta; "så är hon aldrig med barn annars...". Många djur är ju lite reserverade mot barn p g a höga ljud och plötsliga rörelser. Men jag tror Vera lärt sig på våra katter att man får ta det lite lugnt och låta dem komma till sig och nosa lite, och sedan kan man vara kompisar och kela.
På eftermiddagen när Jenny och jag satt och drack kaffe på verandan, hördes plötsligt "titta pappa, ett rumpavtryck!". Vera hade badat i sin pool och sedan hoppat upp på sin gunga. Nu håll hon stolt upp gungbrädan som mycket riktigt innehöll ett fuktigt avtryck av världens sötaste unge.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar