Måndag 2010-05-24

Till min stigande frustration har det varit svårt att komma åt att uppdatera bloggen de senaste veckorna. Det är idag exakt tre veckor sedan sist. Det har varit väldigt intensivt med renoveringen på sistone, vilket är det främsta skälet. Arbetet som lejts bort har undan för undan avslutats och gått ner i intensitet, och mer och mer arbete och beslut har fallit på oss själva med olika former av avslutningar. Vi har kämpat hårt för att hålla tempot och motivationen uppe, och det har tärt på förmågan att ägna uppmärksamhet åt skrivandet.

Jag märker också hur fort det går att skrivandet blir en börda istället för något jag ser fram emot. Det är lätt att bli slav under sina egna ambitioner. Går jag tillbaka till min programförklaring så har jag ju faktiskt slagit fast att jag skriver för min egen skull, både för framtida nostalgiläsning såväl som för att sortera och bearbeta i nuet. Men det är lätt hänt att man prioriterar ner skrivandet då vardagen är extra hektisk, och då känner i alla fall jag ett sting av misslyckande. Det är ju så fel! Skrivandet ska vara roligt och katalyserande.

Hittills har ju ambitionen varit att skriva ett inlägg mot slutet av dagen, bokstavligen talat innan läggdags, för att få med alla händelser i ett återkommande mönster. Jag inser nu att detta blivit en struktur som inte stöder en process (jösses vilket jobbsnackigt sätt att uttrycka saken...). Istället för att skriva när jag har tid, vilket ofta är under dagen då Agnes sover och Vera är på dagis, försöker jag klämma in det sent på kvällen då jag bara längtar efter att stupa i säng.

Förra helgen (d v s nu drygt en vecka sedan) var vi på besök hos mina släktingar i Skåne. Jag har en på många sätt ambitiöst lagt faster som ordnar en kusinträff varje år vid denna tid. D v s hon och min pappa, alla deras barn, och så då den nu växande nästa generationen, träffas under några dagar och umgås. Programmet brukar vara lagom schemalagt, vilket borgar för att man faktiskt sitter och pratar med varandra istället för att stimma runt och "göra så mycket som möjligt av den tid vi har"...

Barnen uppskattar detta väldigt mycket. Sysslingarna/nästkusinerna, eller vad det nu kallas, får gemensamma minnen och i alla fall Vera pratar om sina släktingar i samma ålder och ser fram emot att träffa dem. Jag vet att detsamma gäller för de äldsta i de andra barnaskarorna.

För att nu minnas en specifik skön Vera-kommentar från den senaste perioden av obefintligt loggande av just dessa, så kom en på resan ner. Vi åkte E4 genom Småland (skog, skog, skog) då hon frågade
"Är det här en skog?"
"Jaaa..." Svarade jag lite dröjande. Hon har ju rätt omfattande erfarenhet av den typen av natur, så det vet hon väl liksom?
"Får man inte gå in där?" Fortsatte hon, och det var tydligt att vi nu kom till det hon verkligen undrade över. Men varför frågar hon så? Ahaa - viltstängslet! Hon tolkade innebörden av ett två meter högt stängsel "omvänt". Smart tjej! Ingen har berättat för henne varför det finns där, men hon vet vad stängsel är till för - stänga ute de som inte har där att göra.

Idag har vi haft en ovanligt intensiv måndag. De brukar vara lite lugnare eftersom de tillsammans med fredagen inte innebär dagis för Veras del. På förmiddagen hjälte vi elektrikern att dra om tråd i huset från över- till undervåning. Detta involverade ryckande i trådar för att se var det rörde sig i andra änden, samt ropande i rören för att testa hur de hängde ihop. Detta var en verksamhet Vera gick in för med liv och lust... Och jag fick minsann vara själv i min ände, den vänlige och barnkäre elektrikern som gärna involverar henne hade hon lagt beslag på.

Sedan efter lunch bar det av till stadsparken för fika och lek med våra vänner från "gamla stället". Det var svårt att lyfta hemifrån idag - en sådan där dag när allt man gjort i ordning blurras till bakom ryggen när man försöker fixa nästa grej - så ganska snart var jag tvungen att lämna parken med Agnes för hennes babysim.