De senaste två dagarna har jag varit helfokuserad på renoveringsarbetet, så idag kom en skön återhämtning. Jenny skulle iväg på en egen liten tur fr o m lunch, så då fick jag vara själv med barnen. Detta är ju i o f s inte så ovanligt! Men på sistone har det varit mycket "skohornande" av renovering samtidigt som jag har barnen. Försöka fixa småsaker medan Agnes sover samtidigt som jag håller Vera på bra humör, etc.
Men min nya princip - som formulerades efter en synnerligen jobbig dag förra veckan då både jag och Jenny slet på med olika uppgifter och jag led rätt rejält med våra stackars försummade barn - så tänker jag bara ha snickarbrallorna på om Jenny är med barnen. Annars är det fullt (=normalt) fokus på barnen. En av oss måste ägna sig åt dem, det är det minsta de har rätt till känner jag.
Idag var också påpassligt en varm och fin försommardag. De senaste veckorna har vi annars haft fint oktoberväder med höga klara morgnar med några plusgrader, och sedan omvälande klart och mulet väder - och kallt. Vi ägnade hela eftermiddagen ute på tomten. Vi spelade boll, gungade, och grävde i sandlådan. Både mellanmål och kvällsmat på verandan!
Vera blir mer och mer intresserad av bokstäver och läsning. Länge - flera månader - har hon gillat att skriva olika bokstäver och sitt eget namn. De senaste veckorna har hon tagit det till nästa nivå genom att börja ljuda enkla skrivna ord och läsa!
Agnes utvecklar sitt skrikande. Från att ha varit en av de mest försynta bebisarna/småbarnen jag träffat, har hon i takt med stigande självförtroende och vilja även använt rösten mer och mer. Vid matdags kan det bli rent olidligt, rent av. Antingen skriker hon i högan sky för att hon ser vad det ska bli, och vill ha köttbullarna NU inte om 20 sekunder när pappa delat dem klart. Eller så visar hon med bde röst och kroppsspråk att någon sabla macka ska hon inte ha, JAG VILL HA ÄGG.
söndag 30 maj 2010
måndag 24 maj 2010
Måndag 2010-05-24
Till min stigande frustration har det varit svårt att komma åt att uppdatera bloggen de senaste veckorna. Det är idag exakt tre veckor sedan sist. Det har varit väldigt intensivt med renoveringen på sistone, vilket är det främsta skälet. Arbetet som lejts bort har undan för undan avslutats och gått ner i intensitet, och mer och mer arbete och beslut har fallit på oss själva med olika former av avslutningar. Vi har kämpat hårt för att hålla tempot och motivationen uppe, och det har tärt på förmågan att ägna uppmärksamhet åt skrivandet.
Jag märker också hur fort det går att skrivandet blir en börda istället för något jag ser fram emot. Det är lätt att bli slav under sina egna ambitioner. Går jag tillbaka till min programförklaring så har jag ju faktiskt slagit fast att jag skriver för min egen skull, både för framtida nostalgiläsning såväl som för att sortera och bearbeta i nuet. Men det är lätt hänt att man prioriterar ner skrivandet då vardagen är extra hektisk, och då känner i alla fall jag ett sting av misslyckande. Det är ju så fel! Skrivandet ska vara roligt och katalyserande.
Hittills har ju ambitionen varit att skriva ett inlägg mot slutet av dagen, bokstavligen talat innan läggdags, för att få med alla händelser i ett återkommande mönster. Jag inser nu att detta blivit en struktur som inte stöder en process (jösses vilket jobbsnackigt sätt att uttrycka saken...). Istället för att skriva när jag har tid, vilket ofta är under dagen då Agnes sover och Vera är på dagis, försöker jag klämma in det sent på kvällen då jag bara längtar efter att stupa i säng.
Förra helgen (d v s nu drygt en vecka sedan) var vi på besök hos mina släktingar i Skåne. Jag har en på många sätt ambitiöst lagt faster som ordnar en kusinträff varje år vid denna tid. D v s hon och min pappa, alla deras barn, och så då den nu växande nästa generationen, träffas under några dagar och umgås. Programmet brukar vara lagom schemalagt, vilket borgar för att man faktiskt sitter och pratar med varandra istället för att stimma runt och "göra så mycket som möjligt av den tid vi har"...
Barnen uppskattar detta väldigt mycket. Sysslingarna/nästkusinerna, eller vad det nu kallas, får gemensamma minnen och i alla fall Vera pratar om sina släktingar i samma ålder och ser fram emot att träffa dem. Jag vet att detsamma gäller för de äldsta i de andra barnaskarorna.
För att nu minnas en specifik skön Vera-kommentar från den senaste perioden av obefintligt loggande av just dessa, så kom en på resan ner. Vi åkte E4 genom Småland (skog, skog, skog) då hon frågade
"Är det här en skog?"
"Jaaa..." Svarade jag lite dröjande. Hon har ju rätt omfattande erfarenhet av den typen av natur, så det vet hon väl liksom?
"Får man inte gå in där?" Fortsatte hon, och det var tydligt att vi nu kom till det hon verkligen undrade över. Men varför frågar hon så? Ahaa - viltstängslet! Hon tolkade innebörden av ett två meter högt stängsel "omvänt". Smart tjej! Ingen har berättat för henne varför det finns där, men hon vet vad stängsel är till för - stänga ute de som inte har där att göra.
Idag har vi haft en ovanligt intensiv måndag. De brukar vara lite lugnare eftersom de tillsammans med fredagen inte innebär dagis för Veras del. På förmiddagen hjälte vi elektrikern att dra om tråd i huset från över- till undervåning. Detta involverade ryckande i trådar för att se var det rörde sig i andra änden, samt ropande i rören för att testa hur de hängde ihop. Detta var en verksamhet Vera gick in för med liv och lust... Och jag fick minsann vara själv i min ände, den vänlige och barnkäre elektrikern som gärna involverar henne hade hon lagt beslag på.
Sedan efter lunch bar det av till stadsparken för fika och lek med våra vänner från "gamla stället". Det var svårt att lyfta hemifrån idag - en sådan där dag när allt man gjort i ordning blurras till bakom ryggen när man försöker fixa nästa grej - så ganska snart var jag tvungen att lämna parken med Agnes för hennes babysim.
Jag märker också hur fort det går att skrivandet blir en börda istället för något jag ser fram emot. Det är lätt att bli slav under sina egna ambitioner. Går jag tillbaka till min programförklaring så har jag ju faktiskt slagit fast att jag skriver för min egen skull, både för framtida nostalgiläsning såväl som för att sortera och bearbeta i nuet. Men det är lätt hänt att man prioriterar ner skrivandet då vardagen är extra hektisk, och då känner i alla fall jag ett sting av misslyckande. Det är ju så fel! Skrivandet ska vara roligt och katalyserande.
Hittills har ju ambitionen varit att skriva ett inlägg mot slutet av dagen, bokstavligen talat innan läggdags, för att få med alla händelser i ett återkommande mönster. Jag inser nu att detta blivit en struktur som inte stöder en process (jösses vilket jobbsnackigt sätt att uttrycka saken...). Istället för att skriva när jag har tid, vilket ofta är under dagen då Agnes sover och Vera är på dagis, försöker jag klämma in det sent på kvällen då jag bara längtar efter att stupa i säng.
Förra helgen (d v s nu drygt en vecka sedan) var vi på besök hos mina släktingar i Skåne. Jag har en på många sätt ambitiöst lagt faster som ordnar en kusinträff varje år vid denna tid. D v s hon och min pappa, alla deras barn, och så då den nu växande nästa generationen, träffas under några dagar och umgås. Programmet brukar vara lagom schemalagt, vilket borgar för att man faktiskt sitter och pratar med varandra istället för att stimma runt och "göra så mycket som möjligt av den tid vi har"...
Barnen uppskattar detta väldigt mycket. Sysslingarna/nästkusinerna, eller vad det nu kallas, får gemensamma minnen och i alla fall Vera pratar om sina släktingar i samma ålder och ser fram emot att träffa dem. Jag vet att detsamma gäller för de äldsta i de andra barnaskarorna.
För att nu minnas en specifik skön Vera-kommentar från den senaste perioden av obefintligt loggande av just dessa, så kom en på resan ner. Vi åkte E4 genom Småland (skog, skog, skog) då hon frågade
"Är det här en skog?"
"Jaaa..." Svarade jag lite dröjande. Hon har ju rätt omfattande erfarenhet av den typen av natur, så det vet hon väl liksom?
"Får man inte gå in där?" Fortsatte hon, och det var tydligt att vi nu kom till det hon verkligen undrade över. Men varför frågar hon så? Ahaa - viltstängslet! Hon tolkade innebörden av ett två meter högt stängsel "omvänt". Smart tjej! Ingen har berättat för henne varför det finns där, men hon vet vad stängsel är till för - stänga ute de som inte har där att göra.
Idag har vi haft en ovanligt intensiv måndag. De brukar vara lite lugnare eftersom de tillsammans med fredagen inte innebär dagis för Veras del. På förmiddagen hjälte vi elektrikern att dra om tråd i huset från över- till undervåning. Detta involverade ryckande i trådar för att se var det rörde sig i andra änden, samt ropande i rören för att testa hur de hängde ihop. Detta var en verksamhet Vera gick in för med liv och lust... Och jag fick minsann vara själv i min ände, den vänlige och barnkäre elektrikern som gärna involverar henne hade hon lagt beslag på.
Sedan efter lunch bar det av till stadsparken för fika och lek med våra vänner från "gamla stället". Det var svårt att lyfta hemifrån idag - en sådan där dag när allt man gjort i ordning blurras till bakom ryggen när man försöker fixa nästa grej - så ganska snart var jag tvungen att lämna parken med Agnes för hennes babysim.
måndag 3 maj 2010
Måndag 2010-05-03
Efter en intensiv renoveringshelg längtade jag verkligen efter lite vardag och att få vara med barnen igen. Det blev en tidig men lugn start på dagen, eftersom Agnes haft en lite jobbig natt med hosta mm. Det började redan sent igår kväll, så pappa har "sovit" sittandes några timmar inatt så att Agnes skulle slippa hostan... Hon hade feber igår och som det kändes någon topp under natten. Men på morgonen var hon OK, ändå.
Det var fint väder så vi var ute mycket. Vi varvade lek med lite lagom seriöst genomfört trädgårdsarbete (vattning), vilket ju också går att göra lek av. Det blev till att hoppa över babysimmet för Agnes del idag, dock.
Det var fint väder så vi var ute mycket. Vi varvade lek med lite lagom seriöst genomfört trädgårdsarbete (vattning), vilket ju också går att göra lek av. Det blev till att hoppa över babysimmet för Agnes del idag, dock.
söndag 2 maj 2010
Söndag 2010-05-02
Den senaste veckan, ungefär, har det varit ett starkt fokus på slutspurten i årets renoveringsrace. Vi har gjort i ordning resten av övervåningen (entréplanet), d v s våra tre sovrum, badrummet och hallen i denna del. Köket gjordes om förra vintern, tidigt 2009. Det mesta av arbetet har även denna gång varit bortlejt. Av erfarenhet och insikt från andras berättelser så har det varit uppenbart att det inte går att jobba heltid och ha två småbarn och samtidigt göra stora renoveringsjobb.
Under de inledande 6-7 veckorna var det ganska "skönt"; ett förtvivlat oväsen och skräp och damm överallt, men vi själva slapp ju göra något. Man kunde bara titta på och njuta av tanken på hur lång tid varje moment tagit oss själva, hur slitsamt det skulle varit, och hur dålig stämning det skulle blivit - OCH att vi varit kloka att undvika allt detta!
Nu är vi dock inne i den fas när ytskikten börjar komma upp, och alla val som inte gjorts innan (antingen för att vi sköt på dem eller för att vi inte insåg att de skulle komma) rasar över oss i snabb takt. Då jag har erfarenhet av att lägga golv sedan tidigare har vi valt att jag gör detta för att spara in några hantverkartimmar. Detta leder till en hel del jobb med snickarbyxorna på för mig under helgerna.
Således har det varit riktigt intensivt de senaste två veckorna men nu är det inte mycket kvar. Den myriad av lösa småtrådar att ta tag i, besluta om mm, börjar nu kortas ner till en högst överkomlig lista!
Ett annat glädjeämne är att Agnes varit frisk flera veckor i sträck vid det här laget. De senaste ca två veckorna har hon sovit mycket bra på nätterna. Ofta natten igenom från 19:30-20 på kvällen till runt 6-6:30 på morgonen. Ibland vaknar hon till rätt tidigt och är lite ledsen, men då har hon fått komma till oss och somnat om. Vi sätter denna goda utveckling i starkt samband med att hon fått vara frisk. Hon sover också mycket mindre på dagarna nu.
Under de inledande 6-7 veckorna var det ganska "skönt"; ett förtvivlat oväsen och skräp och damm överallt, men vi själva slapp ju göra något. Man kunde bara titta på och njuta av tanken på hur lång tid varje moment tagit oss själva, hur slitsamt det skulle varit, och hur dålig stämning det skulle blivit - OCH att vi varit kloka att undvika allt detta!
Nu är vi dock inne i den fas när ytskikten börjar komma upp, och alla val som inte gjorts innan (antingen för att vi sköt på dem eller för att vi inte insåg att de skulle komma) rasar över oss i snabb takt. Då jag har erfarenhet av att lägga golv sedan tidigare har vi valt att jag gör detta för att spara in några hantverkartimmar. Detta leder till en hel del jobb med snickarbyxorna på för mig under helgerna.
Således har det varit riktigt intensivt de senaste två veckorna men nu är det inte mycket kvar. Den myriad av lösa småtrådar att ta tag i, besluta om mm, börjar nu kortas ner till en högst överkomlig lista!
Ett annat glädjeämne är att Agnes varit frisk flera veckor i sträck vid det här laget. De senaste ca två veckorna har hon sovit mycket bra på nätterna. Ofta natten igenom från 19:30-20 på kvällen till runt 6-6:30 på morgonen. Ibland vaknar hon till rätt tidigt och är lite ledsen, men då har hon fått komma till oss och somnat om. Vi sätter denna goda utveckling i starkt samband med att hon fått vara frisk. Hon sover också mycket mindre på dagarna nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)