333 dagar - det är vad denna blogg handlar om. En serie dagar då jag byter spår, tempo och perspektiv. Jag är utbytbar i alla andra sammanhang, men det finns ett jobb bara jag kan göra - att vara mina barns pappa. Det ska jag ägna mig helt och hållet åt de närmsta 333 dagarna. För tre år sedan gjorde jag samma besök i verkligheten och ägnade mig i 1 år åt Vera på heltid. Nu har hon en lillasyster som heter Agnes. Vid den här tiden nästa år är vi alla förändrade av vår färd tillsammans. Välkommen till vår resedagbok!

-- Håkan, Januari 2010

söndag 11 april 2010

Söndag 2010-04-11

Idag har Vera varit på födelsedagskalas för sin kompis Albin. Det gick bra att gå själv, även om hon själv sade innan att "jag kommer nog vara lite blyg i början". Det var inga problem att lämna henne med många för henne okända barn, men visst var hon lite reserverad. När jag hämtade henne var det bara glada miner!

Kalaset hade anordnats i en av kyrkans lokaler, och när vi kom ut i vårsolen ville Vera gå in på kyrkogården. Vi gick en sväng på stigarna i solen och Vera frågade vad det stod på olika gravstenar mm. Hon förstod nog inte innan vad en kyrkogård är till för, men jag försökte svara så odramatiskt jag kunde på frågorna. Döden är ju trots allt en del av livet, och Vera lockades ju av den vackra platsen. Hon var nyfiken på varför allt var så välskött, varför det finns blommor, osv. Det gav en bra chans att prata om det positiva att ha fått känna fina människor medan de levde, att ha fått lära sig något av dem, och nu genom kyrkogården kunna minnas och hedra dem.

Agnes går mer och mer över till att gå i stället för att krypa. Än så länge kryper hon mer än hon går, men trenden är tydlig. Idag när jag pysslade i köket vände jag mig om och fick se henne leka en egen påhittad lek (eller har syrran lärt henne?). Hon slängde sitt favoritgosedjur Tiger framför sig och gick och hämtade honom, och slängde sedan fram honom en meter igen. Undrar om det kan vara en förlängning av våra lära-gå-övningar då vi försökt locka henne att gå till oss sittandes på golvet med Tiger i handen...

I fredags var Vera som vanligt på minisim, men det var ett ovanligt tillfälle i det avseendet att det var dags för klädsim! Barnen skulle ha på sig en pyjamas eller liknande, men Vera var väldigt skeptisk innan när vi pratade om det. Hon ville inte blöta ner någon av sina pyjamasar, var ett av argumenten att inte prova. Jag tror hon tyckte det hela lät så konstigt att hon inte ville vara med om det. Jag tog ingen strid om det innan utan packade bara ner en pyjamas i ryggsäcken. Sedan när vi kom till badhuset var flera pyjamasförsedda kompisar redan färdiga i omklädningsrummet. "Titta Vera, dina kompisar ska OCKSÅ bada med pyjamas...". Ibland är det bra med grupptryck!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar