Idag hade jag stora planer på att hinna handla diverse inredning till renoveringen av badrummet på IKEA. Jag tänkte göra det medan Vera var på dagis. På väg hem efter att ha lämnat henne kände ja hur något låg och gnagde i planeringscentrum i min hjärna. Visst ja! Onsdag = barnmusikgrupp. Hur kunde jag glömma det? Min tid hos frisören fick flyttas till imorgon och istället bar det iväg till sång och lek med Agnes.
Hon använder sig mer och mer av benen istället för att krypa, inte bara hemma utan även i andra miljöer. Det tar jag som ett tecken på trygghet både med att gå, såväl som med ex vis barnmusikgruppen. Agnes ger sig hela tiden iväg på små exkursioner bland barn och föräldrar. Emellanåt är det som om hon kommer på sig med att vara ute på djupt vatten, och styltar snabbt tillbaka till mig. En snabb beröring och kanske lite spex eller skog och ett skratt och sedan iväg igen.
En annan rolig grej är hur snabbt barnen lär sig rutinerna som ledaren Ingrid ser till att hålla på. Det är inga strikta eller onaturligt konstruerade saker, bara en liten sak som att hon ringer till avslutande samling efter fikat med en liten klocka. Den känner Agnes igen och lämnar direkt leksakerna och tar sig som ett skott till rätt dörr för den mysiga avslutningen som hon tycker om.
På eftermiddagen efter lunch hämtade vi Vera och sedan bar det av in till stan. Båda barnen var riktiga hjältar på K-Rauta när pappa stod och vrakade bland listerna... Ibland glömmer man bort att se stora "småsaker" som hur tålmodigt och hjälpsamt Vera tar en sådan stund. När man ser en del andra 4-åringar "i aktion" undrar man hur föräldrarna någonsin kommer utanför dörren. Det gör jag själv ibland också, men de situationerna har alltid sin upprinnelse i något annat - ofta ett av mig osmart skött skede innan!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar