Under morgonens promenad till dagis mötte vi den rullstolsburne man vi ofta ser. Han har en eldriven rullstol och i den tar han en morgontur med hunden som ofta verkar sammanfalla med vår marsch till dagis. Vera frågade vad det var för något han åkte, och varför. Jag försökte förklara på ett så "naturligt" sätt som möjligt att kanske hade han blivit sjuk, och nu fungerade inte hans ben längre. Som hjälp har han en rullstol med en liten motor så han kan röra sig här omkring med alla branta backar.
Vera funderade lite, och kom sedan med en alternativt namnförslag på "fordonet":
"Eller så är det en sommarpulka som hunden drar åt honom!".
Sedan var jag och Agnes på barnmusikgruppen. Hon tuffar till sig lite för varje gång och tar mer och mer spontan kontakt med de andra barnen och föräldrarna. Nu har hon ju sedan sist (2v sedan) börjat gå mycket mer, och det märktes att hon gillade att prova det bland de andra.
På eftermiddagen hade vi det bra i solen på baksidan av huset. Gungorna sattes upp i helgen och Vera vill så gärna gunga med sin syster. De har väldigt roligt båda två. Vera är stolt på något sätt över sin syster, och Agnes skrattar sitt kluckande ettåringsskratt när jag hissar upp henne för att sedan släppa gungan. Alla njöt vi av vårsolen, det märks en positiv inverkan även på barnen.
...och så kom ett sådant där stilla guldögonblick som knappast kan beskrivas. Jag satt på en gunga, halvt försjunken i egna tankar och halvt medveten om Agnes bredvid mig i "bebisgungan". Vera satt i gräset en bit bort och lekte med en hink. Alla var tysta, men ändå sammanbundna. Allt var stilla, men ändå vibrerande av liv. Alla medvetna om och i uppskattning av de andras närvaro, men samtidigt uppmärksamma inåt. Veras koncentrerade blick när hon blandar fjolårsgräs och nyvaknad sand från sandlådan. Agnes andning där hon sitter i gungan som sakta svänger. Mina egna tankar som sakta vindlar mellan högt till lågt. Från insikten att jag måste verkligen byta de skitiga jeansen vars knän min blick fastnat på, till hur mycket jag älskar mina prinsessor.
Jag registrerar allt, allt, allt. Suger åt mig, bränner in på min hjärnas DVD. Dubbla kopior i olika bankfack. När jag är gammal och gaggig ska jag spela detta, om och om igen i min gungstol på hemmet. Med ett mycket stort leende på läpparna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar