Idag gjorde vi en kul resa. Vi bestämde för några dagar sedan med Jennys syster att vi skulle hälsa på. Hon bor med sin familj, sambo och släktens just nu yngsta barn, bara en timmes resa bort så det passar bra som dagsutflykt. Vera har frågat en hel del efter sin lilla kusin på sistone, och själv är jag väldigt intresserad av anledningar att lämna byggslamret för en dag... :)
Vi kom iväg i hyfsad tid, om än trekvart försenade. Detta helt p g a mitt dåliga genomförande av min fina planering vad gäller morgonrutiner och packning kvällen innan. Lite kan jag skylla på en orolig natt, tycker jag dock. Vera hostade och drömde mardrömmar för andra natten på raken. Agnes däremot verkar mer och mer falla in i sin nya stil att sova natten igenom men vakna vid 5-5:30. Klart bättre än tidigare, i alla fall!!
Det blev en mysig dag i lugnt tempo. Svågern jobbar skift, typ, så även han råkade vara hemma idag så vi fick träffa hela familjen. Lämpligt nog slog våren till rejält för första gången. T ex lade jag Agnes i vagnen för en tupplur i vagnen, och vaggade henne till sömn utomhus själv iklädd endast tenniströja. Solen värmer! Vi hann med två promenader och en lunch innan det var dags att ta sig hemåt igen. Vi ses snart igen!
Agnes har tagit några steg framåt. Hon över mycket på att gå men håller helst någon i handen, gärna Vera men även mig eller Jenny. Men det jag tänkte på idag är mer på det mentala planet. Hon har utvecklat sitt tal med att kombinera två ord. Tidigare har hon ju tydligt sagt "titta!" t ex när någon av katterna dykt upp. Den senaste veckan har hon börjat peka och säga "titta där". En liten detalj men för en stolt pappa är allt viktigt...
Vidare noterade jag en kul grej ikväll vid godnatt-"läsningen" i diverse pekböcker. En favorit är färgboken med ett färgtema på varje uppslag och olika vardagssaker avbildade. På sidan med orange brukar jag peka på apelsinen eftersom hon tycker väldigt mycket om det. Idag när vi kom dit vände hon själv blicken från boken och pekade på sitt favoritgosedjur, en orange tiger... Kanske ett sammanträffande, men det köper inte den där stolta pappan! Ett solklart samband.
tisdag 30 mars 2010
måndag 22 mars 2010
Måndag 2010-03-22
En rolig dag som började med lite av en flykt. På morgonen, uppe med tuppen, dök "som vanligt" (vid det här laget) snickaren Hannes upp. Sedan troppade snart elektrikern in (Anders, en kändis från köksprojektet förra året). Vid det här laget hade jag i spridda skurar fått igång en frukost för barnen. Frågorna haglade från el-Anders angående eluttag, lösnignar för internet/tele/TV mm mm. Jag ville ju ta chansen att vara med och styra, och inte minst ge honom så mycket information att han kunde jobba på hela dagen och komma så långt som möjligt.
Samtidigt drog det iväg på tiden med frukosten... till slut kom jag till bords med barnen utan någon gnäll direkt. Vera är på sitt bästa humör på morgonen och Agnes vaknade 5:30 och fick då en flaska välling, så hon var i bra form på den fortfarande.
Under frukosten dök hantverkare nr 3 upp, en Bernt som skulle göra håltagningen i betongen ner till källaren för den nya VVS:en. Du käre tid... nu blir det oväsen! OK, nu ska frukosten ner och sedan är det flykt. Vera har ju pratat länge om att hon vill leka med sin kompis Alice som bor på gatan där vi bodde förut, bara 7-8 km från där vi bor nu. Sagt och gjort, mamma Anna ringdes upp och visst var de på lekhumör! Ny blöja - check! Skötväskan up-to-date - check! Ytterkläder - check! Och så iväg...
Vera och Alice leker något så otroligt bra ihop. Det är bokstavligen talat bara att säga till när det är mat, annars sköter de sig helt själva utan bråk eller annat. De små (Alice har en lillebror i Agnes storlek) sov och föräldrarna drack kaffe och pratade. Gött... tänk att få dricka en kopp kaffe från start till mål och tilltala en medmänniska i hela meningar utan att bli avbruten!
Framåt eftermiddagen var det dags för babysim. Vera fick vara kvar och leka medan jag drog in till stan. Jag passade på att ta med badbrallorna och babysimma ihop med Agnes och Jenny, lyx! Sedan ut och hämta Vera och hem igen för kvällsmål, lite Djursjukhuset på SVT Play och sedan sängdags.
Agnes överraskade oss för övrigt med att natten till idag sova natten igenom!! Kändes mycket märkligt, jag var tröttare än normalt... det är väl så det brukar bli, när man får sova en hel natt märker man hur trött man _egentligen_ är och det känns "värre".
Samtidigt drog det iväg på tiden med frukosten... till slut kom jag till bords med barnen utan någon gnäll direkt. Vera är på sitt bästa humör på morgonen och Agnes vaknade 5:30 och fick då en flaska välling, så hon var i bra form på den fortfarande.
Under frukosten dök hantverkare nr 3 upp, en Bernt som skulle göra håltagningen i betongen ner till källaren för den nya VVS:en. Du käre tid... nu blir det oväsen! OK, nu ska frukosten ner och sedan är det flykt. Vera har ju pratat länge om att hon vill leka med sin kompis Alice som bor på gatan där vi bodde förut, bara 7-8 km från där vi bor nu. Sagt och gjort, mamma Anna ringdes upp och visst var de på lekhumör! Ny blöja - check! Skötväskan up-to-date - check! Ytterkläder - check! Och så iväg...
Vera och Alice leker något så otroligt bra ihop. Det är bokstavligen talat bara att säga till när det är mat, annars sköter de sig helt själva utan bråk eller annat. De små (Alice har en lillebror i Agnes storlek) sov och föräldrarna drack kaffe och pratade. Gött... tänk att få dricka en kopp kaffe från start till mål och tilltala en medmänniska i hela meningar utan att bli avbruten!
Framåt eftermiddagen var det dags för babysim. Vera fick vara kvar och leka medan jag drog in till stan. Jag passade på att ta med badbrallorna och babysimma ihop med Agnes och Jenny, lyx! Sedan ut och hämta Vera och hem igen för kvällsmål, lite Djursjukhuset på SVT Play och sedan sängdags.
Agnes överraskade oss för övrigt med att natten till idag sova natten igenom!! Kändes mycket märkligt, jag var tröttare än normalt... det är väl så det brukar bli, när man får sova en hel natt märker man hur trött man _egentligen_ är och det känns "värre".
söndag 21 mars 2010
Söndag 2010-03-21
Idag har vi varit på barndop för en liten tjej som nu enligt konstens alla regler heter Livia. Det var en 2h bilresa dit så det blev lite utav en dag i bilen. Som tur är så är våra tjejer rutinerade bilåkare och det är väldigt lite knotande över detta, om något alls. Det gick ganska bra att sitta still i kyrkan också, även om orken tröt mot slutet. Vi fick flytta bak lite så diverse pyssel och rörelsebehov i kyrkbänken kunde pågå utan att störa någon annan (så mycket). Det blir dock lite ironiskt att en barnens högtid leder till att barnen tappar koncentrationen, och till följd av det även föräldrarna - de måste ju se till att inte allt för kreativa användningar av inredningen i en kyrka påbörjas...
För att nu fortsätta klagosången om sjukdomar som jag påbörjade igår, så har vi även varit dåliga i magen allihop. Inte den "berömda" magsjukan som härjar vintertid, men under några veckor har vi i lite olika fas haft diffust magont mm. Agnes hamnade i kön med detta och har de senaste dagarna varit rejält lös i magen. Det har blivit några klädbyten, ibland dubbelt när pappa haft Agnes i knät vid fel tillfälle...
Det var ett tag sen jag lade in några bilder...
Sheriff Vera har just satt fotografen bakom galler.
Agnes redo för barndopstårta!
För att nu fortsätta klagosången om sjukdomar som jag påbörjade igår, så har vi även varit dåliga i magen allihop. Inte den "berömda" magsjukan som härjar vintertid, men under några veckor har vi i lite olika fas haft diffust magont mm. Agnes hamnade i kön med detta och har de senaste dagarna varit rejält lös i magen. Det har blivit några klädbyten, ibland dubbelt när pappa haft Agnes i knät vid fel tillfälle...
Det var ett tag sen jag lade in några bilder...
Sheriff Vera har just satt fotografen bakom galler.
Agnes redo för barndopstårta!
lördag 20 mars 2010
Lördag 2010-03-20
Efter några kämpiga dagar är jag (vi) på väg upp mot ytan igen. Vi är alla drabbade av en rätt rejäl förkylning som sätter sig på både hals med hosta mm, såväl som näsa och bihålor. Jag var riktigt sänkt tor-fre och jag kämpade på hemma med barnen som en trebent hund. Tur jag har så goa ungar så det går bra ändå!
Jag lyckades sno ihop ett fika till barnmusiken i onsdags, och Agnes kunde ju nu dansa med i de mer rörliga övningarna. Hon är inte snabbast på golvet, men stoltast! Hon är såå nöjd över att kunna gå själv.
Vi har ju haft hantverkarna hemma denna vecka (och några veckor till blir det), så några dagar har jag skaffat mig anledning att hålla mig borta hemifrån. Vi tog en vårpromenad längs Munksjön inne i stan en dag, och kollade på änder. Igår efter Veras minisim tog vi lunch på stan med mamma.
I torsdags fick Vera stolt visa upp sina 20 tänder på folktandvården. Hon var lite tveksam till att lägga sig ner i stolen, ens när pappa lade sig ner först, men efter lite lirkande gick det bra. "Du kan väl prova och se vad du tycker...?"
Idag hjälpte Vera mig köra skräp från renoveringen till sortergården. Det blev tre vändor och Vera hoppade glatt upp på vagnen och slängde ner brädor och betongklumpar. Emellanåt dök "skopis" upp till hennes förtjusning, men hon får hålla för öronen...
Jag lyckades sno ihop ett fika till barnmusiken i onsdags, och Agnes kunde ju nu dansa med i de mer rörliga övningarna. Hon är inte snabbast på golvet, men stoltast! Hon är såå nöjd över att kunna gå själv.
Vi har ju haft hantverkarna hemma denna vecka (och några veckor till blir det), så några dagar har jag skaffat mig anledning att hålla mig borta hemifrån. Vi tog en vårpromenad längs Munksjön inne i stan en dag, och kollade på änder. Igår efter Veras minisim tog vi lunch på stan med mamma.
I torsdags fick Vera stolt visa upp sina 20 tänder på folktandvården. Hon var lite tveksam till att lägga sig ner i stolen, ens när pappa lade sig ner först, men efter lite lirkande gick det bra. "Du kan väl prova och se vad du tycker...?"
Idag hjälpte Vera mig köra skräp från renoveringen till sortergården. Det blev tre vändor och Vera hoppade glatt upp på vagnen och slängde ner brädor och betongklumpar. Emellanåt dök "skopis" upp till hennes förtjusning, men hon får hålla för öronen...
tisdag 16 mars 2010
Tisdag 2010-03-16
Ahh... en stund sedan jag skrev något. Även den senaste helgen var Jenny iväg med barnen medan jag rev vidare inför vårt renoveringsprojekt. Naturligtvis hann jag inte alls så långt som jag trodde, men i backspegeln med denna erfarenhet i bagaget inser jag att jag kom så långt jag kunde på två helger. Mer tid än så skulle dessutom bara innebära en belastning för familjen som inte skulle vara värt vinsten.
Visst är det skönt med en helg för sig själv, men det får fort att man börjar sakna sina tjejer... En kväll själv med lite mat man själv bestämmer, musik man själv bestämmer osv, det är gott! Men andra kvällen man lägger sig är det bra tomt.
Nu är hantverkarna igång för fullt sedan igår. Vi har skärmat av i entrén med plast från golv till tak så att köket och trappan ner till nedervåningen ska vara skärmad från dammet. Oljudet när en tigersåg går till angrepp på en innervägg stoppas dock inte...
I fredags var vi på minisim igen med Vera. Hon är för rolig, hon bar älskar att vara i vattnet och hon är så tuff. Inte bara med övningarna, utan på det sätt hon går upp i stunden. Hon är helt fri från oro var jag och Agnes befinner oss, och förlitar sig istället helt på instruktören och hennes assistent. Jag tycker det är härligt och hoppingivande att se att hon vågar lita på andra vuxna.
En sorglig sida av detta är att en dag måste vi lära henne att alla som ler mot henne vill henne inte väl. Det är så världen fungerar, men hur börjar man? Vem vill ta ur en fyraåring hennes världsuppfattning; hon som så godhjärtat och omtänksamt tror alla om något gott och som ser andras behov. En nalle till lillasyster när hon gråter, en kopp kaffe ur termosen till pappa när han är tjurig, osv...
Senare på dagen (fredag) hände något mycket roligt - Agnes tog sina första steg!!
Hon har ju provat sig fram länge att först stå upp utan stöd, och sedan att gå med gåvagn eller längs lämpliga handstöd (fotstöden på barnstolarna vid köksön är i perfekt höjd!). Ofta har jag lockat på henne från kanske en meters håll att ta mina händer och prova fötterna, men då har hon bara satt sig och krupit mot mig med ett stort leende.
Men i fredags i köket när jag slamrade ihop lite mat utropade Vera "titta pappa!!", och då fick jag se en strålande glad Agnes stående ute på golvet. Vera har ofta uppmärksammat detta så jag trodde inte det var något nytt, men då tog hon ett steg framåt... :-) Hon provade några steg till ivrigt påhejad av mig och Vera. Sedan har hon provat lite mest varje dag, men än så länge är krypningen det mest använda sättet att röra sig.
Igår kväll frågade Vera mig hur en kamel ser ut. "Tjaa... som en älg med två pucklar på ryggen, ungefär". "Ahaa..." sa Vera, "matar de barnen ur pucklarna?".
Idag på kvällen vid läggdags läste hon sagan för mig istället. Det blev klassikern "Bamse åker till månen". En bok som nästan drev mamma och pappa till vansinne för kanske ett år sedan, när vi säkert läste den två hundra gånger var utan att varvas med den minsta Max-bok eller Bu och Bä...
Veras minne är otroligt. Hon kan ju naturligtvis inte läsa, utan bilderna triggar hennes utantillminne. Vissa stycken med 3-4 meningar läser hon nära nog ordagrant korrekt! Och, inser jag i ett anfall av klarsyn, så här vassa på inlärning är ALLA barn.
Idag var vi f ö på 1-årskontroll med Agnes på BVC. Hon får fullt godkänt men vi diskuterade lite kring det faktum att hon är en liten plutt som inte riktigt går upp i vikt som medelbarnet gör, och dess koppling till att hon är mer eller mindre konstant förkyld. Detta hänger troligtvis väl ihop, och vi får helt enkelt vara vaksamma på att hitta sätt att få i henne rejält med mat. Det kan ju t ex handla om att noga notera vilka maträtter hon är extra såld på. Med Vera var detta aldrig ett problem eftersom hon åt som en skogshuggare när hon var liten... Än en gång påminns man om att Agnes är Agnes, och inte "Vera 2"!
På sistone har hennes aptit och förmåga att koncentrera sig på en måltid förbättrats radikalt, och som svar på den outtalade frågan slukade hon en monsterportion gröt plus extra fil och bröd till kvällsmat.
Visst är det skönt med en helg för sig själv, men det får fort att man börjar sakna sina tjejer... En kväll själv med lite mat man själv bestämmer, musik man själv bestämmer osv, det är gott! Men andra kvällen man lägger sig är det bra tomt.
Nu är hantverkarna igång för fullt sedan igår. Vi har skärmat av i entrén med plast från golv till tak så att köket och trappan ner till nedervåningen ska vara skärmad från dammet. Oljudet när en tigersåg går till angrepp på en innervägg stoppas dock inte...
I fredags var vi på minisim igen med Vera. Hon är för rolig, hon bar älskar att vara i vattnet och hon är så tuff. Inte bara med övningarna, utan på det sätt hon går upp i stunden. Hon är helt fri från oro var jag och Agnes befinner oss, och förlitar sig istället helt på instruktören och hennes assistent. Jag tycker det är härligt och hoppingivande att se att hon vågar lita på andra vuxna.
En sorglig sida av detta är att en dag måste vi lära henne att alla som ler mot henne vill henne inte väl. Det är så världen fungerar, men hur börjar man? Vem vill ta ur en fyraåring hennes världsuppfattning; hon som så godhjärtat och omtänksamt tror alla om något gott och som ser andras behov. En nalle till lillasyster när hon gråter, en kopp kaffe ur termosen till pappa när han är tjurig, osv...
Senare på dagen (fredag) hände något mycket roligt - Agnes tog sina första steg!!
Hon har ju provat sig fram länge att först stå upp utan stöd, och sedan att gå med gåvagn eller längs lämpliga handstöd (fotstöden på barnstolarna vid köksön är i perfekt höjd!). Ofta har jag lockat på henne från kanske en meters håll att ta mina händer och prova fötterna, men då har hon bara satt sig och krupit mot mig med ett stort leende.
Men i fredags i köket när jag slamrade ihop lite mat utropade Vera "titta pappa!!", och då fick jag se en strålande glad Agnes stående ute på golvet. Vera har ofta uppmärksammat detta så jag trodde inte det var något nytt, men då tog hon ett steg framåt... :-) Hon provade några steg till ivrigt påhejad av mig och Vera. Sedan har hon provat lite mest varje dag, men än så länge är krypningen det mest använda sättet att röra sig.
Igår kväll frågade Vera mig hur en kamel ser ut. "Tjaa... som en älg med två pucklar på ryggen, ungefär". "Ahaa..." sa Vera, "matar de barnen ur pucklarna?".
Idag på kvällen vid läggdags läste hon sagan för mig istället. Det blev klassikern "Bamse åker till månen". En bok som nästan drev mamma och pappa till vansinne för kanske ett år sedan, när vi säkert läste den två hundra gånger var utan att varvas med den minsta Max-bok eller Bu och Bä...
Veras minne är otroligt. Hon kan ju naturligtvis inte läsa, utan bilderna triggar hennes utantillminne. Vissa stycken med 3-4 meningar läser hon nära nog ordagrant korrekt! Och, inser jag i ett anfall av klarsyn, så här vassa på inlärning är ALLA barn.
Idag var vi f ö på 1-årskontroll med Agnes på BVC. Hon får fullt godkänt men vi diskuterade lite kring det faktum att hon är en liten plutt som inte riktigt går upp i vikt som medelbarnet gör, och dess koppling till att hon är mer eller mindre konstant förkyld. Detta hänger troligtvis väl ihop, och vi får helt enkelt vara vaksamma på att hitta sätt att få i henne rejält med mat. Det kan ju t ex handla om att noga notera vilka maträtter hon är extra såld på. Med Vera var detta aldrig ett problem eftersom hon åt som en skogshuggare när hon var liten... Än en gång påminns man om att Agnes är Agnes, och inte "Vera 2"!
På sistone har hennes aptit och förmåga att koncentrera sig på en måltid förbättrats radikalt, och som svar på den outtalade frågan slukade hon en monsterportion gröt plus extra fil och bröd till kvällsmat.
torsdag 11 mars 2010
Torsdag 2010-03-11
En ganska vanlig torsdag. Vera på dagis och jag gick nästan till tandläkaren... Jag har skjutit min tid hos hygienisten (ni vet, hon med alla verktygen. "Du kan sluta hyperventilera nu" säger hon med en cirkelsåg i handen) tre-fyra gånger vid det här laget, p g a vattenkoppor och jag vet inte allt. Igår var det receptionen på mottagningen som ringde och meddelade att hon var sjuk. Ironiskt...
Några guldstunder blev det. Medan Vera var på dagis övade Agnes och jag lite gång på köksgolvet. Hon tar mina händer och går med små men bestämda steg. Hela ungen skiner av glädje och stolthet att klara något nytt. Pappas hjärta smälter, hoppas hon ser det och kommer ihåg det en dag när pappa inte är så frän längre.
Vera och jag fikade i soffan i "gympasalen" (vardagsrummet) medan Agnes sov eftermiddagslur i vagnen på verandan. Solen flödade genom fönstren över oss i soffan där vi satt och pratate om stort och smått. Hon har blivit så härligt kramig på sistone, på ett sätt hon inte varit förut.
Hon har en ny lek också, där hon släpar upp den runda hallmattan från källaren i vardagsrummet. Sedan hämtar hon 200 nallar från sitt rum och sätter dem i soffan, stolar etc (alla under varsin filt). Sedan är de hennes publik medan hon dansar på mattan. Pappa får en tår i ögat... inte minst av musikvalet - "Border Reiver" av och med Mark Knopfler ;-)
Några guldstunder blev det. Medan Vera var på dagis övade Agnes och jag lite gång på köksgolvet. Hon tar mina händer och går med små men bestämda steg. Hela ungen skiner av glädje och stolthet att klara något nytt. Pappas hjärta smälter, hoppas hon ser det och kommer ihåg det en dag när pappa inte är så frän längre.
Vera och jag fikade i soffan i "gympasalen" (vardagsrummet) medan Agnes sov eftermiddagslur i vagnen på verandan. Solen flödade genom fönstren över oss i soffan där vi satt och pratate om stort och smått. Hon har blivit så härligt kramig på sistone, på ett sätt hon inte varit förut.
Hon har en ny lek också, där hon släpar upp den runda hallmattan från källaren i vardagsrummet. Sedan hämtar hon 200 nallar från sitt rum och sätter dem i soffan, stolar etc (alla under varsin filt). Sedan är de hennes publik medan hon dansar på mattan. Pappa får en tår i ögat... inte minst av musikvalet - "Border Reiver" av och med Mark Knopfler ;-)
onsdag 10 mars 2010
Onsdag 2010-03-10
Onsdg betyder barnmusik med Agnes. Även om hon har en del kvardröjande utslag kvar, "vågade" jag gå dit. Gruppen var idag kraftigt decimerad p g a sjukdomar, inhopp på jobbet mm, så det var bara sex barn där. Det blev en lite speciell stämning som var rolig, även om det blir lite mer drag med 12-15 barn som är mer normalt.
På just barnmusiken provade Agnes för första gången att gå några steg medan hon höll mig i händerna! Jag har provat förut att locka med henne att gå lite genom att hålla fram mina händer, men då har hon alltid satt sig ner och krupit till mig.
Agnes var på dåligt humör inledningsvis då jag tvingades väcka henne mitt i förmiddagsluren och sätta henne i bilen. Men det gick över rätt snart, men jag märkte att hon var trött då hon var ointresserad av maten och gnällig på fikat efteråt. Jag kollade temp när vi kom hem men ingen feber. Tupplurarna idag blev rätt korta så han var helt enkelt trött.
På eftermiddagen kom Albin med pappa och syskon och lekte. Jag hade sagt något om att åka till stan på eftermiddagen till Vera på morgonen, så hon var spetsad på att åka bil hem från dagis. Jag bestämde mig för att ta ärendena (kolla på skor och jackor inför våren till barnen) senare i veckan eller nästa vecka, då jag har bättre koll på vad vi redan har. Vera bröt ihop rätt rejält i dagis entré över detta och det tog en stund att få henne på fötter både bildligt och bokstavligt talat. "Vis" av mötet igår på BVC bestämde jag mig för att inte sätta för hårt emot utan lirka lite smart genom att både bekräfta henne och varsamt puffa på. Funkade!
En kul grej på vägen hem, och säkert en spegling av mig själv, kom från Vera när den första jobbiga backen klarats av. Jag strosade i ganska lugnt tempo, men nu ville hon hem och leka med Albin. "Sätt fart, gå fortare pappa så Albin slipper vänta! Nu är det faktiskt du som löjlar dig!".
På just barnmusiken provade Agnes för första gången att gå några steg medan hon höll mig i händerna! Jag har provat förut att locka med henne att gå lite genom att hålla fram mina händer, men då har hon alltid satt sig ner och krupit till mig.
Agnes var på dåligt humör inledningsvis då jag tvingades väcka henne mitt i förmiddagsluren och sätta henne i bilen. Men det gick över rätt snart, men jag märkte att hon var trött då hon var ointresserad av maten och gnällig på fikat efteråt. Jag kollade temp när vi kom hem men ingen feber. Tupplurarna idag blev rätt korta så han var helt enkelt trött.
På eftermiddagen kom Albin med pappa och syskon och lekte. Jag hade sagt något om att åka till stan på eftermiddagen till Vera på morgonen, så hon var spetsad på att åka bil hem från dagis. Jag bestämde mig för att ta ärendena (kolla på skor och jackor inför våren till barnen) senare i veckan eller nästa vecka, då jag har bättre koll på vad vi redan har. Vera bröt ihop rätt rejält i dagis entré över detta och det tog en stund att få henne på fötter både bildligt och bokstavligt talat. "Vis" av mötet igår på BVC bestämde jag mig för att inte sätta för hårt emot utan lirka lite smart genom att både bekräfta henne och varsamt puffa på. Funkade!
En kul grej på vägen hem, och säkert en spegling av mig själv, kom från Vera när den första jobbiga backen klarats av. Jag strosade i ganska lugnt tempo, men nu ville hon hem och leka med Albin. "Sätt fart, gå fortare pappa så Albin slipper vänta! Nu är det faktiskt du som löjlar dig!".
tisdag 9 mars 2010
2010-03-09
Åter efter en veckas bortavaro från dagboken! Slutet av förra veckan präglades av trötthet. Agnes vattkoppor på avklingning orsakade ändå en del spring på nätterna, och Vera hade någon diffus magåkomma som kom och gick med magknip mm. Den senare drabbade även mig och Jenny.
Helgen gick i verktygslådans tecken, då jag påbörjade vårt nya renoveringsprojekt. Jenny tog med barnen till släkten i Stockholm, och jag blev kvar hemma bärandes möbler mm. Vi ska ju fixa upp sovrummen (3 st) och badrummet på övervåningen, och alla möbler, kläder mm (ALLT) ska ner i vardagsrum och gillestuga. Där kommer vi bo de närmsta 5-7 veckorna.
Förra året gjorde vi ju några rejäla ryck med köksrenovering och altanbygge. Det senare gjorde jag själv, medan köket i största utsträckning gjordes av inhyrda hantverkare. Ändå blev det en ganska tung belastning på familjen. Jenny var ju föräldraledig, och de gånger jag skulle jobba med renoveringarna kvällar/helger blev det ju hon som fick ta barnen. Detta ledde till att Jenny aldrig fick någon vila eller omväxling, och i efterhand sett var det ganska tufft. Många gånger har vi tagit oss för pannan och sagt "tänk om vi inte hyrt in folk att göra det mesta jobbet, ändå...".
Nu är det lite andra förutsättningar när Jenny jobbar och jag är hemma med barnen. Då är det t o m lite kul för Jenny att få exklusiv egen tid med barnen under helgen. Nu är det bara den förra och kommande helg som jag ska jobba med rivningen, sedan mot slutet ska jag lägga golven. Allt emellan får hantverkarna med vår pålitlige entreprenör Fredrik i centrum som får göra.
Igår var Vera på 4-årskontroll. Det var roligt! Vi träffade en av de numera välbekanta barnmorskorna/sjuksköterskorna på BVC, Hélene, och Vera var med på noterna hela tiden. Rita gubbar, trä pärlor på tråd, berätta vad som händer i en bilderbok mm. Fem stjärnor rakt igenom! Hon har kommit långt i tal, finmotorik och koncentrationsförmåga. Fysiskt sett ligger hon också bra till med balans mm. Hon är fortsatt i den längre ligan, och har faktiskt gjort ett litet skutt sedan senast. Då låg hon mellan 1:a och 2:a standardavvikelsen över medellängd, nu på den 2:a med sina 111 cm. Viktmässigt ligger hon på medel och det verkar alltså bli en avlång variant av henne, precis som vi redan visste... ;-)
Jag hade ett bra samtal med Helene kring Veras utveckling, uppfostran mm. Vera fick gå ut i väntrummet och leka en stund medan vi pratade ostört en stund. Jag fick tillfälle att ta upp frågor som jag funderat på. Inga stora grejor, vi pratar ju mycket hemma och med bekanta på jobbet så många chanser till andras perspektiv på sina egna barn ges ju redan. Jag fick ändå några bra inspel kring detta med att hantera trots och egen frustration. Ibland har jag nog en tendens att behandla henne som äldre än hon är, att ställa fel krav. T ex kan faktiskt en 4-åring vara så inne i sin egen värld att hon inte hör pappa be henne ta på skorna - hon struntar inte i mig som ett sätt att "utmana"!
Jag och Jenny diskuterade mycket i höstas kring just detta med att hantera trots (eller det man uppfattar som trots - kan ett barn verkligen tänkta ut sätt att vara på tvären?). Då var Vera inne i en jobbig period (och vi med, för den delen, trötta och tjuriga) och det var ofta bråk, dagliga urladdningar med gråt och skrik över just ingenting var inget ovanligt. Nu är det mycket lugnare och mer harmoniskt. Säkert för att Vera utmanar oss i mindre utsträckning, men också för att vi/jag tänker till lite vilka strider man tar, och hur man gör det.
Jag själv behöver hålla i bakhuvudet att när Vera "trotsar" så är det inte för att testa mig, utan för att hon är 4 år gammal och då styrs man av impulser! Begrepp som att komma i tid, eller andra saker relaterade till att vara ansvarig, kan man helt enkelt inte lägga på henne.
En sak jag tror vi lyckas med är å andra sidan att både Jenny och jag har nära till att berömma Vera, att se t ex hennes omtänksamhet om Agnes, hennes vilja att glädja andra och hjälpa till. Likaså är vi bra på att säga "förlåt" när vi blivit arga på henne på ett sätt som inte är meningsfullt med ett litet barn. Vi pratar ofta om starka känslor och jag tycker jag märker att Vera har en trygghet att säga hur hon känner.
Idag kom Vera med en sån skön skylt! Plötsligt hade hon satt upp ett papper med ett rött kryss, och en klippdocka med en pojke dittejpad. "Det är för att varna för tjuvar, att pojkar som vi inte känner och flickor som vi inte känner ska komma hit och ta våra saker". Vi resonerade en stund om det här med "varning", och det var tydligt att Vera använde ordet som riktat till tjuvarna.
Agnes är nu frisk från vattkopporna, skulle jag säga. Många prickar är kvar, men förbleknade. Några sårskorpor ska falla av, men det är de sista. Idag tycker jag hon har sovit lite vettigare, ca två tupplurar på 1-1.5 h i stället för en jättetupplur på sammanlagda tiden. Jag tar det som ett friskhetstecken... Hon är "som vanligt" rätt förkyld och hostar och snörvlar en del på nätterna under sin vanliga semivaken-stund på småtimmarna.
Flera gånger senaste veckan har jag trott att Agnes ska ta sina första steg. Hon går ofta runt barstolarna i köket, som har fotstöd i jättebra ledstångshöjd. Så släpper hon taget och står och tittar lite, verkar ladda för att gå till någon intressant sak ute på golvet... nej, hon sätter sig och kryper istället! :) Hon har också börjat öva på att krypa uppför trappan, till viss skräck hos mig. Men det är ju bra att hon vill lära sig, så när jag kan stoppar jag henne inte utan låter henne prova under nära överinseende.
Helgen gick i verktygslådans tecken, då jag påbörjade vårt nya renoveringsprojekt. Jenny tog med barnen till släkten i Stockholm, och jag blev kvar hemma bärandes möbler mm. Vi ska ju fixa upp sovrummen (3 st) och badrummet på övervåningen, och alla möbler, kläder mm (ALLT) ska ner i vardagsrum och gillestuga. Där kommer vi bo de närmsta 5-7 veckorna.
Förra året gjorde vi ju några rejäla ryck med köksrenovering och altanbygge. Det senare gjorde jag själv, medan köket i största utsträckning gjordes av inhyrda hantverkare. Ändå blev det en ganska tung belastning på familjen. Jenny var ju föräldraledig, och de gånger jag skulle jobba med renoveringarna kvällar/helger blev det ju hon som fick ta barnen. Detta ledde till att Jenny aldrig fick någon vila eller omväxling, och i efterhand sett var det ganska tufft. Många gånger har vi tagit oss för pannan och sagt "tänk om vi inte hyrt in folk att göra det mesta jobbet, ändå...".
Nu är det lite andra förutsättningar när Jenny jobbar och jag är hemma med barnen. Då är det t o m lite kul för Jenny att få exklusiv egen tid med barnen under helgen. Nu är det bara den förra och kommande helg som jag ska jobba med rivningen, sedan mot slutet ska jag lägga golven. Allt emellan får hantverkarna med vår pålitlige entreprenör Fredrik i centrum som får göra.
Igår var Vera på 4-årskontroll. Det var roligt! Vi träffade en av de numera välbekanta barnmorskorna/sjuksköterskorna på BVC, Hélene, och Vera var med på noterna hela tiden. Rita gubbar, trä pärlor på tråd, berätta vad som händer i en bilderbok mm. Fem stjärnor rakt igenom! Hon har kommit långt i tal, finmotorik och koncentrationsförmåga. Fysiskt sett ligger hon också bra till med balans mm. Hon är fortsatt i den längre ligan, och har faktiskt gjort ett litet skutt sedan senast. Då låg hon mellan 1:a och 2:a standardavvikelsen över medellängd, nu på den 2:a med sina 111 cm. Viktmässigt ligger hon på medel och det verkar alltså bli en avlång variant av henne, precis som vi redan visste... ;-)
Jag hade ett bra samtal med Helene kring Veras utveckling, uppfostran mm. Vera fick gå ut i väntrummet och leka en stund medan vi pratade ostört en stund. Jag fick tillfälle att ta upp frågor som jag funderat på. Inga stora grejor, vi pratar ju mycket hemma och med bekanta på jobbet så många chanser till andras perspektiv på sina egna barn ges ju redan. Jag fick ändå några bra inspel kring detta med att hantera trots och egen frustration. Ibland har jag nog en tendens att behandla henne som äldre än hon är, att ställa fel krav. T ex kan faktiskt en 4-åring vara så inne i sin egen värld att hon inte hör pappa be henne ta på skorna - hon struntar inte i mig som ett sätt att "utmana"!
Jag och Jenny diskuterade mycket i höstas kring just detta med att hantera trots (eller det man uppfattar som trots - kan ett barn verkligen tänkta ut sätt att vara på tvären?). Då var Vera inne i en jobbig period (och vi med, för den delen, trötta och tjuriga) och det var ofta bråk, dagliga urladdningar med gråt och skrik över just ingenting var inget ovanligt. Nu är det mycket lugnare och mer harmoniskt. Säkert för att Vera utmanar oss i mindre utsträckning, men också för att vi/jag tänker till lite vilka strider man tar, och hur man gör det.
Jag själv behöver hålla i bakhuvudet att när Vera "trotsar" så är det inte för att testa mig, utan för att hon är 4 år gammal och då styrs man av impulser! Begrepp som att komma i tid, eller andra saker relaterade till att vara ansvarig, kan man helt enkelt inte lägga på henne.
En sak jag tror vi lyckas med är å andra sidan att både Jenny och jag har nära till att berömma Vera, att se t ex hennes omtänksamhet om Agnes, hennes vilja att glädja andra och hjälpa till. Likaså är vi bra på att säga "förlåt" när vi blivit arga på henne på ett sätt som inte är meningsfullt med ett litet barn. Vi pratar ofta om starka känslor och jag tycker jag märker att Vera har en trygghet att säga hur hon känner.
Idag kom Vera med en sån skön skylt! Plötsligt hade hon satt upp ett papper med ett rött kryss, och en klippdocka med en pojke dittejpad. "Det är för att varna för tjuvar, att pojkar som vi inte känner och flickor som vi inte känner ska komma hit och ta våra saker". Vi resonerade en stund om det här med "varning", och det var tydligt att Vera använde ordet som riktat till tjuvarna.
Agnes är nu frisk från vattkopporna, skulle jag säga. Många prickar är kvar, men förbleknade. Några sårskorpor ska falla av, men det är de sista. Idag tycker jag hon har sovit lite vettigare, ca två tupplurar på 1-1.5 h i stället för en jättetupplur på sammanlagda tiden. Jag tar det som ett friskhetstecken... Hon är "som vanligt" rätt förkyld och hostar och snörvlar en del på nätterna under sin vanliga semivaken-stund på småtimmarna.
Flera gånger senaste veckan har jag trott att Agnes ska ta sina första steg. Hon går ofta runt barstolarna i köket, som har fotstöd i jättebra ledstångshöjd. Så släpper hon taget och står och tittar lite, verkar ladda för att gå till någon intressant sak ute på golvet... nej, hon sätter sig och kryper istället! :) Hon har också börjat öva på att krypa uppför trappan, till viss skräck hos mig. Men det är ju bra att hon vill lära sig, så när jag kan stoppar jag henne inte utan låter henne prova under nära överinseende.
tisdag 2 mars 2010
2010-03-02
Veckan inleddes än en gång med att flytta alla bokningar som involverar att träffa andra människor på allmän plats. Både Vera och jag hade tider hos tandläkaren, men eftersom Agens fortfarande har gott om utslag av vattkopporna känns det fel att ge sig iväg. Jag tror i o f s att hennes smittfas är över, eftersom alla utslag nu börjar torka och de minsta t o m blekna lite. Men hon är iögonfallande prickig i ansiktet och det kan ju te sig ganska utmanande för andra som sitter i ett väntrum och inte vet i vilket stadie av sjukdomen hon är.
Både måndagen och tisdagen gick i en lugn lunk. Vera fick någon mystisk febersjuka natten till måndagen. Jag var uppe hos henne flera gånger, först p g a mardrömmar och sedan att hon hade ont i magen. Jag gav lite febernedsättande eftersom hon var riktigt varm, och kanske hjälpte det att lindra det magonda lite. Hon har i alla fall varit ganska nedsatt under dessa dagar, med korta stunder av lite mer normal aktivitet.
Idag har även Agnes varit lite extra trött mot slutet av dagen, med något förhöjd kroppstemperatur. Totalt sett verkar vattkopporna som sagt ha passerat kulmen, men visst är hon nedsatt fortfarande.
Själv är jag trött och sliten. Jag tog två nätter på raken som "eldvakt" och det blev inte minst natten till måndagen en del spring. Inatt sov jag som en sten i gästrummet i källaren... Som vanligt är det först när man haft en bra natt man märker hur trött man är. Jag har haft svårt att trots ovanligt mycket "egen" tid då båda barnen sover få något gjortmed tvätten, köket etc.
Igår när Vera badat var vi i hennes rum och tog fram nya kläder. Jag sade att "vi byter underkläderna också nu när du badat", varpå Vera svarade "men om jag är ren smutsar jag ju inte ner kläderna". Alltid nyttigt att bli serverad ett alternativt perspektiv... :)
Agnes tar nya små steg framåt i sin utveckling hela tiden. Under ganska lång tid, 2-3 månader, har hon vinkat (öppnat och stängt handen) som hälsning. På sistone har hon också börjat koppla ihop det med att säga "hej då", och vinkat när någon går hemifrån eller när vi lämnar några vi hälsat på. En rolig grej idag var när jag pratade med Jenny i telefon medan jag matade Agnes. När vi sade hej och lade på satt hon och vinkade!
Hon provar också sin förmåga att stå och förflytta sig på fötterna. Dock hela tiden tryggt förankrad i något fast som en bänkkant eller andra möbler. Gåvagnen är en favorit som åker fram varje dag, och Vera tycker det är väldigt roligt att leka med Agnes kring hennes övande att gå.
Både måndagen och tisdagen gick i en lugn lunk. Vera fick någon mystisk febersjuka natten till måndagen. Jag var uppe hos henne flera gånger, först p g a mardrömmar och sedan att hon hade ont i magen. Jag gav lite febernedsättande eftersom hon var riktigt varm, och kanske hjälpte det att lindra det magonda lite. Hon har i alla fall varit ganska nedsatt under dessa dagar, med korta stunder av lite mer normal aktivitet.
Idag har även Agnes varit lite extra trött mot slutet av dagen, med något förhöjd kroppstemperatur. Totalt sett verkar vattkopporna som sagt ha passerat kulmen, men visst är hon nedsatt fortfarande.
Själv är jag trött och sliten. Jag tog två nätter på raken som "eldvakt" och det blev inte minst natten till måndagen en del spring. Inatt sov jag som en sten i gästrummet i källaren... Som vanligt är det först när man haft en bra natt man märker hur trött man är. Jag har haft svårt att trots ovanligt mycket "egen" tid då båda barnen sover få något gjortmed tvätten, köket etc.
Igår när Vera badat var vi i hennes rum och tog fram nya kläder. Jag sade att "vi byter underkläderna också nu när du badat", varpå Vera svarade "men om jag är ren smutsar jag ju inte ner kläderna". Alltid nyttigt att bli serverad ett alternativt perspektiv... :)
Agnes tar nya små steg framåt i sin utveckling hela tiden. Under ganska lång tid, 2-3 månader, har hon vinkat (öppnat och stängt handen) som hälsning. På sistone har hon också börjat koppla ihop det med att säga "hej då", och vinkat när någon går hemifrån eller när vi lämnar några vi hälsat på. En rolig grej idag var när jag pratade med Jenny i telefon medan jag matade Agnes. När vi sade hej och lade på satt hon och vinkade!
Hon provar också sin förmåga att stå och förflytta sig på fötterna. Dock hela tiden tryggt förankrad i något fast som en bänkkant eller andra möbler. Gåvagnen är en favorit som åker fram varje dag, och Vera tycker det är väldigt roligt att leka med Agnes kring hennes övande att gå.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)