333 dagar - det är vad denna blogg handlar om. En serie dagar då jag byter spår, tempo och perspektiv. Jag är utbytbar i alla andra sammanhang, men det finns ett jobb bara jag kan göra - att vara mina barns pappa. Det ska jag ägna mig helt och hållet åt de närmsta 333 dagarna. För tre år sedan gjorde jag samma besök i verkligheten och ägnade mig i 1 år åt Vera på heltid. Nu har hon en lillasyster som heter Agnes. Vid den här tiden nästa år är vi alla förändrade av vår färd tillsammans. Välkommen till vår resedagbok!

-- Håkan, Januari 2010

torsdag 25 februari 2010

2010-02-25

Igår kom vi åter till barnmusikgruppen, det var tre veckor sedan sist p g a vattkopporna. Det var som vanligt roligt, det ska bli kul att följa hur Agnes snappar upp olika återkommande sånger och ramsor. Min hemmapappa-kollega Johan hade "bakat", d v s bönat för sin mamma att hjälpa honom ur klistret med fikat han lovat ordna. Detta hade hon löst exemplariskt och Johan bjöd på beroendeframkallande chokladrutor.

När jag kom till dagis på onsdagen var Vera i full färd att avsluta en teckning, så jag fick vänta en stund. Teckningen var mycket fin - hon utvecklar sin förmåga att uttrycka sig i bild och med bokstäver i rasande fart - med många detaljer och färger. Den hamnade direkt i fröken Elins händer för att läggas till Veras konst-portfölj. Däremot fick vi med oss en stor målning från i höstas, som föreställde en fågel i gröna färger (vad annars?).

Vi hade också ett intressant samtal om ormar. Vera sade att hon är lite rädd för dem, och jag sade att ormarna som finns i Sverige behöver man inte vara rädd för. Varpå Veras motfråga blev "Men de i Skåne då?".

Idag, torsdag, blev en dag som gick i konstant uppförsbacke. Vera hade mardrömmar på småtimmarna, och vaknade sedan redan kl 5. Agnes sov oroligt och fick komma över till vår säng. Det var en sliten Jenny som släpade sig till jobbet (min sov-natt) och min dag med barnen blev OK men med ovanligt många konflikter med Vera. När det skär sig utmanas allt (ALLT) och det blir väldigt svårt att göra någon aktivitet med närvaro och utbyte.

Vi var i alla fall på biblioteket och lämnade in förra omgången låneböcker, och hade en läsestund i barnens soffor. När Vera samlat på sig en lagom bunt lånade vi dem och åkte och hämtade Jenny på jobbet och sedan bar det av hem för kvällsmat.

Vi har en period testat en hemlevererad matkasse i 2v-intervall, varje kasse med råvaror och recept på fem rätter. Hittills väldigt trevligt och bra men med nackdelen att man hela tiden står och lagar rätter för första gången. Dagens kvällsmat förberedde jag mitt på dagen under ett fasligt hackande, fräsande, sjudande etc. När man väl stod där med sin färdiga morots- och linssoppa - en gul sörja i en kastrull och drivor av disk omkring mig - kändes det aningen som ett antiklimax.

Till sist kan det konstateras att även Agnes nu fått vattkopporna. Ett 20-tal utslag över kroppen och huvudet har hon fått. Än så länge märker jag inget speciellt i hennes beteende eller allmäntillstånd, men vi får väl se hur natten blir med tanke på hur många utslag som tillkommit bara idag.

Vi visste ju att det skulle komma, men det var lite bittert inför just denna helg. Vi hade avtalat med Jennys föräldrar att de skulle ha hand om barnen hemma hos sig. Vi hade verkligen sett fram emot att få gå på bio, äta mat på stan, etc. SOVA kanske... Men! så blev det nu inte. Nytt försök kommer.

Vera i en av sina snögrottor!


Korvgryta med ris

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar