333 dagar - det är vad denna blogg handlar om. En serie dagar då jag byter spår, tempo och perspektiv. Jag är utbytbar i alla andra sammanhang, men det finns ett jobb bara jag kan göra - att vara mina barns pappa. Det ska jag ägna mig helt och hållet åt de närmsta 333 dagarna. För tre år sedan gjorde jag samma besök i verkligheten och ägnade mig i 1 år åt Vera på heltid. Nu har hon en lillasyster som heter Agnes. Vid den här tiden nästa år är vi alla förändrade av vår färd tillsammans. Välkommen till vår resedagbok!

-- Håkan, Januari 2010

fredag 19 februari 2010

2010-02-19

Dagen började lite tidigare än "vanligt" (vi har ju faktiskt legat och trynat i sängen framåt 7:30-8 de senaste dagarna), innan 7 var alla på fötter. Jenny valde att åka lite senare till jobbet, så vi kunde äta frukost ihop allihop. Trevligt!

Först på schemat stod att testa en av Veras födelsedagspresenter, skridskor. Vi hade stämt träff med Johan, en pappa som också är hemma med sina barn i år, nere vid skridskobanan vid skolan. Vi känner familjen sedan föräldragruppen vi gick i genom BVC när vi väntade Vera för drygt 4 år sedan, så deras äldsta pojke Albin är i precis samma ålder. Sedan har de fått tvillingar som några månader äldre än Agnes.

I vanlig ordning kom vi iväg sent. Det återstår efter 3 veckors pappaledighet att komma i tid till en aktivitet... Nej, förresten! Minisimmet första veckan var vi ju löjligt tidiga till när jag skulle överkompensera och *verkligen* försäkra mig att vara i tid. Ett visst mått av seghet i starten från min sida finns (ha, ha), jag har lite för lätt att "ska bara" fixa det och det och...

Johan var i full gång att skotta banan när vi kom ner, och då kom jag på att jag glömt Veras hjälm... Bara att göra en löpning upp för backarna och hämta den. Det blev lite trevande försök att åka där jag ledde Vera i händerna. Johan visade en smart grej där ett litet mål (knähögt, typ) kunde användas av barnen som stöd och säkerhet, och samtidigt åka framåt med målet framför sig. Vera tyckte skridsko var kul men kanske lite läskigt. Vi får gå ner dit någon gång varje vecka så länge vintern räcker, så är ju en klassisk aktivitet åtminstone ordentligt introducerad.

Sedan bar det av hemåt för lunch. Vi var rätt hungriga, och som tur var så har vi ju tidigare i veckan varit duktiga att laga mat från den hemlevererade kassen med uttänkta rätter från en firma som har detta som affärsidé. Bara att värma direkt från kylen.

Agnes soven liten stund på morgonens tur till skridskobanan. De senaste dagarna har hon ju sovit jättelänge mitt på dagen, vilket lett till att hon istället blivit väldigt trött på kvällen. Hon behöver två sovstunder per dag, och det kunde hon få nu då hon blev rätt trött efter lunch. Jag fixade i ordning i köket och sedan satte jag mig med Vera i knät och läste böcker. Riktigt mysigt!

Sedan gav vi oss ut igen för lite mer utelek. Agnes var precis på gång att vakna, men jag satsade på att vi skulle kunna vara ute en stund. Jag hade lite frukt med ut till båda barnen så det gick bra att vara ute en ganska lång stund. Vi byggde på lite snökojor och skottade lite sporadiskt här och där. För var ska man börja, egentligen... inte nådigt vad med snö vi har nu!

Agnes kändes lite hängig när vi gick in. Senare på kvällen när jag lade henne hade hon mycket riktigt 38 blankt. Nu igen...

Det är ju fredag så något extra ska man hitta på. Vera och jag gjorde pannkakor. Agnes testar ju gärna mer och mer av vår mat, och pannkakor i tunna strimlor gick hem! Sedan lekte vi allihop på Veras rum och byggde tågbanor och stojade i sängen.

Idag har jag också börjat arbetet med att återföra Veras TV-vanor från sjukläge till normalläge. Det har frågats en del om TV/dator mitt på dagen, men det har gått bra att hänvisa till att hon inte är sjuk längre. Hon satte lite vatten i halsen när vi borstade tänderna och konstaterade att "då kan jag inte vara frisk när jag hostar så här. Då kan jag väl få se på TV imorgon?".

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar