Jenny hade bilen till jobbet idag, så planen var att ta bussen in till stan och äta lunch i god tid innan Veras simskola. Jenny behövde inte bilen på e m så vi skulle ses och då få ta över bilen. Åka buss är skoj och något som vi inte gör så värst ofta, så det blev ju som en liten aktivitet.
Allt gick bra och vi klev av inne i stan där vi skulle möta Jenny. Det är ju en liten procedur med två barn, en barnvagn och väskor. Den där stressen fanns där; att inte vara en sådan där jobbig småbarnsförälder som sinkar vanliga hederliga hårt arbetande människor vars skatt finansierar mitt softarliv hemma. Så jag försökte rassla av bussen med mitt lilla entourage så smidigt som möjligt, och det gick bra.
MEN... Veras ryggsäck med badgrejorna glömde vi! Jag kom på det efter några minuter, och då var det ju kört. Vera blev inte alltför ledsen, men lite besviken ändå. Det har hänt förut att t ex Agnes blivit sjuk och vi inte kunnat åka iväg, och då har hon varit väldigt "mogen" i sin reaktion och inte brutit ihop.
Nåja. Vi åt lunch på IKEA (barnen superduktiga som vanligt) och gjorde också ett stopp på Biltema. Våra grannar är alltid så snälla och kör av delar av vår uppfart och parkering när de är ute med sin snöslunga. Så jag köpte en bensindunk som sedermera fylldes med 95 blyfri som vi gav till dem som tack.
Väl hemma igen tog vi eftermiddagsfika. Vera var sugen på en macka, men Agnes var mer svårflirtad. Vi satte oss ner, Agnes brukar ansluta efter en minut när hon inser vad som vankas. Jag bredde en macka åt Vera när hon sade "kolla pappa, Agnes har hittat en köttbulle!".
"Huh??"
Jo mycket riktigt, en liten barnahand stacks upp över bordskanten och lade en köttbulle på bordet. ELLER VÄNTA NU.... DET DÄR ÄR INGEN KÖTTBULLE!!!
Agnes har ju som jag kanske skrivit lite om varit inne i en period igen där hon varit väldigt trög och hård i magen. Ibalnd ställer hon sig lite för sig själv i ett hörn och kämpar en stund, vilket hon just nu ägnat sig åt...
Byxor och blöjor runt knäna och så var det obekväma ordnat själv :-]
fredag 17 december 2010
tisdag 14 december 2010
Julbord och delfinuppvisning
I söndags var vi bjudna på julbord till Kolmårdens Djurpark av Jennys föräldrar. Alla tre systrarna med familjer slöt upp, totalt 8 vuxna och 5 kusiner i åldrarna 1 till 5 år. Innan julbordet bjöds det på delfinuppvisning! Både Vera och Agnes var som uppslukade av detta, Vera allra mest såklart. Uppvisningen var verkligen fascinerande, vilka häftiga djur! Sittningen vid julbordet gick också bra, tack vare ett barnvänligt upplägg. Bamse och Lille Skutt dök upp och hälsade på barnen. Agnes tyckte om dem, men Vera var mer reserverad.
Agnes mage vållar henne problem. Det har varit bra trögt nu under drygt en vecka. Ibland händer inget på flera dagar, och så plötsligt står hon där och kämpar och gråter för att det gör ont. Man får hjälpa till med en termometer och lite hudsalva... Ville du inte läsa detta? Man får skylla sig själv om man läser en föräldra-blogg! ;-)
Jag försöker få lite ordning på att ge henne katrinplommonpuré varje dag. Det gäller att få med det i frukostrutinen, t ex, så kommer det igång med magen. Just idag har det varit ett par sessioner på skötbordet, och nu har hon blivit av med en del men troligen inte allt. Samtidigt har hon slevat i sig rejält av purén, så nu är det "väntans tider" till imorgon kanske...
Agnes mage vållar henne problem. Det har varit bra trögt nu under drygt en vecka. Ibland händer inget på flera dagar, och så plötsligt står hon där och kämpar och gråter för att det gör ont. Man får hjälpa till med en termometer och lite hudsalva... Ville du inte läsa detta? Man får skylla sig själv om man läser en föräldra-blogg! ;-)
Jag försöker få lite ordning på att ge henne katrinplommonpuré varje dag. Det gäller att få med det i frukostrutinen, t ex, så kommer det igång med magen. Just idag har det varit ett par sessioner på skötbordet, och nu har hon blivit av med en del men troligen inte allt. Samtidigt har hon slevat i sig rejält av purén, så nu är det "väntans tider" till imorgon kanske...
fredag 10 december 2010
Nobelfest
Ikväll är Jenny på den traditionella Nobel-festen på hennes förra arbetsplats. Det är ganska festlig tillställning med "seriös" klädsel, middag/sittning, och naturligtvis en prisutdelning med en hel del glimten-i-ögat-motiveringar till olika kategoriers vinnare. Vera undrade för någon dag sedan varför inte hon får gå på Nobel-festen. Förklaringen att den var till för de anställda dög inte riktigt... Då slår hon till med sin härliga framåtanda och istället för att sura deklarerade hon bestämt att "vi ska ha egen Nobel-fest!".
Det var väldigt tydliga planer från hennes sida redan igår kväll; ballonger, serpentiner och tårta. Hon ville även bjuda gäster, men det fick anstå till idag då vi ändå skulle träffa hennes kompis Elsa. Nu hade Elsa förhinder, men det blev en bra Nobel-fest ändå.
Efter simskolan åkte vi till Konditori Rosetten och köpte 4 bakelser (mamma måste få också), och så for vi hem och inledde festligheterna med efterrätt. Jenny kom hem lite tidigare från jobbet så hon kunde delta. Tyvärr var väl batterierna på väg ner mot rött, speciellt på Agnes, så festligheterna diffunderade ut i diverse socker-relaterat spring.
Jenny skulle ha bilen under kvällen, så ganska snart fick jag ge mig iväg och hämta huvudrätten hos Pizzeria Santorin. Innan dess hann vi dock fixa upp rejält med serpentiner och ballonger. Väl åter med pizzan blev sittningen riktigt lyckad, tycker jag!
Festligheterna lär fortsätta imorgon...
Vera är nu anmäld till nästa termins simskola. Jag ska ju vara ledig på fredagarna, och då platser fanns på samma tid vi gått under hösten var det bara att slå till. Simskolan (Jönköpings Simsällskap) haren riktigt bra verksamhet, och efter varje termin rekommenderar de varje barn en lämplig nivå för eventuell fortsättning. Vera rekommenderades fortsatt "Bröstsim 1", och det kan jag förstå. Mer ofokuserad elev får man leta efter ;-)
Nåja, hon hänger med helt OK. Man man ser tydligt att barnen som är 1-2 år äldre har lite större uthållighet att kämpa på med en övning även om de inte riktigt klarar den. Vera har lite för lätt att i sin glädje över att vara i vattnet komma på egna övningar. Oftast någon variant på att hoppa upp och ner och flaxa med armarna... Det viktiga är att hon har roligt och bygger upp en självtillit i vattnet! Och jämför man med läget i våras när hon lämnade det s k Minisim-nivån bakom sig direkt efter en termin, så visst har hon utvecklats.
Det var väldigt tydliga planer från hennes sida redan igår kväll; ballonger, serpentiner och tårta. Hon ville även bjuda gäster, men det fick anstå till idag då vi ändå skulle träffa hennes kompis Elsa. Nu hade Elsa förhinder, men det blev en bra Nobel-fest ändå.
Efter simskolan åkte vi till Konditori Rosetten och köpte 4 bakelser (mamma måste få också), och så for vi hem och inledde festligheterna med efterrätt. Jenny kom hem lite tidigare från jobbet så hon kunde delta. Tyvärr var väl batterierna på väg ner mot rött, speciellt på Agnes, så festligheterna diffunderade ut i diverse socker-relaterat spring.
Jenny skulle ha bilen under kvällen, så ganska snart fick jag ge mig iväg och hämta huvudrätten hos Pizzeria Santorin. Innan dess hann vi dock fixa upp rejält med serpentiner och ballonger. Väl åter med pizzan blev sittningen riktigt lyckad, tycker jag!
Festligheterna lär fortsätta imorgon...
Vera är nu anmäld till nästa termins simskola. Jag ska ju vara ledig på fredagarna, och då platser fanns på samma tid vi gått under hösten var det bara att slå till. Simskolan (Jönköpings Simsällskap) haren riktigt bra verksamhet, och efter varje termin rekommenderar de varje barn en lämplig nivå för eventuell fortsättning. Vera rekommenderades fortsatt "Bröstsim 1", och det kan jag förstå. Mer ofokuserad elev får man leta efter ;-)
Nåja, hon hänger med helt OK. Man man ser tydligt att barnen som är 1-2 år äldre har lite större uthållighet att kämpa på med en övning även om de inte riktigt klarar den. Vera har lite för lätt att i sin glädje över att vara i vattnet komma på egna övningar. Oftast någon variant på att hoppa upp och ner och flaxa med armarna... Det viktiga är att hon har roligt och bygger upp en självtillit i vattnet! Och jämför man med läget i våras när hon lämnade det s k Minisim-nivån bakom sig direkt efter en termin, så visst har hon utvecklats.
torsdag 9 december 2010
Ett målsnöre i sikte
Oj... här var det inte skrivet något på ett tag. Jag var medveten om att det var en stund sedan, men en hel månad... Nu skriver jag ju enligt min programförklaring inte för att fylla ett visst antal vita sidor (333 st), utan omvänt för att släppa ut, sätta på pränt, minnas.
Jag måste medge att vinden fallit ur seglen på sistone. På senhösten kom en period med rätt många återkommande konflikter med Vera, stämningen vår rätt grinig flera gånger om dagen. Agnes kom samtidigt in i en ganska gnällig period, hon responderade på minsta motgång med ett totalt mentalt sammanbrott. Samtidigt kom även pappa Håkan in i någon sorts "fas" av sin utveckling. Han blev lättirriterad och släppte lite för mycket på tyglarna på sitt kontrollbehov.
Kortare dagar och en rejäl höstförkylning dränerade ytterligare ork, och i summering blev vardagsutmaningen lite kämpigare, en något enahanda lunk.
Vi gjorde en kul resa till mina föräldrar i mitten av november. Vi åkte en måndag och lämnade mamma Jenny ensam hemma, och sedan kom vi hem på torsdagen. Det var roligt att ha gott om tid att umgås och göra inget särskilt. Under början av november fick jag själv lite styrsel på min träning, vilket piggar upp och gör mig till en bättre medmänniska. En helg lite senare kom Jennys syster Frida med familj på besök, ett annat kul avbrott i lunken!
Ännu en förkylningsomgång med influensasymptom har hunnits med, men nu är vi på gång igen.
En bidragande orsak till att min egen ork haft en dipp under senhösten tror jag är att jag befann mig i en punkt längs föräldraledigheten där jag började "kunna detta", samtidigt som det var ganska långt till jag skulle börja jobba igen. Glaset blev halvtomt istället för halvfullt och perspektivet skiftade från glädje over den unika möjligheten att vara med mina barn till en känsla av viss instängdhet och nötande rutin och repetition.
Under den senaste månaden har arbetet min chef och mig emellan med att dra upp riktlinjerna för hur min situation ska se ut kommit igång. Det ser ut att bli en del ändringar och det är idag skrivet i stjärnorna vilken av två möjliga vägar det blir. Jag har dock mycket stort förtroende för min chef, och han har ett äkta engagemang i att jag ska trivas, så jag känner tillförsikt att det kommer bli en bra lösning för mig. Det faktum att jag går ner 20 % i arbetstid ställer till det lite med den roll jag haft hittills, men det känns som vi kommer hitta något annat som blir bra.
Jag tycker mitt samspel med Vera blivit bättre igen. Det är färre konflikter, och de som blir löser vi i allmänhet innan det tagit eld för mycket. Det handlar både om att jag är lite smidigare, hävdar min linje på ett smartare och mer selekterat sätt, men också om att Vera känns mer hamronisk. Vi har haft många mysiga stunder hon och jag t ex när Agnes sovit tupplur. Det har t o m varit så att Vera blivit ledsen när Agnes vaknar... "Nej! Jag vill inte att hon ska vakna, jag vill att du ska leka med bara mig!".
Agnes har faktiskt lugnat sig lite också. Jag ser fortfarande frustrationen lysa om henne när saker inte blir som hon tänkt, men det är mindre av kastade saker och gråtattacker liggandes i en pöl på golvet. Utan att jag är någon expert så känner jag mig rätt säker på att en viktig faktor är att hon förstår väldigt mycket, och kan tänka ut ganska komplicerade planer, men hon har inget språk att uttrycka önskningar eller beskrivningar med. Man kan ju tänka sig själv hur frustrerad man skulle bli...
Planen för inskolning på dagis är nu klar. Den börjar vecka 2 och ska klaras av på den enda veckan. Det känner jag mig helt trygg med, eftersom Agnes verkligen är hemtam i miljön och med lärarna. De har verkligen på ett smart och förutseende sätt involverat henne och lekt och busat när vi varit där och lämnat/hämtat Vera. Ibland har Agnes smitit in genom grinden för att kolla läget, och det har de spunnit vidare på direkt och gjort en liten rundtur. Vera är väldigt stolt över sin lillasyster och läääängtar efter att hon ska börja.
För min egen del är det en epok som tar slut. Hur roligt det än ska bli att återvända till jobbet, till ett vidare och komplexare sammanhag, så är det med visst vemod jag konstaterar att den föräldraledighet som framstod som oändlig (inte minst i oktober...) nu bara verkat svischat förbi! Jag känner mig verkligt nöjd att ha planerat för arbete på 80%, så att jag får en bonusdag med barnen i veckan.
Jag måste medge att vinden fallit ur seglen på sistone. På senhösten kom en period med rätt många återkommande konflikter med Vera, stämningen vår rätt grinig flera gånger om dagen. Agnes kom samtidigt in i en ganska gnällig period, hon responderade på minsta motgång med ett totalt mentalt sammanbrott. Samtidigt kom även pappa Håkan in i någon sorts "fas" av sin utveckling. Han blev lättirriterad och släppte lite för mycket på tyglarna på sitt kontrollbehov.
Kortare dagar och en rejäl höstförkylning dränerade ytterligare ork, och i summering blev vardagsutmaningen lite kämpigare, en något enahanda lunk.
Vi gjorde en kul resa till mina föräldrar i mitten av november. Vi åkte en måndag och lämnade mamma Jenny ensam hemma, och sedan kom vi hem på torsdagen. Det var roligt att ha gott om tid att umgås och göra inget särskilt. Under början av november fick jag själv lite styrsel på min träning, vilket piggar upp och gör mig till en bättre medmänniska. En helg lite senare kom Jennys syster Frida med familj på besök, ett annat kul avbrott i lunken!
Ännu en förkylningsomgång med influensasymptom har hunnits med, men nu är vi på gång igen.
En bidragande orsak till att min egen ork haft en dipp under senhösten tror jag är att jag befann mig i en punkt längs föräldraledigheten där jag började "kunna detta", samtidigt som det var ganska långt till jag skulle börja jobba igen. Glaset blev halvtomt istället för halvfullt och perspektivet skiftade från glädje over den unika möjligheten att vara med mina barn till en känsla av viss instängdhet och nötande rutin och repetition.
Under den senaste månaden har arbetet min chef och mig emellan med att dra upp riktlinjerna för hur min situation ska se ut kommit igång. Det ser ut att bli en del ändringar och det är idag skrivet i stjärnorna vilken av två möjliga vägar det blir. Jag har dock mycket stort förtroende för min chef, och han har ett äkta engagemang i att jag ska trivas, så jag känner tillförsikt att det kommer bli en bra lösning för mig. Det faktum att jag går ner 20 % i arbetstid ställer till det lite med den roll jag haft hittills, men det känns som vi kommer hitta något annat som blir bra.
Jag tycker mitt samspel med Vera blivit bättre igen. Det är färre konflikter, och de som blir löser vi i allmänhet innan det tagit eld för mycket. Det handlar både om att jag är lite smidigare, hävdar min linje på ett smartare och mer selekterat sätt, men också om att Vera känns mer hamronisk. Vi har haft många mysiga stunder hon och jag t ex när Agnes sovit tupplur. Det har t o m varit så att Vera blivit ledsen när Agnes vaknar... "Nej! Jag vill inte att hon ska vakna, jag vill att du ska leka med bara mig!".
Agnes har faktiskt lugnat sig lite också. Jag ser fortfarande frustrationen lysa om henne när saker inte blir som hon tänkt, men det är mindre av kastade saker och gråtattacker liggandes i en pöl på golvet. Utan att jag är någon expert så känner jag mig rätt säker på att en viktig faktor är att hon förstår väldigt mycket, och kan tänka ut ganska komplicerade planer, men hon har inget språk att uttrycka önskningar eller beskrivningar med. Man kan ju tänka sig själv hur frustrerad man skulle bli...
Planen för inskolning på dagis är nu klar. Den börjar vecka 2 och ska klaras av på den enda veckan. Det känner jag mig helt trygg med, eftersom Agnes verkligen är hemtam i miljön och med lärarna. De har verkligen på ett smart och förutseende sätt involverat henne och lekt och busat när vi varit där och lämnat/hämtat Vera. Ibland har Agnes smitit in genom grinden för att kolla läget, och det har de spunnit vidare på direkt och gjort en liten rundtur. Vera är väldigt stolt över sin lillasyster och läääängtar efter att hon ska börja.
För min egen del är det en epok som tar slut. Hur roligt det än ska bli att återvända till jobbet, till ett vidare och komplexare sammanhag, så är det med visst vemod jag konstaterar att den föräldraledighet som framstod som oändlig (inte minst i oktober...) nu bara verkat svischat förbi! Jag känner mig verkligt nöjd att ha planerat för arbete på 80%, så att jag får en bonusdag med barnen i veckan.
torsdag 4 november 2010
Ordnytt med Agnes
Ännu en heldag med båda barnen! Det är ju höstlov så Vera är hemma hela veckan. Idag sov vi gott ganska länge, till runt halv åtta. Detta såklart efter den vanliga turen upp vid 5-tiden för att göra välling åt Agnes, men hon somnade om. Efter långfrukost och lite lek, ritande mm så for vi in till stan. Lunch med mamma på Soya! Det började lite skrikigt med Agnes, och man såg en sådan där monumental urballning framför sig när man får skämmas på allmän plats för att man förstör hårt arbetande människors lunchtimme. Men det lugnade ner sig och vi hade en trevlig lunch. Problemet var att Agnes var ju såklart skapligt trött när vi väl kom iväg och somnade i bilen. Det ledde ju till att hon sov max en halvtimme, vilket ju är alldeles för kort. Jag får helt enkelt se till att styra hårdare mot tidig lunch och få henne i vagnen för tupplur i bättre tid.
Nåväl. Därefter blev det ett stopp på stan i en affär. Jag lovade att vi "bara skulle kolla lite", men just idag var det helgalen rea på just den sorts jacka jag funderat på att köpa... Barnen var dock ena riktiga hjältar och jag slog till på en Bergans-jacka nedsatt mer än 50%. Alla nöjda. Sedan blev det en mindre odyssé på Coop Forum, barnen hjältar igen! Sedan hemåt med en massa bra saker ordnade.
Agnes klämde ur sig två nya ord under kvällens nattningsstund! Vi kollade i lite olika bilderböcker och när jag pekade sade hon tydligt "bejbi" (litet barn) och "bumpor" (strumpor).
Nåväl. Därefter blev det ett stopp på stan i en affär. Jag lovade att vi "bara skulle kolla lite", men just idag var det helgalen rea på just den sorts jacka jag funderat på att köpa... Barnen var dock ena riktiga hjältar och jag slog till på en Bergans-jacka nedsatt mer än 50%. Alla nöjda. Sedan blev det en mindre odyssé på Coop Forum, barnen hjältar igen! Sedan hemåt med en massa bra saker ordnade.
Agnes klämde ur sig två nya ord under kvällens nattningsstund! Vi kollade i lite olika bilderböcker och när jag pekade sade hon tydligt "bejbi" (litet barn) och "bumpor" (strumpor).
onsdag 3 november 2010
Nya ord!
Oj... det har gått ett tag sedan jag skrev något. Nåväl, jag har ju tidigare konstaterat att jag valt bloggformatet för att skriva när jag har lusten. Med en dagbok med fördaterade sidor hade jag nog lätt blivit slav under ambitionen och slängt skiten i Åsasjön...
Det jag vill summera upp kring den senaste perioden är framför allt några noteringar kring språk, för båda barnen.
Agnes är ännu inte igång och pratar med särskilt många urskiljbara ord. Hon har ett antal egna ljud och stavelser som hon kombinerar till ett högst igenkänningsbart eget språk. Hon pratar och pekar och bubblar, både som kommunikation och när hon pysslar för sig själv. Häromdagen, dock, hade hon just fått en korvskiva till smörgåsen och Jenny pekade på korvpaketet och sade "Korv". Agnes sken upp och sade ett tydligt "korv" tillbaka!
Hon har även en återkommande fras som låter ungefär som "jag med"; "ja mää" eller något liknande. Hon använder den ofta i situationer när hon vill uttrycka vilja och önskan, ofta vid matbordet pekandes på något hon vill ha.
Vera fortsätter att uppfinna nya ord. Vid ett tillfälle hade hon byggt en hage i lego åt sina djur. Hon förklarade vilka djur som var besvärligast med att vara rymningsbenägna; hon kallade dem "smitfulla". Smart va'!
Häromdagen satt vi i bilen och pratade. Man märker hur många konversationer egentligen uppstår för att hon vill testa olika ords betydelse. Som tidigare är hon intresserad av bokstäver, siffror, symboler, olika sakers ordning i förhållande till varandra, etc. Detta med datum, dagar och tid är intressant och hon börjar få kläm på begrepp som igår, imorgon och övermorgon. Däremot uppfann hon ett eget ord för "i förrgår"; "i övergår". Smart och mer logiskt/konsekvent (med "övermorgon") än "förrgår"!
Av någon anledning har kokosnöten fastnat lite i hennes medvetande. Jag tror det beror på att vi vid något tillfälle pratade om vädret i olika delar av världen, hur varmt det är på en del platser och hur kallt det är på andra. Där någonstans kom kokosnöten och kokospalmen in som ett exempel på något som bara växer i tropikerna. Vi har haft ett antal sådana där begrepssonderande samtal där tropikerna och kokosnöten återkommit.
Just nu är det höstlov för skolorna och det innebär att Vera är hemma från dagis hela veckan. Vi har hittat på lite olika utflykter, lekt med kompisar som hon inte träffar på dagis t ex. Idag var vi och badade med Elsa och hennes föräldrar, och avslutade kvällen med pizza-kalas - 4 vuxna och 4 barn!
Det jag vill summera upp kring den senaste perioden är framför allt några noteringar kring språk, för båda barnen.
Agnes är ännu inte igång och pratar med särskilt många urskiljbara ord. Hon har ett antal egna ljud och stavelser som hon kombinerar till ett högst igenkänningsbart eget språk. Hon pratar och pekar och bubblar, både som kommunikation och när hon pysslar för sig själv. Häromdagen, dock, hade hon just fått en korvskiva till smörgåsen och Jenny pekade på korvpaketet och sade "Korv". Agnes sken upp och sade ett tydligt "korv" tillbaka!
Hon har även en återkommande fras som låter ungefär som "jag med"; "ja mää" eller något liknande. Hon använder den ofta i situationer när hon vill uttrycka vilja och önskan, ofta vid matbordet pekandes på något hon vill ha.
Vera fortsätter att uppfinna nya ord. Vid ett tillfälle hade hon byggt en hage i lego åt sina djur. Hon förklarade vilka djur som var besvärligast med att vara rymningsbenägna; hon kallade dem "smitfulla". Smart va'!
Häromdagen satt vi i bilen och pratade. Man märker hur många konversationer egentligen uppstår för att hon vill testa olika ords betydelse. Som tidigare är hon intresserad av bokstäver, siffror, symboler, olika sakers ordning i förhållande till varandra, etc. Detta med datum, dagar och tid är intressant och hon börjar få kläm på begrepp som igår, imorgon och övermorgon. Däremot uppfann hon ett eget ord för "i förrgår"; "i övergår". Smart och mer logiskt/konsekvent (med "övermorgon") än "förrgår"!
Av någon anledning har kokosnöten fastnat lite i hennes medvetande. Jag tror det beror på att vi vid något tillfälle pratade om vädret i olika delar av världen, hur varmt det är på en del platser och hur kallt det är på andra. Där någonstans kom kokosnöten och kokospalmen in som ett exempel på något som bara växer i tropikerna. Vi har haft ett antal sådana där begrepssonderande samtal där tropikerna och kokosnöten återkommit.
Just nu är det höstlov för skolorna och det innebär att Vera är hemma från dagis hela veckan. Vi har hittat på lite olika utflykter, lekt med kompisar som hon inte träffar på dagis t ex. Idag var vi och badade med Elsa och hennes föräldrar, och avslutade kvällen med pizza-kalas - 4 vuxna och 4 barn!
torsdag 23 september 2010
"Hej du speleman, kan du svara på min fråga..."
I vår nya nattningsrutin för Vera ingår efter sagan en liten pratstund om ditt och datt. Vi pratar lite om vad som hänt under dagen, något spännande vi ska göra till helgen, o s v. Det blir en stund fokuserad helt på Vera, som hon styr själv till innehållet. Jag tror det är viktigt eftersom jag uppfattar tidigare nattningsstrul med utdragna tvister om än det ena än det andra som ett utslag av att hon känner sig lite instängd i en rutin. Hon gör sig fri, vill bestämma själv, och det gäller för oss att hitta ett sätt att uppräthålla viktiga rutiner - såsom att somna i tid - utan att bli oflexibla mot hennes utveckling.
Detta fungerar ganska bra. Hon somnar fortfarande lite väl sent vissa kvällar. Men jag upplever att de där omtagen när hon legat en stund i sängen med lampan släckt och sedan ropar på oss har försvunnit. När vi haft vår nattningsstund är det faktiskt tyst och jag tror hon somnar ganska snabbt.
Igår kväll fick jag i den där lilla snackestunden ännu ett sådant där Ögonblick med Vera. Helt obetalbart, och en svindlande påminnelse om att hon är faktiskt ingen liten bebis längre. Hon är en fullt ut supersmart, observant komplett liten människa och det enda som skiljer oss är 38-åringens och 4-åringens respektive nivåer av livserfarenhet, och därmed våra skilda blickar på världen.
Vi pratade som vanligt om vad som hänt under dagen, om favoritdockorna på dagis mm. Plötsligt i detta språkande om vardagligheter drog hon efter andan för att säga något, tittade mig rakt i ögonen, och frågade:
"Pappa, varför får man bara ett liv?"
Detta fungerar ganska bra. Hon somnar fortfarande lite väl sent vissa kvällar. Men jag upplever att de där omtagen när hon legat en stund i sängen med lampan släckt och sedan ropar på oss har försvunnit. När vi haft vår nattningsstund är det faktiskt tyst och jag tror hon somnar ganska snabbt.
Igår kväll fick jag i den där lilla snackestunden ännu ett sådant där Ögonblick med Vera. Helt obetalbart, och en svindlande påminnelse om att hon är faktiskt ingen liten bebis längre. Hon är en fullt ut supersmart, observant komplett liten människa och det enda som skiljer oss är 38-åringens och 4-åringens respektive nivåer av livserfarenhet, och därmed våra skilda blickar på världen.
Vi pratade som vanligt om vad som hänt under dagen, om favoritdockorna på dagis mm. Plötsligt i detta språkande om vardagligheter drog hon efter andan för att säga något, tittade mig rakt i ögonen, och frågade:
"Pappa, varför får man bara ett liv?"
torsdag 16 september 2010
"Taberg!" sa Agnes
Agnes språkliga utveckling fortsätter med nya ljud. Nu de senaste dagarna har hon sagt något i stil med "pita" eller "bejta". Precis som förut sätter hon ihop långa utläggningar av sina egna favoritljud, och med det nya låter det som om hon säger "Taberg! Taberg! Taberg!". Om det är en önskan att flytta ca 4 km söderut eller inte låter jag vara osagt...
Sockertripp
Jenny är bortrest med jobbet idag och imorgon, så ikväll är jag själv med barnen. Jag tänkte vi skulle göra något litet speciellt av kvällsmaten, så Vera fick vara med och bestämma. Efter några olika orealistiska förslag som godis och glass, blev det pannkakor.
Det visade sig dock vara en dålig idé att kl 17, efter en eftermiddag på stan, hälla i en 4-åring och en 1-åring en massa lättspjälkade kolhydrater och raffinerat socker. Nu gäller det att få ner två speedade ekorrar ur taklamporna och försöka styra in det hela mot en mer normal kvällsprocess...
Det visade sig dock vara en dålig idé att kl 17, efter en eftermiddag på stan, hälla i en 4-åring och en 1-åring en massa lättspjälkade kolhydrater och raffinerat socker. Nu gäller det att få ner två speedade ekorrar ur taklamporna och försöka styra in det hela mot en mer normal kvällsprocess...
onsdag 15 september 2010
Hur ser en mutter ut?
Hört på väg till dagis i morse, promerandes längs villagatorna:
- [Vera] Kolla pappa, ett växthus!
- Ja titta...
- Vad växer det där inne?
- Det ser ut som att de odlar tomater, det är mumsigt med hemmaodlade!
- Varför då?
- Då har de inte åkt tankbåt runt halva jorden efter att ha blivit besprutade med Agent Orange innan de lämnade Nya Zeeland för två år sedan...
- Va' sa du?
- Nej glöm det, jag bara muttrade för mig själv...
- Muttrade du... vad är en mutter för något?
- He he... ja, "muttra" och "mutter" är olika saker. En mutter kan man ju använda ihop med en skruv för att sätt ihop t ex en möbel eller så.
- Jamen jag menar djuret mutter. Hur ser det ut?
- Djuret mutter??? Finns det ett sådant djur?
- Jaa, det gör det. Vi får fråga farfar!
- Ahhh vänta nu, du kanske tänker på djuret utter?
- Ja just det!! Hur ser den ut?
Osv osv osv osv osv osv osv...
:)
- [Vera] Kolla pappa, ett växthus!
- Ja titta...
- Vad växer det där inne?
- Det ser ut som att de odlar tomater, det är mumsigt med hemmaodlade!
- Varför då?
- Då har de inte åkt tankbåt runt halva jorden efter att ha blivit besprutade med Agent Orange innan de lämnade Nya Zeeland för två år sedan...
- Va' sa du?
- Nej glöm det, jag bara muttrade för mig själv...
- Muttrade du... vad är en mutter för något?
- He he... ja, "muttra" och "mutter" är olika saker. En mutter kan man ju använda ihop med en skruv för att sätt ihop t ex en möbel eller så.
- Jamen jag menar djuret mutter. Hur ser det ut?
- Djuret mutter??? Finns det ett sådant djur?
- Jaa, det gör det. Vi får fråga farfar!
- Ahhh vänta nu, du kanske tänker på djuret utter?
- Ja just det!! Hur ser den ut?
Osv osv osv osv osv osv osv...
:)
onsdag 8 september 2010
Hörselkåpor mot katt?
Barnens sömn... ett evigt samtalsämne föräldrar emellan. Under sommaren har det ju varit lite trassligt att få Vera att somna i vettig tid. Efter nattning, som dragits ut och blivit lite sen, har hon fortsatt varit vaken många gånger en timme innan hon somnar. Dels blir det lite tjafsigt när man ska stävja alla påhittade anledningar till att hon håller sig vaken, men framför allt blir det grinigt dagen efter. Under ledigheten spelade det ju inte så stor roll när hon kunde sova en stund extra på morgonen (lyxigt för mamma och pappa). Men när dagis väl dragit igång för några veckor sedan blev det några riktigt tjuriga morgnar...
Nu har Vera dels tack vare de nygamla morgonrutinerna, och dels (tror jag) tack vare det begynnande höstmörkret börjat kunna somna i vettigare tid. Hon verkar också själv ha kommit igenom någon "fas" kring detta med läggdags så att situationen inte längre triggar sätta-sig-på-tvären-humöret. Vi ser till att komma loss från barn-TV kl 19, och då finns tid att läsa länge. Jenny har letat upp en rejäl bunt barnböcker ur sina gömmor och dessa är Vera verkligt förtjust i. Det kanske helt enkelt handlade om denna nyhet!
Agnes drattade in i lite sämre hjulspår för ca 2v sedan. Hon började vakna väldigt tidigt, ofta runt kl 4. Tidigare har ju normalt varit att hon vaknar efter kl 5 i alla fall, och då känns det helt OK att göra en flaska välling och ta med henne till vår säng. Nu har en ovana att dricka välling på småtimmarna och sedan somna hos oss börjat etableras. Detta kände jag att det var dags att ändra på, så för några dagar sedan när hon vaknade vid 3-tiden började jag helt enkelt bara lägga ner henne i hennes egen säng. Det blev några löpningar den natten innan hon somnade om...
Vi har upptäckt att det är lite väl svalt i hennes rum. Genom renoveringen av övervåningen växte rummet från knappt 8 till 12 kvadratmeter, och det befintliga elementet är inte längre tillräckligt. Detta ska ordnas, men för stunden fick det bli dags att lägga i ett tjockare täcke i lakanen. Och se på den! Två nätter på raken har hon sovit som en sten till efter kl 6. Hon har nog tidigare sparkat av sig lakanen och vaknat av att det är för svalt.
Till sist i detta sömniga inlägg vill jag återge en skön Vera-kommentar. Förra veckan hade hon någon kväll svårt att somna. Jag hade laget henne och Jenny var ute på någonting. Det var lugnt och ifint inne hos Vera, men en bra stund efter godnatt kom hon plötsligt ut. Som för att understryka att hon hade legitima skäl att komma upp ställde hon sig lite bredbend med händerna i sidorna och konstaterade: "Det går inte att sova. Katten Alice har lagt sig vid mina fötter och spinner så förskräckligt! Jag måste ha mina hörselskydd." Och så gick hon till byrån i hallen och letade upp sina hörselkåpor... Nu fick hon inte sova med dem, utan vi klappade katten Alice lite och så var hon nöjd. Vera köpte att Alice kommer spinna en liten stund och sedan tystnar hon, vilket också verkar ha skett för snart sov båda sött...
Nu har Vera dels tack vare de nygamla morgonrutinerna, och dels (tror jag) tack vare det begynnande höstmörkret börjat kunna somna i vettigare tid. Hon verkar också själv ha kommit igenom någon "fas" kring detta med läggdags så att situationen inte längre triggar sätta-sig-på-tvären-humöret. Vi ser till att komma loss från barn-TV kl 19, och då finns tid att läsa länge. Jenny har letat upp en rejäl bunt barnböcker ur sina gömmor och dessa är Vera verkligt förtjust i. Det kanske helt enkelt handlade om denna nyhet!
Agnes drattade in i lite sämre hjulspår för ca 2v sedan. Hon började vakna väldigt tidigt, ofta runt kl 4. Tidigare har ju normalt varit att hon vaknar efter kl 5 i alla fall, och då känns det helt OK att göra en flaska välling och ta med henne till vår säng. Nu har en ovana att dricka välling på småtimmarna och sedan somna hos oss börjat etableras. Detta kände jag att det var dags att ändra på, så för några dagar sedan när hon vaknade vid 3-tiden började jag helt enkelt bara lägga ner henne i hennes egen säng. Det blev några löpningar den natten innan hon somnade om...
Vi har upptäckt att det är lite väl svalt i hennes rum. Genom renoveringen av övervåningen växte rummet från knappt 8 till 12 kvadratmeter, och det befintliga elementet är inte längre tillräckligt. Detta ska ordnas, men för stunden fick det bli dags att lägga i ett tjockare täcke i lakanen. Och se på den! Två nätter på raken har hon sovit som en sten till efter kl 6. Hon har nog tidigare sparkat av sig lakanen och vaknat av att det är för svalt.
Till sist i detta sömniga inlägg vill jag återge en skön Vera-kommentar. Förra veckan hade hon någon kväll svårt att somna. Jag hade laget henne och Jenny var ute på någonting. Det var lugnt och ifint inne hos Vera, men en bra stund efter godnatt kom hon plötsligt ut. Som för att understryka att hon hade legitima skäl att komma upp ställde hon sig lite bredbend med händerna i sidorna och konstaterade: "Det går inte att sova. Katten Alice har lagt sig vid mina fötter och spinner så förskräckligt! Jag måste ha mina hörselskydd." Och så gick hon till byrån i hallen och letade upp sina hörselkåpor... Nu fick hon inte sova med dem, utan vi klappade katten Alice lite och så var hon nöjd. Vera köpte att Alice kommer spinna en liten stund och sedan tystnar hon, vilket också verkar ha skett för snart sov båda sött...
lördag 4 september 2010
Söndag 2010-09-04
Idag gjorde vi en fin utflykt till Tabergs Topp. Vi gick från parkeringen intill de gamla industribyggnaderna bort till gruvan och därifrån följde vi Masugnsleden ända upp till toppstugan. Totalt handlar det om ca 2.5-3 km promenad och minst 100 m stigning. Jag kan stolt konstatera att Vera är en riktig tuffing! Med Pippi-ryggsäcken fylld med varm tröja och festis trampade hon på hela vägen uppför utan ett endaste knot. Vera gick först ("det är bäst, för jag är så modig"), sedan Jenny bakom som lite säkerhet i de brantaste partierna. Jag gick bakom med Agnes i bärselen på ryggen.
Agnes kom lagom över några rejäla utbrott tills det var dags att gå. Hon ska inte ha på sig kläder, inte sitta i bilen, inte sitta i ryggsäcken... Men väl på plats, med tutten i munnen, upptäcker hon hur gott det var att sitta uppflugen högt över marken och bara se sig omkring.
Vi stannade en bit upp från gruvan i en hage och åt picknick-lunch. Det blev ett långt mysigt stopp i en mjukt böljande kohage med hasselträd och getingar. Solen värmde. En dag att minnas!
Agnes kom lagom över några rejäla utbrott tills det var dags att gå. Hon ska inte ha på sig kläder, inte sitta i bilen, inte sitta i ryggsäcken... Men väl på plats, med tutten i munnen, upptäcker hon hur gott det var att sitta uppflugen högt över marken och bara se sig omkring.
Vi stannade en bit upp från gruvan i en hage och åt picknick-lunch. Det blev ett långt mysigt stopp i en mjukt böljande kohage med hasselträd och getingar. Solen värmde. En dag att minnas!
onsdag 1 september 2010
Mjau! sa Agnes
De senaste veckorna har en intressant utveckling i Agnes pratande kunnat skönjas. Hon har börjat härma ljud, och då främst djur. Ordförrådet är ungefär som tidigare; "mamma", "pappa", "titta", "där", och "ka" = katt. Först började hon härma katterna med ett tydligt "mjau", som hon hojtade gång på gång när hon fick syn på någon av dem. Det gjorde hon även ute på promenad när vi mötte hundar...
Sedan har vi kollat mer i olika djurböcker, och nu skiljer hon på hund och - av någon anledning - anka. "Vov!" och "kvack" säger hon också. Sedan har hon ett allmänt djur-ljud som hon använder när vi kollar på bilder på andra djur, ungefär "vvvvv" med lite stigande volym och ton.
I övrigt bubblar hon på som aldrig förr på sitt eget språk. Hon har ett läte som låter ungefär "kolla", som hon varierar i långa haranger samtidigt som hon pekar och förklarar eller försöker vinna min uppmärksamhet.
Sedan har vi kollat mer i olika djurböcker, och nu skiljer hon på hund och - av någon anledning - anka. "Vov!" och "kvack" säger hon också. Sedan har hon ett allmänt djur-ljud som hon använder när vi kollar på bilder på andra djur, ungefär "vvvvv" med lite stigande volym och ton.
I övrigt bubblar hon på som aldrig förr på sitt eget språk. Hon har ett läte som låter ungefär "kolla", som hon varierar i långa haranger samtidigt som hon pekar och förklarar eller försöker vinna min uppmärksamhet.
torsdag 26 augusti 2010
Torsdag 2010-08-26
Så var den första dagisveckan för Vera efter sommaren till ända. Hon kom in i de gamla rutinerna utan problem - utom på en front, sömnen... Återkommer till det!
Agnes växer och utvecklas i rasande fart. Det märks inte minst på dagispersonalens reaktion när de fick se henne efter sommaren. Vad stor hon blivit! Och då är det ändå deras jobb att uppmuntra barns utveckling och de är alltid omgivna av de små liven. För min egen del märkte jag att den gamla rutinen att Agnes somnar i vagnen på väg hem från dagislämningen (då är klockan ca 8:45) inte fungerar. Hon är inte tillräckligt trött, helt enkelt. Och bra är ju det! Det hänger ihop med att hon sover stabilare och stabilare nätterna igenom och därmed har ett minskat sömnbehov på dagarna. Mot slutet av semestern märkte jag hur hon pendlade mellan en och två sovstunder under dagen. Jag tror att hon ganska snart kommer landa i att en lur mitt på dagen räcker. Den här veckan har hon dock vid ett tillfälle tagit en patenterad Agnes-"lur" på 3 h på förmiddagen...
För Veras del har sommaren inneburit lite problem på sömnfronten. Då långa ljusa kvällarna har gjort det svårt för henne att komma till ro. Detta i samverkan med att hon allt eftersom hon blir äldre och smartare också kommer på fler sätt att utöka sina domäner... "jag är kissnödig", "jag är törstig", "jag vill ha den-och-den-nallen", "jag kan INTE sova, jag kommer vara vaken hela natten", o s v i oändlighet.
Det har tyvärr inte varit någon ovanlighet att hon somnat framåt 21-tiden, när normal somna-tid har varit framåt 19:30. Vi har kört med samma rutiner, och hon är verkligen trött runt kl 19 när det är dags att borsta tänderna och läsa en bok efter att ha kollat lite på TV. Men efter sagan slår något annat till, och det blir stört omöjligt att bara koppla av och somna.
Nu har det varit semester och då är detta inget jätteproblem, mamma och pappa har inget emot att få "sova" (=endast ett i st f två barn vakna) till kl 7:30 i st f kl 6. Men nu är det tillbaka i vardagsrutinen som gäller, och då krockar det lite med de nya vanorna. Vera har varit riktigt trött på morgnarna denna vecka då hon tvingas upp lite före kl 7. Idag blev det tyvärr en riktigt tråkig stämning med en stentjurig Vera som skrek och konstrade och INTE skulle gå upp.
Jag försökte "pedagog" som jag är koppla tröttheten till att hon är uppe för sent, till stor del för att hon själv kämpar emot då sommarljuset nu inte längre kan störa. Vi pratade om det på kvällen och kom överens om att kl 19:30 ska det vara tyst och släckt. Inte för att hon förstår klockan på det viset, men jag tror det inskärpte att det finns en gräns. Det funkade rätt så bra, jag tror hon somnade innan kl 20 i alla fall. Jag fick säga till henne två gånger efter att "gränsen" egentligen var nådd; det var en viss docka som saknades, och sedan tyckte hon att mamma skulle komma in. Det första gick jag med på att ordna, på det andra blev det nej.
Är jag/vi för hårda mot henne? Alla dessa rutiner, regler, tider mm. Är de bara ett sätt att fostra in ungen i en Luthersk lydnadstradition som planterar en massa frustrationer? Jag vet inte, kvällar som denna tvivlar jag. Ikväll fick jag en påminnelse om vilken otrolig tur vi har som har två friska prinsessor som snusar fridullt i varsin säng. 8 rätt på Lotto är normalt i jämförelse. Katastrofer och elände drabbar andra familjer, medan vi nästan verkar kunna gå opåverkade mellan regndropparna. Och tacksamhet och insikt om detta visar jag genom att bli arg på min 4-åring som hittar på olika anledningar att hålla sig vaken?
Samtidigt finns det ju en del av mig som tror starkt på dessa ordningar. Att de bidrar med trygghet och igenkänning i barnens liv. Många gånger kan jag också se att så är fallet, utan förställan eller försköningar. Vera har t ex tagit de många konflikterna kring läggningsrutinerna till sig och gjort något av erfarenheten, och kastar sig sedan någon vecka över uppgiften att städa sitt rum innan Bolibompa.
Men! säger tvivlaren inom mig. Är det verkligen bra då? Visst är det lättare för oss föräldrar, men vår uppgift är inte att göra det lätt för oss. Den är att förbereda barnen för livet. Att Vera inordnar sig i regler, processer mm, är det i sig något gott? Vilken hjälp har hon av det i det däringa Livet? Vår programförklaring som föräldrar ligger nog mer åt att barnen ska vara självständiga, fatta sina egna beslut och stå för dem, att sträva efter att känna sig själva väl.
Dit når man inte genom att till varje pris och med maktmedel försvara alla dessa ordningar. Många gånger tror jag att de största framstegen som fostrare har jag nått när jag bett Vera om förlåtelse för att jag blev så arg. Kanske är det i de stunderna hon som mest känner sig respekterad som en individ, och inte bara ledd hit och dit i mitt ledband. När jag är utsövd och ostressad kan jag lösa konflikter med henne genom att erbjuda alternativ och visa på konsekvenser av det sätt hon ville göra på. Då är det hur lätt som helst att få henne med på noterna. När jag inte fått mitt kaffe och Vera hade behövt en banan, och den där utmaningen av någon vardagstrivialitet kommer - då går jag bara på med min linje och så - pang - är vi där igen...
Agnes växer och utvecklas i rasande fart. Det märks inte minst på dagispersonalens reaktion när de fick se henne efter sommaren. Vad stor hon blivit! Och då är det ändå deras jobb att uppmuntra barns utveckling och de är alltid omgivna av de små liven. För min egen del märkte jag att den gamla rutinen att Agnes somnar i vagnen på väg hem från dagislämningen (då är klockan ca 8:45) inte fungerar. Hon är inte tillräckligt trött, helt enkelt. Och bra är ju det! Det hänger ihop med att hon sover stabilare och stabilare nätterna igenom och därmed har ett minskat sömnbehov på dagarna. Mot slutet av semestern märkte jag hur hon pendlade mellan en och två sovstunder under dagen. Jag tror att hon ganska snart kommer landa i att en lur mitt på dagen räcker. Den här veckan har hon dock vid ett tillfälle tagit en patenterad Agnes-"lur" på 3 h på förmiddagen...
För Veras del har sommaren inneburit lite problem på sömnfronten. Då långa ljusa kvällarna har gjort det svårt för henne att komma till ro. Detta i samverkan med att hon allt eftersom hon blir äldre och smartare också kommer på fler sätt att utöka sina domäner... "jag är kissnödig", "jag är törstig", "jag vill ha den-och-den-nallen", "jag kan INTE sova, jag kommer vara vaken hela natten", o s v i oändlighet.
Det har tyvärr inte varit någon ovanlighet att hon somnat framåt 21-tiden, när normal somna-tid har varit framåt 19:30. Vi har kört med samma rutiner, och hon är verkligen trött runt kl 19 när det är dags att borsta tänderna och läsa en bok efter att ha kollat lite på TV. Men efter sagan slår något annat till, och det blir stört omöjligt att bara koppla av och somna.
Nu har det varit semester och då är detta inget jätteproblem, mamma och pappa har inget emot att få "sova" (=endast ett i st f två barn vakna) till kl 7:30 i st f kl 6. Men nu är det tillbaka i vardagsrutinen som gäller, och då krockar det lite med de nya vanorna. Vera har varit riktigt trött på morgnarna denna vecka då hon tvingas upp lite före kl 7. Idag blev det tyvärr en riktigt tråkig stämning med en stentjurig Vera som skrek och konstrade och INTE skulle gå upp.
Jag försökte "pedagog" som jag är koppla tröttheten till att hon är uppe för sent, till stor del för att hon själv kämpar emot då sommarljuset nu inte längre kan störa. Vi pratade om det på kvällen och kom överens om att kl 19:30 ska det vara tyst och släckt. Inte för att hon förstår klockan på det viset, men jag tror det inskärpte att det finns en gräns. Det funkade rätt så bra, jag tror hon somnade innan kl 20 i alla fall. Jag fick säga till henne två gånger efter att "gränsen" egentligen var nådd; det var en viss docka som saknades, och sedan tyckte hon att mamma skulle komma in. Det första gick jag med på att ordna, på det andra blev det nej.
Är jag/vi för hårda mot henne? Alla dessa rutiner, regler, tider mm. Är de bara ett sätt att fostra in ungen i en Luthersk lydnadstradition som planterar en massa frustrationer? Jag vet inte, kvällar som denna tvivlar jag. Ikväll fick jag en påminnelse om vilken otrolig tur vi har som har två friska prinsessor som snusar fridullt i varsin säng. 8 rätt på Lotto är normalt i jämförelse. Katastrofer och elände drabbar andra familjer, medan vi nästan verkar kunna gå opåverkade mellan regndropparna. Och tacksamhet och insikt om detta visar jag genom att bli arg på min 4-åring som hittar på olika anledningar att hålla sig vaken?
Samtidigt finns det ju en del av mig som tror starkt på dessa ordningar. Att de bidrar med trygghet och igenkänning i barnens liv. Många gånger kan jag också se att så är fallet, utan förställan eller försköningar. Vera har t ex tagit de många konflikterna kring läggningsrutinerna till sig och gjort något av erfarenheten, och kastar sig sedan någon vecka över uppgiften att städa sitt rum innan Bolibompa.
Men! säger tvivlaren inom mig. Är det verkligen bra då? Visst är det lättare för oss föräldrar, men vår uppgift är inte att göra det lätt för oss. Den är att förbereda barnen för livet. Att Vera inordnar sig i regler, processer mm, är det i sig något gott? Vilken hjälp har hon av det i det däringa Livet? Vår programförklaring som föräldrar ligger nog mer åt att barnen ska vara självständiga, fatta sina egna beslut och stå för dem, att sträva efter att känna sig själva väl.
Dit når man inte genom att till varje pris och med maktmedel försvara alla dessa ordningar. Många gånger tror jag att de största framstegen som fostrare har jag nått när jag bett Vera om förlåtelse för att jag blev så arg. Kanske är det i de stunderna hon som mest känner sig respekterad som en individ, och inte bara ledd hit och dit i mitt ledband. När jag är utsövd och ostressad kan jag lösa konflikter med henne genom att erbjuda alternativ och visa på konsekvenser av det sätt hon ville göra på. Då är det hur lätt som helst att få henne med på noterna. När jag inte fått mitt kaffe och Vera hade behövt en banan, och den där utmaningen av någon vardagstrivialitet kommer - då går jag bara på med min linje och så - pang - är vi där igen...
tisdag 24 augusti 2010
Tisdag 2010-08-25
I söndags morse var jag - som rätt ofta är fallet - den som är på benen först. Barnen ligger i vår säng och kollar på lite barn-TV och Jenny, som trots allt är den som försörjer oss i sitt anletes svett i veckorna, får ligga och dra sig lite. Jag hämtade in söndags-DN, och väl innanför dörren hade Agnes hoppat ur sängen för att kolla vad jag skulle göra. Jag gav henne tidningen och sade "gå och ge den till mamma!". Det snappade hon direkt och sprang ut i sovrummet med tidningen. Söndags-DN är en rätt skaplig last att kånka på för en 1,5-åring!
Jenny blev såklart glad och tackade för tidningen, och jag kunde höra hur även hon gladdes åt ännu ett tecken på hur mycket Agnes förstår och hänger med i utan att kunna uttrycka sig i ord själv. Sådana här tillfällen blir som en lek för Agnes, och berömmet att ha hämtat tidningen får henne att växa lite till. Hon riktigt strålade av stolthet när hon i några minuter sprang fram och tillbaka mellan backen med gamla tidningar i köket och vårt sovrum, där sängen sakt fylldes med veckans tidningar... :-)
I helgen diskuterade vi evolution med Vera. Hon är ofta ställt frågor i stil med "men hur kom de allra första hönsen till?". Även om hon förstår att djuren kläcks ur ägg eller föds som barn till sina föräldrar, har tanken alltså väckts kring hur djuren up´pstod allra första gången. Även om Vera får en bättre och bättre uppfattning om tid, och hur olika händelser förhåller sig kronologiskt till varandra, så är naturligtvis detta med gradvisa mutationer och anpassningar hos en djurart genom hundratusentals och miljoner år något som blir nära nog omöjligt att beskriva för henne. Jenny ledde in samtalet mer på att ställa fler frågor på samma ämne, för att uppmuntra Veras nyfikenhet. Som t ex "och man kan ju fråga sig hur det kommer sig att alla djur är så otroligt olika", varpå Vera snabbt replikerade "men det är ju för att man ska kunna se skillnad på dem!".
Idag gick Vera sin första dag på dagis efter sommaruppehållet. Lämningen var inga problem, hon kom snabbt i gamla kända hjulspår. En ny trevlig fröken har hon fått, som vid hämtningen uppmörksammade att Vera är så intresserad av att räkna. Vi pratade lite om detta, och att Vera dessutom lärt sig talen 1 till 11 på engelska. Vera fick räkna upp dem på engelska, och hennes nya fröken berömde henne och frågade "what's Your name?". Vera förstod naturligtvis inte, men hon fick snabbt förklarat för sig att hon fått frågan vad hon heter. Vera såg nästan än mer konfunderad ut, och vi fick lirka ur henne svaret. Det var först då jag förstod att hon tyckte frågan var jättekonstig - vet ni inte det!?
Jenny blev såklart glad och tackade för tidningen, och jag kunde höra hur även hon gladdes åt ännu ett tecken på hur mycket Agnes förstår och hänger med i utan att kunna uttrycka sig i ord själv. Sådana här tillfällen blir som en lek för Agnes, och berömmet att ha hämtat tidningen får henne att växa lite till. Hon riktigt strålade av stolthet när hon i några minuter sprang fram och tillbaka mellan backen med gamla tidningar i köket och vårt sovrum, där sängen sakt fylldes med veckans tidningar... :-)
I helgen diskuterade vi evolution med Vera. Hon är ofta ställt frågor i stil med "men hur kom de allra första hönsen till?". Även om hon förstår att djuren kläcks ur ägg eller föds som barn till sina föräldrar, har tanken alltså väckts kring hur djuren up´pstod allra första gången. Även om Vera får en bättre och bättre uppfattning om tid, och hur olika händelser förhåller sig kronologiskt till varandra, så är naturligtvis detta med gradvisa mutationer och anpassningar hos en djurart genom hundratusentals och miljoner år något som blir nära nog omöjligt att beskriva för henne. Jenny ledde in samtalet mer på att ställa fler frågor på samma ämne, för att uppmuntra Veras nyfikenhet. Som t ex "och man kan ju fråga sig hur det kommer sig att alla djur är så otroligt olika", varpå Vera snabbt replikerade "men det är ju för att man ska kunna se skillnad på dem!".
Idag gick Vera sin första dag på dagis efter sommaruppehållet. Lämningen var inga problem, hon kom snabbt i gamla kända hjulspår. En ny trevlig fröken har hon fått, som vid hämtningen uppmörksammade att Vera är så intresserad av att räkna. Vi pratade lite om detta, och att Vera dessutom lärt sig talen 1 till 11 på engelska. Vera fick räkna upp dem på engelska, och hennes nya fröken berömde henne och frågade "what's Your name?". Vera förstod naturligtvis inte, men hon fick snabbt förklarat för sig att hon fått frågan vad hon heter. Vera såg nästan än mer konfunderad ut, och vi fick lirka ur henne svaret. Det var först då jag förstod att hon tyckte frågan var jättekonstig - vet ni inte det!?
måndag 16 augusti 2010
Måndag 2010-08-16
Agnes visade framsteg på klättringsfronten idag. De senaste veckorna har hon blivit riktigt "besvärlig" på att klättra upp på stolar, toastolen, mm ställen där hon kommer åt. Det är ganska vingligt när hon väl kommer upp, och många gånger blir hon sittande eller stående och bara piper och vill ner. Jag brukar dock rätt snabbt lyfta ner henne ändå, eftersom jag är orolig att hon ska dråsa i golvet. Hennes teknik att ta sig ner är rätt säker på vissa inövade ställen, t ex från vår säng. Men kommer hon upp på något "nytt" ställe kan hon fastna där och inte våga kasa ner på mage med fötterna först som hon brukar.
Idag skulle hon upp på den fasta köksbänken under fönstret (den är ca 0.5 m hög) eftersom hennes tiger låg däruppe. Tidigare har hon alltid ställt sig och gnällt och tjoat tills jag kommer och hjälper henne, nu hittade hon lösningen själv istället! Hon gick till kökets lekhörna och hämtade en barnpall, som är halva höjden upp till bänken. Hon ställde den nedanför och försökte klättra upp. Nu gick det inte hela vägen utan pallen vickade och hon tvekade, men hon tänkte ut hur hon skulle göra själv istället för att kalla på pappa!
Utomhus testade Agnes Veras trehjuling, som hon inte använder så mycket längre. Agnes kommer upp på sadeln, men når inte pedalerna och får precis tåspetsarna i marken. Hon är rätt nöjd där hon sitter, hon gillar väl som vanligt att få göra lite samma sak som Vera (som ju över på tvåhjuling vid det här laget). Vera - hjälpsam som vanligt - skulle hjälpa till och puttade på så Agnes fick lite fart, samt gav "handfasta" instruktioner (befallningar...) hur man skulle trampa på pedalerna. Som vanligt blir det lite Emil i Lönneberga i sådana här situationer. Vera menar så väl, men hon blir snabbt frustrerad när Agnes inte har en chans att förstå eller helt enkelt inte vill. Då tenderar Veras röst att gå upp lite i varv, och så blir Agnes ledsen eller arg.
Agnes ruttnade på sin cykellärare och blev arg och grät och försökte mota bort Vera. Jag sade till Vera "det är snällt att du vill hjälpa, men låt henne prova att bara sitta där. Hon har inte tillräckligt långa ben för att trampa". Vera svarade blixtsnabbt i indignerat tonfall "VA!?!? Har hon inte tillräckligt många ben??".
Idag skulle hon upp på den fasta köksbänken under fönstret (den är ca 0.5 m hög) eftersom hennes tiger låg däruppe. Tidigare har hon alltid ställt sig och gnällt och tjoat tills jag kommer och hjälper henne, nu hittade hon lösningen själv istället! Hon gick till kökets lekhörna och hämtade en barnpall, som är halva höjden upp till bänken. Hon ställde den nedanför och försökte klättra upp. Nu gick det inte hela vägen utan pallen vickade och hon tvekade, men hon tänkte ut hur hon skulle göra själv istället för att kalla på pappa!
Utomhus testade Agnes Veras trehjuling, som hon inte använder så mycket längre. Agnes kommer upp på sadeln, men når inte pedalerna och får precis tåspetsarna i marken. Hon är rätt nöjd där hon sitter, hon gillar väl som vanligt att få göra lite samma sak som Vera (som ju över på tvåhjuling vid det här laget). Vera - hjälpsam som vanligt - skulle hjälpa till och puttade på så Agnes fick lite fart, samt gav "handfasta" instruktioner (befallningar...) hur man skulle trampa på pedalerna. Som vanligt blir det lite Emil i Lönneberga i sådana här situationer. Vera menar så väl, men hon blir snabbt frustrerad när Agnes inte har en chans att förstå eller helt enkelt inte vill. Då tenderar Veras röst att gå upp lite i varv, och så blir Agnes ledsen eller arg.
Agnes ruttnade på sin cykellärare och blev arg och grät och försökte mota bort Vera. Jag sade till Vera "det är snällt att du vill hjälpa, men låt henne prova att bara sitta där. Hon har inte tillräckligt långa ben för att trampa". Vera svarade blixtsnabbt i indignerat tonfall "VA!?!? Har hon inte tillräckligt många ben??".
torsdag 12 augusti 2010
Torsdag 2010-08-12
Idag har jag känt mig som en hund på tre ben... Agnes har varit trött och gnällig, och det blev en jättestrid med Vera kring lunch. Jag kollade tempen på Agnes två gånger, och Jenny kollade också på kvällen, men det var inget speciellt, 37.6 typ. Men hon kan ju ha haft ont i huvudet eller halsen av en förkylning, det vet man ju inte. En flaska välling spetsad med flytande Ipren och så somnade hon gott utan omnattning.
Det blev som sagt en uppgörelse med Vera, som dels var lite onödig från min sida för jag hade inte behövt stå på mig så som jag gjorde (valde fel strid helt enkelt), och dels tror jag den kom sig lite av att hon somnat sent några kvällar och är trött.
Dagen började helt OK och Vera och jag lekte ute medan Agnes sov. Vera sprang och frågade flickorna vi bor granne med om de ville leka, och de kom gärna över till oss. Det hann dock gå en stund innan de var klara så klockan hann bli runt 11, och därmed snart dags för lunch för oss.
De här tjejerna är väldigt mysiga, men de har en lite annan stil på en del fronter än oss. Detta innebär bl a att de leker väldigt mycket inne. Är det dåligt väder (=inte sol) ser man dem knappt ute. Detta kan man väga olika tungt, jag lägger mig inte i detta men vår åsikt är klar och det är att barnen ska ut någon gång under dagen om det inte är rekorddåligt väder (extremt kallt, storm etc). Några gånger har jag märkt hur speciellt den äldre tjejen påverkat Vera till att vilja vara inne, när det i vanliga fall inte hade varit något snack - Vera hade själv dragit på sandalerna efter frukost och sprungit ut.
Denna skillnad i synsätt fanns med i mitt bakhuvud när jag efter en stund märkte att leken drog sig inåt huset ("vi ska bara hämta..."), och jag sade ifrån vänligt men tydligt att ni får leka ute den stunden som är kvar till lunch. Sedan var det ändå planerat en tur in till stan. Detta köpte inte Vera alls, utan gick raka vägen förbi Gå in i tjuriga hörnet och sade åt mig att vara tyst mm. Detta gick ju jag såklart igång på och sade att den stilen kör vi inte. Jag vidhöll att de skulle ta med det de kom för att hämta och gå ut igen. Nu lackade Vera ur totalt och ilsk-grät och skrek att de visst skulle vara inne.
Vad gör man nu? Här kände jag dels att det blev lite jobbigt mot tjejerna som kommit över för att leka, och dels att jag kanske dragit detta lite för långt. Jag hade mycket väl kunnat låta dem vara inne, jag hade ändå haft maten klar på trekvart och då hade granntjejerna fått gå hem ändå. Nu hade jag dock målat in mig i prestige-hörnet och det var bara att hålla min linje, om mina ord ska vara värda något i framtiden. "Du slutar skrika, du lägger ner den där tjata-emot-stilen, och ni går ut och leker den lilla stunden som är kvar innan lunch, annars kan tjejerna lika gärna gå hem". Detta kan man inte begära att en 4-åring som redan har flippat ur ska kunna hantera, och det visste jag. Nu hade vi båda målat in oss i varsitt prestige-hörn, och granntjejerna fick gå hem.
Vera skrek och grät en lång stund. Såpass faktiskt att Agnes blev lite rädd och hängde efter mig än mer än hon redan gjorde i sitt allmänt gnälliga tillstånd. Emellanåt kom Vera ut och skrek något osammanhängande, och under tiden försökte jag laga veckans svåraste rätt från Linas Matkasse... kul! Vid ett tillfälle kom Vera ut och gick fram till mig utan att skrika, men sparkade istället efter mig och kallade mig "dumskalle". Det senare fick jag såklart lov att säga ifrån mot, sådant är inte OK oavsett vem det gäller. Det hade ungefär samma effekt som att försöka släcka en gräsbrand med bensin...
Till slut, med en urflippad Vera på sitt rum och en gnällande Agnes hängandes i byxbenen, lyckades jag på något sätt få ihop lunchen. Fr o m nu blev allt istället väldigt trevligt. Jag och Vera kunde prata lite, båda kunde vi uttrycka ånger över hur vi hanterat situationen - på våra egna sätt. Vi åt lunch i lugn och ro, Vera sprang ut och lekte medan jag städade av bombnedslaget i köket, bäddade sängar och lite annat pyssel. Sedan lekte vi ute alla tre tillsammans med gungor och bollar och annat. Skönt.
Vi skulle ett ärende till en handelsträdgård alla fyra tillsammans efter att ha hämtat Jenny. Vera hittade barnredskap för trädgården som började tjata om att vi skulle köpa, vilket det blev nej på. Here we go again... hon var troligen för trött för att detta skulle gå bra. Jag fick bära respektive leda två gråtande barn till bilen, medan Jenny ordnade det som skulle ordnas.
Väl hemma hade allt normaliserats ännu en gång, och dagen slutade trevligt. Vera och jag tittade på TV ganska länge, Pettson-filmen. Den gillar hon och hon gick utan knot och lade sig och somnade relativt snabbt, väl i säng.
Hon klämde ur sig en sådan där obetalbar Vera-kommentar när vi just parkerat bilen hemma. Vera har lärt sig att fråga först om hon får knäppa loss sig ur bilstolen, och om hon får öppna dörren. Ibland ska man ju vidare efter ett kort stopp och då vill i alla fall inte jag kliva ur bilen och gå runt och knäppa fast henne igen. På parkeringar har man också klassikern med barn som vräker upp dörren och gör en buckla i bilen intill, och det har peppar peppar inte hänt än eftersom Vera är så duktig på att vänta när det behövs.
Nåväl. Jag märkte när jag slagit av motorn att något pågick i baksätet. När jag samlat ihop telefon och nycklar vände jag mig om, och då stod hon i baksätet med ryggen mot mig framåtlutad för att få plats under taket och med byxorna nere. "Ehh... vad gör du för något!?" frågade jag, varpå svaret blev "jag letar efter ett mynt". Hela situationen blev otroligt komisk, men svaret har sin konkreta bakgrund... Vera har ju förstått att mynt betingar någon form av värde, och vill ofta bära en sedel eller ett mynt man tar fram. Vid några tillfällen har hon på under en minut lyckats slarva bort bilens enda "kundvagnsmynt" efter att ha tjatat till sig att få hålla det. Det ligger nog en liten förmögenhet under sätena... Av dessa erfarenheter har hon lärt sig att det inte är OK att femman eller tian försvinner bara lite "oj, hoppsan" sådär, och är nu mycket noga istället!
Det blev som sagt en uppgörelse med Vera, som dels var lite onödig från min sida för jag hade inte behövt stå på mig så som jag gjorde (valde fel strid helt enkelt), och dels tror jag den kom sig lite av att hon somnat sent några kvällar och är trött.
Dagen började helt OK och Vera och jag lekte ute medan Agnes sov. Vera sprang och frågade flickorna vi bor granne med om de ville leka, och de kom gärna över till oss. Det hann dock gå en stund innan de var klara så klockan hann bli runt 11, och därmed snart dags för lunch för oss.
De här tjejerna är väldigt mysiga, men de har en lite annan stil på en del fronter än oss. Detta innebär bl a att de leker väldigt mycket inne. Är det dåligt väder (=inte sol) ser man dem knappt ute. Detta kan man väga olika tungt, jag lägger mig inte i detta men vår åsikt är klar och det är att barnen ska ut någon gång under dagen om det inte är rekorddåligt väder (extremt kallt, storm etc). Några gånger har jag märkt hur speciellt den äldre tjejen påverkat Vera till att vilja vara inne, när det i vanliga fall inte hade varit något snack - Vera hade själv dragit på sandalerna efter frukost och sprungit ut.
Denna skillnad i synsätt fanns med i mitt bakhuvud när jag efter en stund märkte att leken drog sig inåt huset ("vi ska bara hämta..."), och jag sade ifrån vänligt men tydligt att ni får leka ute den stunden som är kvar till lunch. Sedan var det ändå planerat en tur in till stan. Detta köpte inte Vera alls, utan gick raka vägen förbi Gå in i tjuriga hörnet och sade åt mig att vara tyst mm. Detta gick ju jag såklart igång på och sade att den stilen kör vi inte. Jag vidhöll att de skulle ta med det de kom för att hämta och gå ut igen. Nu lackade Vera ur totalt och ilsk-grät och skrek att de visst skulle vara inne.
Vad gör man nu? Här kände jag dels att det blev lite jobbigt mot tjejerna som kommit över för att leka, och dels att jag kanske dragit detta lite för långt. Jag hade mycket väl kunnat låta dem vara inne, jag hade ändå haft maten klar på trekvart och då hade granntjejerna fått gå hem ändå. Nu hade jag dock målat in mig i prestige-hörnet och det var bara att hålla min linje, om mina ord ska vara värda något i framtiden. "Du slutar skrika, du lägger ner den där tjata-emot-stilen, och ni går ut och leker den lilla stunden som är kvar innan lunch, annars kan tjejerna lika gärna gå hem". Detta kan man inte begära att en 4-åring som redan har flippat ur ska kunna hantera, och det visste jag. Nu hade vi båda målat in oss i varsitt prestige-hörn, och granntjejerna fick gå hem.
Vera skrek och grät en lång stund. Såpass faktiskt att Agnes blev lite rädd och hängde efter mig än mer än hon redan gjorde i sitt allmänt gnälliga tillstånd. Emellanåt kom Vera ut och skrek något osammanhängande, och under tiden försökte jag laga veckans svåraste rätt från Linas Matkasse... kul! Vid ett tillfälle kom Vera ut och gick fram till mig utan att skrika, men sparkade istället efter mig och kallade mig "dumskalle". Det senare fick jag såklart lov att säga ifrån mot, sådant är inte OK oavsett vem det gäller. Det hade ungefär samma effekt som att försöka släcka en gräsbrand med bensin...
Till slut, med en urflippad Vera på sitt rum och en gnällande Agnes hängandes i byxbenen, lyckades jag på något sätt få ihop lunchen. Fr o m nu blev allt istället väldigt trevligt. Jag och Vera kunde prata lite, båda kunde vi uttrycka ånger över hur vi hanterat situationen - på våra egna sätt. Vi åt lunch i lugn och ro, Vera sprang ut och lekte medan jag städade av bombnedslaget i köket, bäddade sängar och lite annat pyssel. Sedan lekte vi ute alla tre tillsammans med gungor och bollar och annat. Skönt.
Vi skulle ett ärende till en handelsträdgård alla fyra tillsammans efter att ha hämtat Jenny. Vera hittade barnredskap för trädgården som började tjata om att vi skulle köpa, vilket det blev nej på. Here we go again... hon var troligen för trött för att detta skulle gå bra. Jag fick bära respektive leda två gråtande barn till bilen, medan Jenny ordnade det som skulle ordnas.
Väl hemma hade allt normaliserats ännu en gång, och dagen slutade trevligt. Vera och jag tittade på TV ganska länge, Pettson-filmen. Den gillar hon och hon gick utan knot och lade sig och somnade relativt snabbt, väl i säng.
Hon klämde ur sig en sådan där obetalbar Vera-kommentar när vi just parkerat bilen hemma. Vera har lärt sig att fråga först om hon får knäppa loss sig ur bilstolen, och om hon får öppna dörren. Ibland ska man ju vidare efter ett kort stopp och då vill i alla fall inte jag kliva ur bilen och gå runt och knäppa fast henne igen. På parkeringar har man också klassikern med barn som vräker upp dörren och gör en buckla i bilen intill, och det har peppar peppar inte hänt än eftersom Vera är så duktig på att vänta när det behövs.
Nåväl. Jag märkte när jag slagit av motorn att något pågick i baksätet. När jag samlat ihop telefon och nycklar vände jag mig om, och då stod hon i baksätet med ryggen mot mig framåtlutad för att få plats under taket och med byxorna nere. "Ehh... vad gör du för något!?" frågade jag, varpå svaret blev "jag letar efter ett mynt". Hela situationen blev otroligt komisk, men svaret har sin konkreta bakgrund... Vera har ju förstått att mynt betingar någon form av värde, och vill ofta bära en sedel eller ett mynt man tar fram. Vid några tillfällen har hon på under en minut lyckats slarva bort bilens enda "kundvagnsmynt" efter att ha tjatat till sig att få hålla det. Det ligger nog en liten förmögenhet under sätena... Av dessa erfarenheter har hon lärt sig att det inte är OK att femman eller tian försvinner bara lite "oj, hoppsan" sådär, och är nu mycket noga istället!
måndag 9 augusti 2010
Måndag 2010-08-09
Första dagen efter semestern! Jag använder det positiva utropstecknet, ändå, trots att det nu är tillbaka till vardagen som gäller. Vi har trots allt fått lyxen att vara lediga tillsammans som en familj i sex veckor i sträck, och dessutom fått avnjuta en kanonsommar både vädermässigt och sett till aktiviteter mm. Idag har Jenny därmed gjort första dagen på sitt nya jobb. Som alltid när man byter jobb är det tusen intryck som sköljer över en, men det samlade intrycket av henne på kvällen var positivt.
Agnes är för rolig med sitt pratande nu. Jag har berört det förut, men hennes hemmasnickrade kinesiska är härlig. Det finns ett antal återkommande ljud och "fraser" som snickras ihop i olika kombinationer. Samma ljud används dessutom till att uttrycka samma känsla eller vilja vid olika tillfällen. Hon har ännu inte lagt fler "riktiga" ord till vokabulären, utan det är "mamma", "pappa", "titta", och "ka" (=katt) som används. Hon sätter ihop kombinationer som t ex "titta pappa!", följt av "ka", när vi går förbi soffan där Elsa sover 22 timmar per dygn.
Det är dock min övertygelse att ganska snart kommer en explosion av riktigt tal. Hon förstår nästan allt man säger, och även ganska komplexa frågor och uppmaningar snappar hon i en blinkning. Hon är t ex väldigt förtjust i att rota i skoåp och lådor i köket, och då räcker det med att säga "Agnes, den lägger vi tillbaka i lådan" så trummar hon snabbt tillbaka och lägger tillbaka den. Hon kan även själ spontant använda kunskap om var olika saker hör hemma för att städa och ordna. När hon märker att det drar ihop sig till att gå ut eller åka hemifrån, går hon fram till skoskåpet och letar efter sina skor. Osv osv...
Vera är inne i en intensiv låtsas-fas. Pippi-utstyrseln hon fått i present är på mest varenda dag, och Jenny och jag dras in i diverse låtsaslekar och regisseras noga. "Och då säger jag det och det, och då kan du fråga så här, och sen...". Detta är ännu en källa till diverse krockar och maktkamper, då det inte alls är någon självklarhet att hon hoppar ur låtsasvärlden för att verkligheten kallar med dags för mellanmål eller att ytterkläderna ska på för att åka till stan. Hon kan utan vidare referera till att hon är Pippi Långstrump och har än det ena än det andra kvar att göra innan hon kan komma till middagsbordet. Jag brukar ta detta med ro. Är man bara tydlig med att nu är maten framdukad, och nu får du göra klart det du häll på med men sedan är det dags att komma ut, så brukar det ta max några minuter så kommer hon.
Agnes börjar bli en baddare på att klänga upp på saker, och utforska diverse "förbjudna" ställen. Som nämnts är hon mycket förtjust i både själva lådorna (öppna och stänga), såväl som innehållet i dem, i köket. Vidare tvättar jag nog händer plus underarmar på henne minst en gång om dagen efter att hon skjutit fram syrrans badrumspall till toastolen, klättrat upp och sedan kört ner näven och plaskat runt lite. Jag stänger toadörren noga nu och försöker få Vera att göra det också, för här finns faktiskt en liten fara i att hon obevakad skulle kunna dråsa i holken. En dråplig bild att föreställa sig men farligt om det verkligen sker.
Agnes är för rolig med sitt pratande nu. Jag har berört det förut, men hennes hemmasnickrade kinesiska är härlig. Det finns ett antal återkommande ljud och "fraser" som snickras ihop i olika kombinationer. Samma ljud används dessutom till att uttrycka samma känsla eller vilja vid olika tillfällen. Hon har ännu inte lagt fler "riktiga" ord till vokabulären, utan det är "mamma", "pappa", "titta", och "ka" (=katt) som används. Hon sätter ihop kombinationer som t ex "titta pappa!", följt av "ka", när vi går förbi soffan där Elsa sover 22 timmar per dygn.
Det är dock min övertygelse att ganska snart kommer en explosion av riktigt tal. Hon förstår nästan allt man säger, och även ganska komplexa frågor och uppmaningar snappar hon i en blinkning. Hon är t ex väldigt förtjust i att rota i skoåp och lådor i köket, och då räcker det med att säga "Agnes, den lägger vi tillbaka i lådan" så trummar hon snabbt tillbaka och lägger tillbaka den. Hon kan även själ spontant använda kunskap om var olika saker hör hemma för att städa och ordna. När hon märker att det drar ihop sig till att gå ut eller åka hemifrån, går hon fram till skoskåpet och letar efter sina skor. Osv osv...
Vera är inne i en intensiv låtsas-fas. Pippi-utstyrseln hon fått i present är på mest varenda dag, och Jenny och jag dras in i diverse låtsaslekar och regisseras noga. "Och då säger jag det och det, och då kan du fråga så här, och sen...". Detta är ännu en källa till diverse krockar och maktkamper, då det inte alls är någon självklarhet att hon hoppar ur låtsasvärlden för att verkligheten kallar med dags för mellanmål eller att ytterkläderna ska på för att åka till stan. Hon kan utan vidare referera till att hon är Pippi Långstrump och har än det ena än det andra kvar att göra innan hon kan komma till middagsbordet. Jag brukar ta detta med ro. Är man bara tydlig med att nu är maten framdukad, och nu får du göra klart det du häll på med men sedan är det dags att komma ut, så brukar det ta max några minuter så kommer hon.
Agnes börjar bli en baddare på att klänga upp på saker, och utforska diverse "förbjudna" ställen. Som nämnts är hon mycket förtjust i både själva lådorna (öppna och stänga), såväl som innehållet i dem, i köket. Vidare tvättar jag nog händer plus underarmar på henne minst en gång om dagen efter att hon skjutit fram syrrans badrumspall till toastolen, klättrat upp och sedan kört ner näven och plaskat runt lite. Jag stänger toadörren noga nu och försöker få Vera att göra det också, för här finns faktiskt en liten fara i att hon obevakad skulle kunna dråsa i holken. En dråplig bild att föreställa sig men farligt om det verkligen sker.
lördag 31 juli 2010
2010-07-31
Hemma igen efter en härlig vecka på resa i Skåne och i Danmark. Vi reste till min släkt på min fars sida som bor i Skåne, nämligen min faster och hennes tre barn (dvs mina kusiner). Faster hade lovat ta hand om barnen två nätter så att Jenny och jag kunde åka på minisemester! Vi reste ner på måndagen, stannade några timmar så barnen kunde "bo in sig" (de har varit här flera gånger förut) och sedan blev vi skjutsade till tåget för resan till Köpenhamn.
Vi bodde två nätter på ett centralt hotell, Plaza mitt emot Tivoli. De fyra stjärnorna visade sig vara aningen luggslitna; detta har en gång i tiden varit ett riktigt fint hotell men nu för tiden finns en del att hämta igen... Vi hade det bra ändå! Det ska sägas, men genom diverse resor både privat och i jobbet har man kommit att vänta sig det där lilla extra när hotellen har mer än tre stjärnor. Skit samma.
Vi fikade oss fram genom smågatorna bredvid Ströget, efter att ha upptäckt att det inte var så upphetsande att dras med i en tio meter bred flod av turister mellan två husväggar med tio meters mellanrum... Som vanligt är det inte turistattraktionerna och en stads markör-platser som är det intressanta!
Vi handlade en del, främst en ny Tiger!! I en känd leksakskedjas butik gick vi rakt på en nära nog identisk Tiger, och det var ingen tvekan. Han hade rutigt tyg i öronen i stället för vitt, samt att han är aningen renare än den gamla Tiger...
Utan att bubbla på för mycket om vilka affärer vi gick i, vilka ölsorter vi drack av och vad vi tyckte om gatumusikanterna, så kan man konstater att detta med att resa iväg själva är mycket nyttigt!! Plötsligt får man tid för varandra på ett nytt - eller snarare bortglömt - sätt. Att få prata till punkt, bara en sån sak... :) Eller varför inte bara vara tysta tillsammans? Ett underskattat nöje!
Det är lätt att glömma bort varför man finns till, och hur det kom sig att vi träffades och fastnade för varandra, när alla ens tankar är upptagna av att avstyra nästa ketchupspill, "när bajsade hon senast?", osv osv osv. Man behöver få lite distans till den där karusellen, för att se att egentligen är den det roligaste och viktigaste man gör. Det är bara så förtvivlat lätt att tappa perspektiven och fokusera på bråket om tandborstningen eller varför hon vaknade 04:30 - idag igen!?!? Tack vare andningspausen och distansen kan man åter se på sina barn som de underverk de är, och glädjas åt Veras allt klurigare funderingar och hennes framsteg med bokstäver och läsning, åt Agnes som bubblar av upptåg, prat-på-eget-språk, och den där dansen hon gör när storasyster sätter på musik...
Stort tack till alla ni som gjorde vår lilla men ack så viktiga ledighet möjlig!
Väl åter från Köpenhamn var det dags för firande av en av mina kusiners 10-åriga bröllopsdag. Full fart med lunch på stan (stökigt, maten tog tid) och sedan tårta, grillning och - puh! - efterrätt hemma hos jubilarerna. Tillsammans har vi fem barn från några månaders ålder till 5 år. Vilket gäng!
Just ja, det var ju detta med Tiger... Jag hade nog väntat mig ett glädjeskrik från Agnes, men hon var först rätt ointresserad. Det var först när vi tog av honom de medföljande byxorna (fanns inte på gamla Tiger), och Vera visade och lockade lite som hon kramade honom lite mer. Nu, några dagar senare, är allt tillbaka till normalt läge och Tiger kan trösta allt.... :-)
Under veckan vi varit borta har Farmor bott i vårt hus. Hon hade ärende till traken inom sin firma, och då passade det kanon att hon kunde bo här och samtidigt fick vi hjälp med katterna och blommorna. Hon stannade en natt extra till barnens glädje, så vi kunde vara tillsammans lite och inte bara precis korsa varandras vägar. Hon är precis som min faster och mina kusiner ett exempel på en vuxen som ägnat sig åt barnen med ett sådant engagemang att de känner igen henne direkt utan att tid för "omstart" behövs. Detta är mycket glädjande, inte minst för att vi bor långt ifrån varandra och det alltid är ett pussel och en kamp för att ordna tillfällen att ses. Dessutom ser jag det som en viktig egenskap hos barnen att de vågar ty sig till andra vuxna än mamma och pappa.
Vi bodde två nätter på ett centralt hotell, Plaza mitt emot Tivoli. De fyra stjärnorna visade sig vara aningen luggslitna; detta har en gång i tiden varit ett riktigt fint hotell men nu för tiden finns en del att hämta igen... Vi hade det bra ändå! Det ska sägas, men genom diverse resor både privat och i jobbet har man kommit att vänta sig det där lilla extra när hotellen har mer än tre stjärnor. Skit samma.
Vi fikade oss fram genom smågatorna bredvid Ströget, efter att ha upptäckt att det inte var så upphetsande att dras med i en tio meter bred flod av turister mellan två husväggar med tio meters mellanrum... Som vanligt är det inte turistattraktionerna och en stads markör-platser som är det intressanta!
Vi handlade en del, främst en ny Tiger!! I en känd leksakskedjas butik gick vi rakt på en nära nog identisk Tiger, och det var ingen tvekan. Han hade rutigt tyg i öronen i stället för vitt, samt att han är aningen renare än den gamla Tiger...
Utan att bubbla på för mycket om vilka affärer vi gick i, vilka ölsorter vi drack av och vad vi tyckte om gatumusikanterna, så kan man konstater att detta med att resa iväg själva är mycket nyttigt!! Plötsligt får man tid för varandra på ett nytt - eller snarare bortglömt - sätt. Att få prata till punkt, bara en sån sak... :) Eller varför inte bara vara tysta tillsammans? Ett underskattat nöje!
Det är lätt att glömma bort varför man finns till, och hur det kom sig att vi träffades och fastnade för varandra, när alla ens tankar är upptagna av att avstyra nästa ketchupspill, "när bajsade hon senast?", osv osv osv. Man behöver få lite distans till den där karusellen, för att se att egentligen är den det roligaste och viktigaste man gör. Det är bara så förtvivlat lätt att tappa perspektiven och fokusera på bråket om tandborstningen eller varför hon vaknade 04:30 - idag igen!?!? Tack vare andningspausen och distansen kan man åter se på sina barn som de underverk de är, och glädjas åt Veras allt klurigare funderingar och hennes framsteg med bokstäver och läsning, åt Agnes som bubblar av upptåg, prat-på-eget-språk, och den där dansen hon gör när storasyster sätter på musik...
Stort tack till alla ni som gjorde vår lilla men ack så viktiga ledighet möjlig!
Väl åter från Köpenhamn var det dags för firande av en av mina kusiners 10-åriga bröllopsdag. Full fart med lunch på stan (stökigt, maten tog tid) och sedan tårta, grillning och - puh! - efterrätt hemma hos jubilarerna. Tillsammans har vi fem barn från några månaders ålder till 5 år. Vilket gäng!
Just ja, det var ju detta med Tiger... Jag hade nog väntat mig ett glädjeskrik från Agnes, men hon var först rätt ointresserad. Det var först när vi tog av honom de medföljande byxorna (fanns inte på gamla Tiger), och Vera visade och lockade lite som hon kramade honom lite mer. Nu, några dagar senare, är allt tillbaka till normalt läge och Tiger kan trösta allt.... :-)
Under veckan vi varit borta har Farmor bott i vårt hus. Hon hade ärende till traken inom sin firma, och då passade det kanon att hon kunde bo här och samtidigt fick vi hjälp med katterna och blommorna. Hon stannade en natt extra till barnens glädje, så vi kunde vara tillsammans lite och inte bara precis korsa varandras vägar. Hon är precis som min faster och mina kusiner ett exempel på en vuxen som ägnat sig åt barnen med ett sådant engagemang att de känner igen henne direkt utan att tid för "omstart" behövs. Detta är mycket glädjande, inte minst för att vi bor långt ifrån varandra och det alltid är ett pussel och en kamp för att ordna tillfällen att ses. Dessutom ser jag det som en viktig egenskap hos barnen att de vågar ty sig till andra vuxna än mamma och pappa.
fredag 23 juli 2010
Läsövningar och bulor
Idag fick Agnes sin första rejäla bula. Hon trillade från nedersta trappsteget på farstutrappen (betong) och tog emot sig med pannan. Det blev en sådan där Disney-bula som Långben får när han får något tungt i huvudet, som bultar så bulan rör sig och med några fåglar som kvittrande flyger omkring.
Barnsäkerhet! Inte lätt... man sätter grindar för trappor och gömmer tvättmedel högt upp i skåpen och jag vet inte allt. Ändå händer olyckor; ett ögonblicks obetänksamhet eller distraktion för den ansvarige vuxne, och så är lilltrollet ute på för tunn is. Jag antar att allt vi ändå gör förhoppningsvis leder till att inga allvarligare saker inträffar, men man känner sig ju ändå lite dum...
Agnes har länge varit intresserad av trappor och andra farliga ställen. Troligen inte för deras farlighet, utan mer för att mamma, pappa och storasyster får röra sig där och då ska jag också prova! Vi brukar öva trappteknik med henne under sträng övervakning, så hon är faktiskt rätt duktig. När hon hittar ut genom en öppen ytterdörr första gången är man på hugget som en hök, när det händer för 100:e gången och hon klarat sig fint själv är man lite slappare i uppmärksamheten.
Vera utvecklar sin språkliga förmåga i rasande fart, nu främst i riktning mot läsning. Hon har ju länge varit intresserad av siffror och bokstäver, men tidigare har siffror och räkna på fingrarna varit mest spännande. Redan förra året vid den här tiden kunde hon bokstäverna i sitt eget namn, men det stannade lite där. De senaste månaderna har hon mer och mer intresserat sig för bokstävernas sammansättning till ord.
Häromdagen t ex, när vi svängde in på mataffärens parkering sade hon "grilla". Och mycket riktigt fanns det ordet med på skyltarna som just dök upp i synfältet. Hon klippte ordet på någon sekund, så visst kan hon läsa enklare ord!
Min mamma brukar berätta historien om hur hon upplevde att jag i ett givet ögonblick "knäckte koden" med att läsa, då jag bokstaverade ur mig "p-e-p-s-o-d-e-n-t" när vi borstade tänderna. Ikväll hände nästan samma sak, bara det att Vera läste "k-i-d-s" från sin Pepsodent-tub... Cirkeln sluts, men i ett annat tidevarv!
Fortsatta ansträngnigar har genomförts för att hitta Tiger. Jag var inne på biblioteket och frågade igen, samt letade lite själv. Jag kom på att Jenny gick en sväng med Agnes i vagnen till andra avdelningar än Barn, så jag tog ett svep där. Tyvärr ingen framgång. Vi letade i andra affärer och kom ganska nära på COOP Forum, men inte fullträff lika. Vi ska kolla med moster Frida som gav Tiger till Agnes när hon föddes.
Barnsäkerhet! Inte lätt... man sätter grindar för trappor och gömmer tvättmedel högt upp i skåpen och jag vet inte allt. Ändå händer olyckor; ett ögonblicks obetänksamhet eller distraktion för den ansvarige vuxne, och så är lilltrollet ute på för tunn is. Jag antar att allt vi ändå gör förhoppningsvis leder till att inga allvarligare saker inträffar, men man känner sig ju ändå lite dum...
Agnes har länge varit intresserad av trappor och andra farliga ställen. Troligen inte för deras farlighet, utan mer för att mamma, pappa och storasyster får röra sig där och då ska jag också prova! Vi brukar öva trappteknik med henne under sträng övervakning, så hon är faktiskt rätt duktig. När hon hittar ut genom en öppen ytterdörr första gången är man på hugget som en hök, när det händer för 100:e gången och hon klarat sig fint själv är man lite slappare i uppmärksamheten.
Vera utvecklar sin språkliga förmåga i rasande fart, nu främst i riktning mot läsning. Hon har ju länge varit intresserad av siffror och bokstäver, men tidigare har siffror och räkna på fingrarna varit mest spännande. Redan förra året vid den här tiden kunde hon bokstäverna i sitt eget namn, men det stannade lite där. De senaste månaderna har hon mer och mer intresserat sig för bokstävernas sammansättning till ord.
Häromdagen t ex, när vi svängde in på mataffärens parkering sade hon "grilla". Och mycket riktigt fanns det ordet med på skyltarna som just dök upp i synfältet. Hon klippte ordet på någon sekund, så visst kan hon läsa enklare ord!
Min mamma brukar berätta historien om hur hon upplevde att jag i ett givet ögonblick "knäckte koden" med att läsa, då jag bokstaverade ur mig "p-e-p-s-o-d-e-n-t" när vi borstade tänderna. Ikväll hände nästan samma sak, bara det att Vera läste "k-i-d-s" från sin Pepsodent-tub... Cirkeln sluts, men i ett annat tidevarv!
Fortsatta ansträngnigar har genomförts för att hitta Tiger. Jag var inne på biblioteket och frågade igen, samt letade lite själv. Jag kom på att Jenny gick en sväng med Agnes i vagnen till andra avdelningar än Barn, så jag tog ett svep där. Tyvärr ingen framgång. Vi letade i andra affärer och kom ganska nära på COOP Forum, men inte fullträff lika. Vi ska kolla med moster Frida som gav Tiger till Agnes när hon föddes.
torsdag 22 juli 2010
Torsdag 2010-07-22
Vera kan cykla! Eller nästan... eller, jo, förresten hon kan faktiskt! Vi har övat lite mer intensivt på sistone, och då sätter sig kunskaperna lite snabbare. Det var Jennys idé att varje dag gå ner till Slättenskolans idrottsplan (asfalt) och öva. Det var också där som Veras kompis Albin lärde sig cykla. Igår var där med Albin och hans syskon och pappa Johan.
Först sprang jag bakom och höll handen precis på/ovanför "räddningshandtaget", och emellanåt vågade jag släppa helt. Det går lite vingligt ibland när hon tar någon oväntad väg. Plötsligt kan man bli stängd mot stolpen till en basketkorg eller så... :-) Det gäller att mana på henne lite a trampa på så att farten hjälper henne med balansen. Men hon har snabbt blivit väldigt duktig på att koncentrera sig på cyklingen inte titta bakåt eller åt sidorna titt som tätt.
Johan tog över efter paus med lite andra lekar, och han är nog lite mindre harig än jag för han släppte helt. Jag tog en film med mobilkameran när han springer bakom och peppar Vera med "Jodå jag håller i allt jag orkar" medan han håller armarna längs sidorna... Ganska kul att se Veras reaktion när vi berättade det. "Men... jag KAN!".
Idag har Vera och jag varit på stan hela eftermiddagen. Agnes bommade sin förmiddagslur och var rejält sliten efter lunch och däckade tungt i vagnen. Mamma lämnade vi hemma med en bok och uppgiften i övrigt var att kolla till Agnes då och då. Vi hade ett antal ärenden på stan, varav det viktigaste var Tiger.
I förrgår var vi nämligen på stan, och då försvann Tiger. Han är Agnes viktigaste gosedjur, en orange plyschtiger efter figuren Tigger i Nalle Puh. Troligen slängdes han ur vagnen under någon promenad utan att vi märkte det... Jag var inställd på att han är borta, och att en ny tiger skulle inhandlas på någon leksaksaffär.
Vera var dock väldigt bekymrad om hans öde, vad som skulle hända honom om vi inte hittar honom etc. Och inte minst pratade hon om hur glad Agnes skulle bli om vi hittade den riktiga Tiger. Agnes själv verkar inte bry sig ett skvatt... men så är det när man är 1,5 år; det som inte syns finns inte och spelar ingen roll.
Vi gjorde några ärenden på A6 och gav oss sedan in till centrum. Först blev det fika på Malmborgs, där vi även var i tisdags. Vera kollade under borden och höll förhör med personalen, som var väldigt vänliga. Ingen Tiger. På vägen till fiket gick vi delvis på samma gator som i tisdags för att spana av.
Sedan ville Vera prompt gå hela vägen över till västra centrum och spåra Tiger från tisdagens första stopp, China Palace (där f ö pappa tydligt minns att han senast höll i Tiger). Hon travade på hela Östra Storgatan och över kanalen och in i Rådhusparken. Ingen Tiger. Vera kollade alla rabatter och skrek åt kajorna att tala om var han låg om de sett honom.
Inne på China Palace uppstod en lätt språkförbistring men jag tror ansträngningen kyparen gjorde att kolla med kollegorna i köket var ärligt menad. Min kinesiska är för svag för att avgöra graden av engagemang, dock. Vi kammade noll även här. Tillbaka hela vägen genom östra centrum, med ett stopp på Dressmann för att ekipera pappa. Några av semesterskjortorna som inhandlades för 2 år sedan inför Kanada-resan har sågats brutalt av stilkommittén; "du ser ut som en birollsinnehavare i Sopranos". Vera hjälpte glatt till, och ställde även personalstyrkan på Dressmann till svars för om de sett Tiger (även om vi inte var där i tisdags). Även här medlidande och hjälpsam inställning till ingen nytta i jakten på Tiger, dock blev pappa 998 kr lättare.
Vi fick helt enkelt se slaget förlorat, och jag tror Vera inte deppar allt för mycket. Egentligen är hon nog mest bekymrad för Agnes del.
Agnes pratar på! Utöver "mamma", "pappa" och "titta", och sammansättningar därav, är det inga riktiga ord. Men det är tydligt att hon uttrycker både vilja och förklaringar. Hon är fortsatt väldigt förtjust i att hitta på olika skämt och älskar när hon får oss att skratta. Idag tömde hon en korg som Vera har sina ritmallar i och sprang runt med den över huvudet och körde en tittut-lek, t ex.
Jag ser också att Agnes är inne i den där åldern när hon i snabb takt lär sig procedurer och beteenden. Detta minns jag tydligt från Veras uppväxt också, som lite typiskt för 1,5-åringen. Hon kom för någon vecka sedan första gången med en hårborste i handen och borstade sitt hår. Idag såg jag henne helt på eget initiativ rota fram en plastmugg ur rätt låda i köket, och sedan gå fram till frysen som har en ismaskin och kallvatten-tapp. Hon höll muggen under vattentappen, och efter att ha försökt nå upp men inte kunnat låtsades hon dricka ur muggen.
Först sprang jag bakom och höll handen precis på/ovanför "räddningshandtaget", och emellanåt vågade jag släppa helt. Det går lite vingligt ibland när hon tar någon oväntad väg. Plötsligt kan man bli stängd mot stolpen till en basketkorg eller så... :-) Det gäller att mana på henne lite a trampa på så att farten hjälper henne med balansen. Men hon har snabbt blivit väldigt duktig på att koncentrera sig på cyklingen inte titta bakåt eller åt sidorna titt som tätt.
Johan tog över efter paus med lite andra lekar, och han är nog lite mindre harig än jag för han släppte helt. Jag tog en film med mobilkameran när han springer bakom och peppar Vera med "Jodå jag håller i allt jag orkar" medan han håller armarna längs sidorna... Ganska kul att se Veras reaktion när vi berättade det. "Men... jag KAN!".
Idag har Vera och jag varit på stan hela eftermiddagen. Agnes bommade sin förmiddagslur och var rejält sliten efter lunch och däckade tungt i vagnen. Mamma lämnade vi hemma med en bok och uppgiften i övrigt var att kolla till Agnes då och då. Vi hade ett antal ärenden på stan, varav det viktigaste var Tiger.
I förrgår var vi nämligen på stan, och då försvann Tiger. Han är Agnes viktigaste gosedjur, en orange plyschtiger efter figuren Tigger i Nalle Puh. Troligen slängdes han ur vagnen under någon promenad utan att vi märkte det... Jag var inställd på att han är borta, och att en ny tiger skulle inhandlas på någon leksaksaffär.
Vera var dock väldigt bekymrad om hans öde, vad som skulle hända honom om vi inte hittar honom etc. Och inte minst pratade hon om hur glad Agnes skulle bli om vi hittade den riktiga Tiger. Agnes själv verkar inte bry sig ett skvatt... men så är det när man är 1,5 år; det som inte syns finns inte och spelar ingen roll.
Vi gjorde några ärenden på A6 och gav oss sedan in till centrum. Först blev det fika på Malmborgs, där vi även var i tisdags. Vera kollade under borden och höll förhör med personalen, som var väldigt vänliga. Ingen Tiger. På vägen till fiket gick vi delvis på samma gator som i tisdags för att spana av.
Sedan ville Vera prompt gå hela vägen över till västra centrum och spåra Tiger från tisdagens första stopp, China Palace (där f ö pappa tydligt minns att han senast höll i Tiger). Hon travade på hela Östra Storgatan och över kanalen och in i Rådhusparken. Ingen Tiger. Vera kollade alla rabatter och skrek åt kajorna att tala om var han låg om de sett honom.
Inne på China Palace uppstod en lätt språkförbistring men jag tror ansträngningen kyparen gjorde att kolla med kollegorna i köket var ärligt menad. Min kinesiska är för svag för att avgöra graden av engagemang, dock. Vi kammade noll även här. Tillbaka hela vägen genom östra centrum, med ett stopp på Dressmann för att ekipera pappa. Några av semesterskjortorna som inhandlades för 2 år sedan inför Kanada-resan har sågats brutalt av stilkommittén; "du ser ut som en birollsinnehavare i Sopranos". Vera hjälpte glatt till, och ställde även personalstyrkan på Dressmann till svars för om de sett Tiger (även om vi inte var där i tisdags). Även här medlidande och hjälpsam inställning till ingen nytta i jakten på Tiger, dock blev pappa 998 kr lättare.
Vi fick helt enkelt se slaget förlorat, och jag tror Vera inte deppar allt för mycket. Egentligen är hon nog mest bekymrad för Agnes del.
Agnes pratar på! Utöver "mamma", "pappa" och "titta", och sammansättningar därav, är det inga riktiga ord. Men det är tydligt att hon uttrycker både vilja och förklaringar. Hon är fortsatt väldigt förtjust i att hitta på olika skämt och älskar när hon får oss att skratta. Idag tömde hon en korg som Vera har sina ritmallar i och sprang runt med den över huvudet och körde en tittut-lek, t ex.
Jag ser också att Agnes är inne i den där åldern när hon i snabb takt lär sig procedurer och beteenden. Detta minns jag tydligt från Veras uppväxt också, som lite typiskt för 1,5-åringen. Hon kom för någon vecka sedan första gången med en hårborste i handen och borstade sitt hår. Idag såg jag henne helt på eget initiativ rota fram en plastmugg ur rätt låda i köket, och sedan gå fram till frysen som har en ismaskin och kallvatten-tapp. Hon höll muggen under vattentappen, och efter att ha försökt nå upp men inte kunnat låtsades hon dricka ur muggen.
måndag 12 juli 2010
Måndag 2010-07-12
Det blev visst ett litet skutt igen i fråga om bloggandet... Så är det - inspirationen och andra förutsättningar kommer och går. Möjligheten att skriva finns, och jag försöker ta den när jag kan. Det gäller att inte bli slav under ambitionerna, men visst känns det lite dumt att det inte blivit av på ett tag.
Vi firade midsommar med våra Norrahammars-vänner Emma och Johan och deras barn ute vid västkusten - härligt! Det blev fyra dagar i ett lugnt tempo. Ett fint firande med mycket lek för barnen, och sedan några lata dagar med mycket tid på stranden och en utflyktsdag att utforska några närliggande små kustsamhällen.
Det kan ju bli "rätt" stojigt emellanåt med två 4-åringar och tre 1,5-åringar... Med gemensamma krafter och en okomplicerad inställning till kaos hjälptes vi åt att hålla stämingen på topp. Men det blir rätt ljudligt med nio personen till varje måltid, ändå... ;-)
Sedan var vi hemma två dagar innan nästa resa tog vid. Jenny skulle få vara hemma och jobba på vår renovering i fred. Jag tog barnen och eldade iväg till mina föräldrar, som bor i mälardalen en drygt tre timmar lång resa bort. Barnen var som vanligt hjältar på att åka bil mm, och tar man det bara lugnt och inte hetsar själv så går det galant. Efter en natt hos farmor och farfar åkte vi hela gänget mot Stockholms skärgård för tre nätter i deras sommarstuga.
Det blev ännu ett tillfälle till att gå ner i tempo som var riktigt njutbart. Det gick riktigt bra med barnen, både sett till stämningen under dagen mm som mer praktiska aspekter. Läggdags med två barn gick fint och de somnade tryggt i sängar de inte kände igen etc. En stor fördel är också att mina föräldrar trots avståndet på sistone fått ganska mycket tid med barnen, främst genom att de kom ner till oss och bodde här då Jenny och jag var borta tre nätter i juni. Det märks på umgänget och hur de kan styra kring ev konflikter, trötthet, läggdags mm. Det finns en stor respekt och igenkänning dem emellan som är värdefull!
De senaste dagarna har vi mest försökt uthärda värmeböljan på badstranden, och idag med en utflykt till Gränna. Skönt, men också jobbigt. Det är inte lätt att vara 16 månader och vakna svettig efter varje tupplur osv. Vera och Agnes uthärdar det som vanligt bra (som med alla utmaningar), men det är svårt att somna på kvällen...
Vi firade midsommar med våra Norrahammars-vänner Emma och Johan och deras barn ute vid västkusten - härligt! Det blev fyra dagar i ett lugnt tempo. Ett fint firande med mycket lek för barnen, och sedan några lata dagar med mycket tid på stranden och en utflyktsdag att utforska några närliggande små kustsamhällen.
Det kan ju bli "rätt" stojigt emellanåt med två 4-åringar och tre 1,5-åringar... Med gemensamma krafter och en okomplicerad inställning till kaos hjälptes vi åt att hålla stämingen på topp. Men det blir rätt ljudligt med nio personen till varje måltid, ändå... ;-)
Sedan var vi hemma två dagar innan nästa resa tog vid. Jenny skulle få vara hemma och jobba på vår renovering i fred. Jag tog barnen och eldade iväg till mina föräldrar, som bor i mälardalen en drygt tre timmar lång resa bort. Barnen var som vanligt hjältar på att åka bil mm, och tar man det bara lugnt och inte hetsar själv så går det galant. Efter en natt hos farmor och farfar åkte vi hela gänget mot Stockholms skärgård för tre nätter i deras sommarstuga.
Det blev ännu ett tillfälle till att gå ner i tempo som var riktigt njutbart. Det gick riktigt bra med barnen, både sett till stämningen under dagen mm som mer praktiska aspekter. Läggdags med två barn gick fint och de somnade tryggt i sängar de inte kände igen etc. En stor fördel är också att mina föräldrar trots avståndet på sistone fått ganska mycket tid med barnen, främst genom att de kom ner till oss och bodde här då Jenny och jag var borta tre nätter i juni. Det märks på umgänget och hur de kan styra kring ev konflikter, trötthet, läggdags mm. Det finns en stor respekt och igenkänning dem emellan som är värdefull!
De senaste dagarna har vi mest försökt uthärda värmeböljan på badstranden, och idag med en utflykt till Gränna. Skönt, men också jobbigt. Det är inte lätt att vara 16 månader och vakna svettig efter varje tupplur osv. Vera och Agnes uthärdar det som vanligt bra (som med alla utmaningar), men det är svårt att somna på kvällen...
tisdag 22 juni 2010
Tisdag 2010-06-22
Ännu en fin "riktig" sommardag. Det har ju varit svalt länge denna vår och försommar, men nu har det slagit till.
Dagen började hemma i lugn takt med lite lek på tomten och småfixande hemma; tvätt, disk mm. Det är skönt att ha styrsel på detta tidigt på dagen så har man det inte hängande över sig senare. Köket gör man ju i ordning fler gånger under dagen, i och för sig... men har man det hela i ordning på förmiddagen så blir det mindre att reda i framåt dagens slut.
Vera har frågat några gånger på sistone efter att leka med sin kompis Alice, och det var faktiskt länge sedan så ett telefonsamtal senare var utflykt bestämt efter lunch. Vi åkte till sjön och var där några timmar.
Agnes började dagen i väldigt gnälligt läge. Jag kunde knappt vända ryggen till, än mindre försvinna några sekunder ur synhåll, innan hon blev ledsen. Jag befarade mera feber, men det var inget. Hon fick sova gott i vagnen utomhus ett par timmar och framåt 11 verkade hon mycket bättre. När vi ätit lunch och var klara för att åka till våra vänner, kände jag dock bara jag tog i henne att hon var för varm... Mycket riktigt - 38.1. Jag pratade med Anna men hon tyckte inte illa vara eftersom vi skulle vara ute, och barnen behöver ju inte hänga över just Agnes. Hon fick Alvedon och så åkte vi iväg. Skulle hon bryta ihop får man ju helt enkelt packa ihop och åka hem igen.
Det blev en väldigt trevlig eftermiddag vid sjön. Agnes kvicknade till rejält och var nere i strandkanten med de andra barnen och hade kul. Några plums blev det så tröjorna fick bytas efter hand. När hon använt upp sina och hade den sista av Veras tröjor på sig var klockan lagom att åka hem...
En lite kul observation kring manligt-kvinnligt och andra sociala normer gjorde jag. När vi varit på stranden ett tag dök en mamma med sin son upp. Det var ingen vi kände, men hon var normalt trevlig och pratade lite med Anna och mig. Hon frågade något i stil med "är alla barnen era?". Jag kan inte låta bli att tänka att hon noterat att barnen parvis är väldigt lika i storlek och ålder, och att det på något sätt kittlade hennes nyfikenhet. "Nej", förklarade jag, "de här två är mina, och de andra två är Annas". "Aha, ni är en sådan där modern familj?", syftandes på att barnen skulle vara halvsyskon.
"Nej, alltså, vi är bara kompisar..." sköt Anna in. Reaktionen blev för rolig. Dels lite förlägenhet över att ha trampat i något man möjligen inte riktigt har att göra med, och dels skepsis över "vi är bara kompisar". "Mmm visst", typ...
Att tankarna automatiskt går i de banorna när man är tonåring är väl inte så konstigt, men att det ska vara något att höja på ögonbrynen åt att två 35+ med varsin barnkull (och, för den delen, varsin livskamrat på jobbet) är just vänner och hittar på en utflykt ihop - det har jag faktiskt rätt svårt att förstå. Jag tror det hänger ihop lite med vilka roller man förväntas ha, på vilket sätt män och kvinnor förväntas umgås, och på att det fortfarande är något exotiskt med en man som är hemma med barnen. Det senare alternativet är inte någon förstahands-förklaring i särskilt många människors huvud till situationen ovan...
Dagen började hemma i lugn takt med lite lek på tomten och småfixande hemma; tvätt, disk mm. Det är skönt att ha styrsel på detta tidigt på dagen så har man det inte hängande över sig senare. Köket gör man ju i ordning fler gånger under dagen, i och för sig... men har man det hela i ordning på förmiddagen så blir det mindre att reda i framåt dagens slut.
Vera har frågat några gånger på sistone efter att leka med sin kompis Alice, och det var faktiskt länge sedan så ett telefonsamtal senare var utflykt bestämt efter lunch. Vi åkte till sjön och var där några timmar.
Agnes började dagen i väldigt gnälligt läge. Jag kunde knappt vända ryggen till, än mindre försvinna några sekunder ur synhåll, innan hon blev ledsen. Jag befarade mera feber, men det var inget. Hon fick sova gott i vagnen utomhus ett par timmar och framåt 11 verkade hon mycket bättre. När vi ätit lunch och var klara för att åka till våra vänner, kände jag dock bara jag tog i henne att hon var för varm... Mycket riktigt - 38.1. Jag pratade med Anna men hon tyckte inte illa vara eftersom vi skulle vara ute, och barnen behöver ju inte hänga över just Agnes. Hon fick Alvedon och så åkte vi iväg. Skulle hon bryta ihop får man ju helt enkelt packa ihop och åka hem igen.
Det blev en väldigt trevlig eftermiddag vid sjön. Agnes kvicknade till rejält och var nere i strandkanten med de andra barnen och hade kul. Några plums blev det så tröjorna fick bytas efter hand. När hon använt upp sina och hade den sista av Veras tröjor på sig var klockan lagom att åka hem...
En lite kul observation kring manligt-kvinnligt och andra sociala normer gjorde jag. När vi varit på stranden ett tag dök en mamma med sin son upp. Det var ingen vi kände, men hon var normalt trevlig och pratade lite med Anna och mig. Hon frågade något i stil med "är alla barnen era?". Jag kan inte låta bli att tänka att hon noterat att barnen parvis är väldigt lika i storlek och ålder, och att det på något sätt kittlade hennes nyfikenhet. "Nej", förklarade jag, "de här två är mina, och de andra två är Annas". "Aha, ni är en sådan där modern familj?", syftandes på att barnen skulle vara halvsyskon.
"Nej, alltså, vi är bara kompisar..." sköt Anna in. Reaktionen blev för rolig. Dels lite förlägenhet över att ha trampat i något man möjligen inte riktigt har att göra med, och dels skepsis över "vi är bara kompisar". "Mmm visst", typ...
Att tankarna automatiskt går i de banorna när man är tonåring är väl inte så konstigt, men att det ska vara något att höja på ögonbrynen åt att två 35+ med varsin barnkull (och, för den delen, varsin livskamrat på jobbet) är just vänner och hittar på en utflykt ihop - det har jag faktiskt rätt svårt att förstå. Jag tror det hänger ihop lite med vilka roller man förväntas ha, på vilket sätt män och kvinnor förväntas umgås, och på att det fortfarande är något exotiskt med en man som är hemma med barnen. Det senare alternativet är inte någon förstahands-förklaring i särskilt många människors huvud till situationen ovan...
söndag 20 juni 2010
Söndag 2010-06-20
Idag kom mina tjejer hem igen efter att ha varit bortresta sedan i fredags. Detta för att fira en av barnens kusiner som fyllde 1 år nyligen. Vi kom fram till att det var en bra idé att jag stannade hemma och spikade lister istället... Begränsat kul jämfört med att umgås med släkringarna och leka med barnen, men nu vill vi ju bara bli klara med skiten.
Listspikandet gick väl OK. Det är ett enerverande långsamt arbete som kräver koncentration och inte går att jäkta på, för då blir det fel. Vilket det såklart blev emellanåt och då var jag glad att barnen inte var hemma. De snappar så lätt upp alla nya ord som vid sådana tillfällen strömmar ur pappas mun.
Agnes blev tyvärr lite dålig redan på resan upp, hon hade lite feber till och från under helgen. Det brukar bli sådär ibland med henne, senast för två veckor sedan. Hon får feber på kvällarna och får lägga sig med medicin i vällingen, men på dagarna är hon rätt OK. Nåja, det verkar bra nu.
I fredags var jag och klippte mig innan jag lämnade barnen till Jenny. Agnes satt som vanligt i sin vagn och tittade på. Dels var hon lite slagen av febern, vilket jag inte fattade då, och dels lite dämpad av blygsel. Då sitter hon gärna tyst och bara kollar in läget lite. Man ska inte missta henne för ointresserad. Tvärtom älskar hon att träffa nya människor men hon behöver en stund på sig innan försöken att charma henne och få ett leende går hem.
Vera hade jag lite funderingar på hur det skulle gå att ha med. Jag såg mig sittande där fjättrad i frisörstolen och Vera flippar ur av uttråkning efter ca 2 1/2-3 minuter. MEN som vanligt är det bara jag och mina negativa förväntningar. Frisören (som jag gått hos i snart ett decennium) har skaffat en hund, som nu har precis lämnat valpstadiet men fortfarande är väldigt ung och "valpigt" nyfiken på allt och alla. När hon träffade Vera tog det 20 sek så låg hon ner på rygg helt såld och bara lät sig klappas. Ägaren/frisören var rätt fascinerad av detta; "så är hon aldrig med barn annars...". Många djur är ju lite reserverade mot barn p g a höga ljud och plötsliga rörelser. Men jag tror Vera lärt sig på våra katter att man får ta det lite lugnt och låta dem komma till sig och nosa lite, och sedan kan man vara kompisar och kela.
På eftermiddagen när Jenny och jag satt och drack kaffe på verandan, hördes plötsligt "titta pappa, ett rumpavtryck!". Vera hade badat i sin pool och sedan hoppat upp på sin gunga. Nu håll hon stolt upp gungbrädan som mycket riktigt innehöll ett fuktigt avtryck av världens sötaste unge.
Listspikandet gick väl OK. Det är ett enerverande långsamt arbete som kräver koncentration och inte går att jäkta på, för då blir det fel. Vilket det såklart blev emellanåt och då var jag glad att barnen inte var hemma. De snappar så lätt upp alla nya ord som vid sådana tillfällen strömmar ur pappas mun.
Agnes blev tyvärr lite dålig redan på resan upp, hon hade lite feber till och från under helgen. Det brukar bli sådär ibland med henne, senast för två veckor sedan. Hon får feber på kvällarna och får lägga sig med medicin i vällingen, men på dagarna är hon rätt OK. Nåja, det verkar bra nu.
I fredags var jag och klippte mig innan jag lämnade barnen till Jenny. Agnes satt som vanligt i sin vagn och tittade på. Dels var hon lite slagen av febern, vilket jag inte fattade då, och dels lite dämpad av blygsel. Då sitter hon gärna tyst och bara kollar in läget lite. Man ska inte missta henne för ointresserad. Tvärtom älskar hon att träffa nya människor men hon behöver en stund på sig innan försöken att charma henne och få ett leende går hem.
Vera hade jag lite funderingar på hur det skulle gå att ha med. Jag såg mig sittande där fjättrad i frisörstolen och Vera flippar ur av uttråkning efter ca 2 1/2-3 minuter. MEN som vanligt är det bara jag och mina negativa förväntningar. Frisören (som jag gått hos i snart ett decennium) har skaffat en hund, som nu har precis lämnat valpstadiet men fortfarande är väldigt ung och "valpigt" nyfiken på allt och alla. När hon träffade Vera tog det 20 sek så låg hon ner på rygg helt såld och bara lät sig klappas. Ägaren/frisören var rätt fascinerad av detta; "så är hon aldrig med barn annars...". Många djur är ju lite reserverade mot barn p g a höga ljud och plötsliga rörelser. Men jag tror Vera lärt sig på våra katter att man får ta det lite lugnt och låta dem komma till sig och nosa lite, och sedan kan man vara kompisar och kela.
På eftermiddagen när Jenny och jag satt och drack kaffe på verandan, hördes plötsligt "titta pappa, ett rumpavtryck!". Vera hade badat i sin pool och sedan hoppat upp på sin gunga. Nu håll hon stolt upp gungbrädan som mycket riktigt innehöll ett fuktigt avtryck av världens sötaste unge.
onsdag 16 juni 2010
Onsdag 2010-06-16
Agnes börjar bli riktigt grym på att äta med bestick! På några veckor har hon gått från att mest hamra i frukostfilen med skeden, till att äta riktigt ordentligt. Den gågna helgen var hon ju tillsammans med mina föräldrar, medan Jenny och jag var på välbehövlig semester, och då åt hon enligt rapporterna riktigt bra. Det kanske mest syftande på mängd, men det är också roligt att höra. Jag måste säga att denna vecka har hon inta haft någon dipp alls, utan smaskat i sig ordentligt av det jag ställt fram. Mestadels lättplockade poäng som pasta och köttfärssås, men ändå...
Idag ställde vi fram badpoolen på gräsmattan, efter upprepade propåer från Vera. Hon hade såklart jätteroligt i det iskalla vattnet. Men även Agnes ville vara med, så det var bara att plocka av henne kläderna och låta henne prova. Till min förvåning blev hon rätt såld. Hon är ju van vid 31-32 grader i poolen från babysimmet och de besök i badhusets barnbassäng vi gjort, men hon köpte detta också. Lite deppiga miner blev det när storasyster hoppade bomben med 10 m ansats, men efter vissa förmaningar dämpades detta och även Agnes kunde i något sånär ro glädjas åt badandet.
Idag gjorde Vera näst sista dagen på dagis innan sommaruppehållet. Hon kommer sakna sina kompisar, men det kommer också vara skönt att vara lite mer fria att planera aktiviteter.
Idag ställde vi fram badpoolen på gräsmattan, efter upprepade propåer från Vera. Hon hade såklart jätteroligt i det iskalla vattnet. Men även Agnes ville vara med, så det var bara att plocka av henne kläderna och låta henne prova. Till min förvåning blev hon rätt såld. Hon är ju van vid 31-32 grader i poolen från babysimmet och de besök i badhusets barnbassäng vi gjort, men hon köpte detta också. Lite deppiga miner blev det när storasyster hoppade bomben med 10 m ansats, men efter vissa förmaningar dämpades detta och även Agnes kunde i något sånär ro glädjas åt badandet.
Idag gjorde Vera näst sista dagen på dagis innan sommaruppehållet. Hon kommer sakna sina kompisar, men det kommer också vara skönt att vara lite mer fria att planera aktiviteter.
tisdag 8 juni 2010
Tisdag 2010-06-08
Dagen började i försovandets tecken... Ännu en kämpig natt för Agnes med en del hosta och i alla fall en rejäl febertopp. Jag tog inte tempen (klockan var 3...) men hela ungen bara brann. Mina erfarna pappahänder säger 39.5. Nåväl, hon hostade inte så mycket och sov nog bättre bara tack vare det.
Jag och Agnes var lindrigt vakna när Jenny drog iväg till jobbet, och jag har något dimmigt minne av att väckarklockan på mobilen drog en trudelutt vid 6:40. Just då var Agnes lite ledsen (hungrig) men innan jag hann samla ihop min lekamen till att gå upp hade hon däckat ihopkrupen på knä med huvudet och överkroppen över min mage. Det blev lite för mysigt att gå upp och jag somnade. Vaknade med ett ryck 7:45 och insåg att det är lite halvbråttom till dagis 8:30...
En telefonkontakt med dagis visade att det inte gjorde något så länge vi kom innan 9:30. Detta klarades av med 20 sek marginal.
Agnes sov en timme i vagnen, vilket får räknas som en framgång i ljuset av de senaste dygnen.
På eftermiddagen kom Albin med pappa och småsyskon och lekte och fikade. Vi cyklade en del, Vera blir bättre och bättre och det är väl bara tillräckligt många ackumulerade timmar på cykeln som krävs innan det bär på egna vingar.
Jag och Agnes var lindrigt vakna när Jenny drog iväg till jobbet, och jag har något dimmigt minne av att väckarklockan på mobilen drog en trudelutt vid 6:40. Just då var Agnes lite ledsen (hungrig) men innan jag hann samla ihop min lekamen till att gå upp hade hon däckat ihopkrupen på knä med huvudet och överkroppen över min mage. Det blev lite för mysigt att gå upp och jag somnade. Vaknade med ett ryck 7:45 och insåg att det är lite halvbråttom till dagis 8:30...
En telefonkontakt med dagis visade att det inte gjorde något så länge vi kom innan 9:30. Detta klarades av med 20 sek marginal.
Agnes sov en timme i vagnen, vilket får räknas som en framgång i ljuset av de senaste dygnen.
På eftermiddagen kom Albin med pappa och småsyskon och lekte och fikade. Vi cyklade en del, Vera blir bättre och bättre och det är väl bara tillräckligt många ackumulerade timmar på cykeln som krävs innan det bär på egna vingar.
måndag 7 juni 2010
Måndag 2010-06-07
I fredags hade vi en riktigt härlig årets första "äkta" sommardag. Vi började med utflykt till stadsparken med våra vänner Eva med sina barn Elsa och Martin (troligen yngst i bekantskapskretsen). Elsa är född i samma veva som Vera, och hennes föräldrar Eva och Tomas har vi umgåtts med en hel del sedan dess. Bl a hade Tomas och jag en del upptåg för oss med barnen då våra pappaledigheter synkade med respektive #1. Nu föddes ju deras Martin ett år "för sent" för att detta ska hända igen, så vilken tur att Eva är en trevlig prick hon med... ;-)
Vera och Elsa sprang runt på lekplatsen, Martin sov och Agnes styltade runt och stortrivdes med att titta på alla barn, tugga på skräp hon hittade på marken, samt emellanåt få en chans att leka lite med storasyrran när de råkade vara i närheten. Föräldrarna drack kaffe i solen...
Detta med solen är lite förrädiskt i Jönköping. Det är en av de städer där man kan kolla ut genom fönstret och se alla tecken på en riktigt ljummen sommardag, men när man väl går ut reser sig varenda hårstrå på kroppen då en iskall Nordan sveper sig kring ens sommarklädda kropp. Problemet består i en ansamling av 74 kubikkilometer iskallt källvatten omedelbart norr om staden, benämnt Vättern (http://en.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4ttern). Idag var det en sådan dag, men som tur var hade både Eva och jag tänkt på denna risk och parerat med jackor mm. Lite lustig känsla dock att sitta och fika i en värmande sol iklädd softshell-jacka.
Vi hade med picknick till Stadsparken så det blev både fika och lunch där. Framåt eftermiddagen hemma på varma go'a höglandet igen dukade vi fram kvällsmål i trädgården lagom till Jenny kom hem från jobbet.
Lördagen fortsatte i samma stil. Efter lite renoveringsslit med de sista (HA HA, troligt!) släpen skräp upp till sortergården, gjorde vi en utflykt i skogen väster om Taberg. Här finns några domarringar i ett höglänt vackert skogsparti. Den glesa skogen erbjuder lite skugga, men samtidigt finns en stor öppen plats som ger chans till att njuta av solen.
Vi har ofta åkt förbi här men aldrig stannat. Vera älskade verkligen att springa runt bland stenarna, och det blev många roliga kort.
Även på söndagen kunde vi njuta av solen. En lagom mix av trädgårdsarbete och lek, glass på verandan mm. En sådan här dag blir man uppmärksammad på att det är skönt att leva!
Men något måste jag ju gräva upp att klaga på. Detta är tiden för sommarförkylningar, och Vera drog på sig någon hosta förra veckan. Hon hackade lite några nätter, men inte värre än att det gick att avstyra med lite vatten och en extra kudde. Framåt torsdagen märktes det att även Agnes fått detta. Sedan har nätterna varit rätt jobbiga (mest för henne). Hon har haft en otäck skrällhosta och inte minst feber. På nätterna under helgen hade hon flera toppar på säkert upp mot 40 grader när hela ungen bara låg och kokade. Det febernedsättande tar skruv, men det tar några dygn innan kroppen för kontroll på det och inte behöver medicinen längre. Nu återstår endast hostan, men hon är rejält trött efter de jobbiga nätterna och ingen ordentlig sömn på dagarna.
Vera uppfann idag en ny sport: blind-skridsko. Jag är lite osäker på reglerna, samt själva upplägget med spelet. Men det gick ut på ett antal akrobatiska övningar, varav flera kan anses förbjudna enligt rådande husregler, samt mitt i hennes oefterhärmliga svada "...och då kan man bitas, och sedan...".
Vera och Elsa sprang runt på lekplatsen, Martin sov och Agnes styltade runt och stortrivdes med att titta på alla barn, tugga på skräp hon hittade på marken, samt emellanåt få en chans att leka lite med storasyrran när de råkade vara i närheten. Föräldrarna drack kaffe i solen...
Detta med solen är lite förrädiskt i Jönköping. Det är en av de städer där man kan kolla ut genom fönstret och se alla tecken på en riktigt ljummen sommardag, men när man väl går ut reser sig varenda hårstrå på kroppen då en iskall Nordan sveper sig kring ens sommarklädda kropp. Problemet består i en ansamling av 74 kubikkilometer iskallt källvatten omedelbart norr om staden, benämnt Vättern (http://en.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4ttern). Idag var det en sådan dag, men som tur var hade både Eva och jag tänkt på denna risk och parerat med jackor mm. Lite lustig känsla dock att sitta och fika i en värmande sol iklädd softshell-jacka.
Vi hade med picknick till Stadsparken så det blev både fika och lunch där. Framåt eftermiddagen hemma på varma go'a höglandet igen dukade vi fram kvällsmål i trädgården lagom till Jenny kom hem från jobbet.
Lördagen fortsatte i samma stil. Efter lite renoveringsslit med de sista (HA HA, troligt!) släpen skräp upp till sortergården, gjorde vi en utflykt i skogen väster om Taberg. Här finns några domarringar i ett höglänt vackert skogsparti. Den glesa skogen erbjuder lite skugga, men samtidigt finns en stor öppen plats som ger chans till att njuta av solen.
Vi har ofta åkt förbi här men aldrig stannat. Vera älskade verkligen att springa runt bland stenarna, och det blev många roliga kort.
Även på söndagen kunde vi njuta av solen. En lagom mix av trädgårdsarbete och lek, glass på verandan mm. En sådan här dag blir man uppmärksammad på att det är skönt att leva!
Men något måste jag ju gräva upp att klaga på. Detta är tiden för sommarförkylningar, och Vera drog på sig någon hosta förra veckan. Hon hackade lite några nätter, men inte värre än att det gick att avstyra med lite vatten och en extra kudde. Framåt torsdagen märktes det att även Agnes fått detta. Sedan har nätterna varit rätt jobbiga (mest för henne). Hon har haft en otäck skrällhosta och inte minst feber. På nätterna under helgen hade hon flera toppar på säkert upp mot 40 grader när hela ungen bara låg och kokade. Det febernedsättande tar skruv, men det tar några dygn innan kroppen för kontroll på det och inte behöver medicinen längre. Nu återstår endast hostan, men hon är rejält trött efter de jobbiga nätterna och ingen ordentlig sömn på dagarna.
Vera uppfann idag en ny sport: blind-skridsko. Jag är lite osäker på reglerna, samt själva upplägget med spelet. Men det gick ut på ett antal akrobatiska övningar, varav flera kan anses förbjudna enligt rådande husregler, samt mitt i hennes oefterhärmliga svada "...och då kan man bitas, och sedan...".
tisdag 1 juni 2010
Tisdag 2010-06-01
Idag var det öppet hus på dagis, fr o m hämtningsdags för Vera. Vi stannade ca 1,5 timme efter att Agnes och jag kom dit, jätteroligt! Mycket roligt att få vara med Vera i en miljö hon ändå tillbringar så mycket tid i, utan att vi föräldrar är med. Men roligast var ändå att se Agnes...
Hon har ju tagit flera av lärarna till sitt hjärta då de alltid hälsar på henne och skojar med henne vid lämning/hämtning av Vera. Det tog inte lång stund innan hon var så bekant med miljön att hon utan att tveka sprang runt och lekte och tittade på de andra barnen. Hon är väldigt fascinerad av de lite större barnen, precis som Vera var en gång i tiden när hon var 1-2 år. Inskolningen redan klar för Agnes del, 7 månader innan det är dags...
Hon har ju tagit flera av lärarna till sitt hjärta då de alltid hälsar på henne och skojar med henne vid lämning/hämtning av Vera. Det tog inte lång stund innan hon var så bekant med miljön att hon utan att tveka sprang runt och lekte och tittade på de andra barnen. Hon är väldigt fascinerad av de lite större barnen, precis som Vera var en gång i tiden när hon var 1-2 år. Inskolningen redan klar för Agnes del, 7 månader innan det är dags...
söndag 30 maj 2010
Söndag 2010-05-30
De senaste två dagarna har jag varit helfokuserad på renoveringsarbetet, så idag kom en skön återhämtning. Jenny skulle iväg på en egen liten tur fr o m lunch, så då fick jag vara själv med barnen. Detta är ju i o f s inte så ovanligt! Men på sistone har det varit mycket "skohornande" av renovering samtidigt som jag har barnen. Försöka fixa småsaker medan Agnes sover samtidigt som jag håller Vera på bra humör, etc.
Men min nya princip - som formulerades efter en synnerligen jobbig dag förra veckan då både jag och Jenny slet på med olika uppgifter och jag led rätt rejält med våra stackars försummade barn - så tänker jag bara ha snickarbrallorna på om Jenny är med barnen. Annars är det fullt (=normalt) fokus på barnen. En av oss måste ägna sig åt dem, det är det minsta de har rätt till känner jag.
Idag var också påpassligt en varm och fin försommardag. De senaste veckorna har vi annars haft fint oktoberväder med höga klara morgnar med några plusgrader, och sedan omvälande klart och mulet väder - och kallt. Vi ägnade hela eftermiddagen ute på tomten. Vi spelade boll, gungade, och grävde i sandlådan. Både mellanmål och kvällsmat på verandan!
Vera blir mer och mer intresserad av bokstäver och läsning. Länge - flera månader - har hon gillat att skriva olika bokstäver och sitt eget namn. De senaste veckorna har hon tagit det till nästa nivå genom att börja ljuda enkla skrivna ord och läsa!
Agnes utvecklar sitt skrikande. Från att ha varit en av de mest försynta bebisarna/småbarnen jag träffat, har hon i takt med stigande självförtroende och vilja även använt rösten mer och mer. Vid matdags kan det bli rent olidligt, rent av. Antingen skriker hon i högan sky för att hon ser vad det ska bli, och vill ha köttbullarna NU inte om 20 sekunder när pappa delat dem klart. Eller så visar hon med bde röst och kroppsspråk att någon sabla macka ska hon inte ha, JAG VILL HA ÄGG.
Men min nya princip - som formulerades efter en synnerligen jobbig dag förra veckan då både jag och Jenny slet på med olika uppgifter och jag led rätt rejält med våra stackars försummade barn - så tänker jag bara ha snickarbrallorna på om Jenny är med barnen. Annars är det fullt (=normalt) fokus på barnen. En av oss måste ägna sig åt dem, det är det minsta de har rätt till känner jag.
Idag var också påpassligt en varm och fin försommardag. De senaste veckorna har vi annars haft fint oktoberväder med höga klara morgnar med några plusgrader, och sedan omvälande klart och mulet väder - och kallt. Vi ägnade hela eftermiddagen ute på tomten. Vi spelade boll, gungade, och grävde i sandlådan. Både mellanmål och kvällsmat på verandan!
Vera blir mer och mer intresserad av bokstäver och läsning. Länge - flera månader - har hon gillat att skriva olika bokstäver och sitt eget namn. De senaste veckorna har hon tagit det till nästa nivå genom att börja ljuda enkla skrivna ord och läsa!
Agnes utvecklar sitt skrikande. Från att ha varit en av de mest försynta bebisarna/småbarnen jag träffat, har hon i takt med stigande självförtroende och vilja även använt rösten mer och mer. Vid matdags kan det bli rent olidligt, rent av. Antingen skriker hon i högan sky för att hon ser vad det ska bli, och vill ha köttbullarna NU inte om 20 sekunder när pappa delat dem klart. Eller så visar hon med bde röst och kroppsspråk att någon sabla macka ska hon inte ha, JAG VILL HA ÄGG.
måndag 24 maj 2010
Måndag 2010-05-24
Till min stigande frustration har det varit svårt att komma åt att uppdatera bloggen de senaste veckorna. Det är idag exakt tre veckor sedan sist. Det har varit väldigt intensivt med renoveringen på sistone, vilket är det främsta skälet. Arbetet som lejts bort har undan för undan avslutats och gått ner i intensitet, och mer och mer arbete och beslut har fallit på oss själva med olika former av avslutningar. Vi har kämpat hårt för att hålla tempot och motivationen uppe, och det har tärt på förmågan att ägna uppmärksamhet åt skrivandet.
Jag märker också hur fort det går att skrivandet blir en börda istället för något jag ser fram emot. Det är lätt att bli slav under sina egna ambitioner. Går jag tillbaka till min programförklaring så har jag ju faktiskt slagit fast att jag skriver för min egen skull, både för framtida nostalgiläsning såväl som för att sortera och bearbeta i nuet. Men det är lätt hänt att man prioriterar ner skrivandet då vardagen är extra hektisk, och då känner i alla fall jag ett sting av misslyckande. Det är ju så fel! Skrivandet ska vara roligt och katalyserande.
Hittills har ju ambitionen varit att skriva ett inlägg mot slutet av dagen, bokstavligen talat innan läggdags, för att få med alla händelser i ett återkommande mönster. Jag inser nu att detta blivit en struktur som inte stöder en process (jösses vilket jobbsnackigt sätt att uttrycka saken...). Istället för att skriva när jag har tid, vilket ofta är under dagen då Agnes sover och Vera är på dagis, försöker jag klämma in det sent på kvällen då jag bara längtar efter att stupa i säng.
Förra helgen (d v s nu drygt en vecka sedan) var vi på besök hos mina släktingar i Skåne. Jag har en på många sätt ambitiöst lagt faster som ordnar en kusinträff varje år vid denna tid. D v s hon och min pappa, alla deras barn, och så då den nu växande nästa generationen, träffas under några dagar och umgås. Programmet brukar vara lagom schemalagt, vilket borgar för att man faktiskt sitter och pratar med varandra istället för att stimma runt och "göra så mycket som möjligt av den tid vi har"...
Barnen uppskattar detta väldigt mycket. Sysslingarna/nästkusinerna, eller vad det nu kallas, får gemensamma minnen och i alla fall Vera pratar om sina släktingar i samma ålder och ser fram emot att träffa dem. Jag vet att detsamma gäller för de äldsta i de andra barnaskarorna.
För att nu minnas en specifik skön Vera-kommentar från den senaste perioden av obefintligt loggande av just dessa, så kom en på resan ner. Vi åkte E4 genom Småland (skog, skog, skog) då hon frågade
"Är det här en skog?"
"Jaaa..." Svarade jag lite dröjande. Hon har ju rätt omfattande erfarenhet av den typen av natur, så det vet hon väl liksom?
"Får man inte gå in där?" Fortsatte hon, och det var tydligt att vi nu kom till det hon verkligen undrade över. Men varför frågar hon så? Ahaa - viltstängslet! Hon tolkade innebörden av ett två meter högt stängsel "omvänt". Smart tjej! Ingen har berättat för henne varför det finns där, men hon vet vad stängsel är till för - stänga ute de som inte har där att göra.
Idag har vi haft en ovanligt intensiv måndag. De brukar vara lite lugnare eftersom de tillsammans med fredagen inte innebär dagis för Veras del. På förmiddagen hjälte vi elektrikern att dra om tråd i huset från över- till undervåning. Detta involverade ryckande i trådar för att se var det rörde sig i andra änden, samt ropande i rören för att testa hur de hängde ihop. Detta var en verksamhet Vera gick in för med liv och lust... Och jag fick minsann vara själv i min ände, den vänlige och barnkäre elektrikern som gärna involverar henne hade hon lagt beslag på.
Sedan efter lunch bar det av till stadsparken för fika och lek med våra vänner från "gamla stället". Det var svårt att lyfta hemifrån idag - en sådan där dag när allt man gjort i ordning blurras till bakom ryggen när man försöker fixa nästa grej - så ganska snart var jag tvungen att lämna parken med Agnes för hennes babysim.
Jag märker också hur fort det går att skrivandet blir en börda istället för något jag ser fram emot. Det är lätt att bli slav under sina egna ambitioner. Går jag tillbaka till min programförklaring så har jag ju faktiskt slagit fast att jag skriver för min egen skull, både för framtida nostalgiläsning såväl som för att sortera och bearbeta i nuet. Men det är lätt hänt att man prioriterar ner skrivandet då vardagen är extra hektisk, och då känner i alla fall jag ett sting av misslyckande. Det är ju så fel! Skrivandet ska vara roligt och katalyserande.
Hittills har ju ambitionen varit att skriva ett inlägg mot slutet av dagen, bokstavligen talat innan läggdags, för att få med alla händelser i ett återkommande mönster. Jag inser nu att detta blivit en struktur som inte stöder en process (jösses vilket jobbsnackigt sätt att uttrycka saken...). Istället för att skriva när jag har tid, vilket ofta är under dagen då Agnes sover och Vera är på dagis, försöker jag klämma in det sent på kvällen då jag bara längtar efter att stupa i säng.
Förra helgen (d v s nu drygt en vecka sedan) var vi på besök hos mina släktingar i Skåne. Jag har en på många sätt ambitiöst lagt faster som ordnar en kusinträff varje år vid denna tid. D v s hon och min pappa, alla deras barn, och så då den nu växande nästa generationen, träffas under några dagar och umgås. Programmet brukar vara lagom schemalagt, vilket borgar för att man faktiskt sitter och pratar med varandra istället för att stimma runt och "göra så mycket som möjligt av den tid vi har"...
Barnen uppskattar detta väldigt mycket. Sysslingarna/nästkusinerna, eller vad det nu kallas, får gemensamma minnen och i alla fall Vera pratar om sina släktingar i samma ålder och ser fram emot att träffa dem. Jag vet att detsamma gäller för de äldsta i de andra barnaskarorna.
För att nu minnas en specifik skön Vera-kommentar från den senaste perioden av obefintligt loggande av just dessa, så kom en på resan ner. Vi åkte E4 genom Småland (skog, skog, skog) då hon frågade
"Är det här en skog?"
"Jaaa..." Svarade jag lite dröjande. Hon har ju rätt omfattande erfarenhet av den typen av natur, så det vet hon väl liksom?
"Får man inte gå in där?" Fortsatte hon, och det var tydligt att vi nu kom till det hon verkligen undrade över. Men varför frågar hon så? Ahaa - viltstängslet! Hon tolkade innebörden av ett två meter högt stängsel "omvänt". Smart tjej! Ingen har berättat för henne varför det finns där, men hon vet vad stängsel är till för - stänga ute de som inte har där att göra.
Idag har vi haft en ovanligt intensiv måndag. De brukar vara lite lugnare eftersom de tillsammans med fredagen inte innebär dagis för Veras del. På förmiddagen hjälte vi elektrikern att dra om tråd i huset från över- till undervåning. Detta involverade ryckande i trådar för att se var det rörde sig i andra änden, samt ropande i rören för att testa hur de hängde ihop. Detta var en verksamhet Vera gick in för med liv och lust... Och jag fick minsann vara själv i min ände, den vänlige och barnkäre elektrikern som gärna involverar henne hade hon lagt beslag på.
Sedan efter lunch bar det av till stadsparken för fika och lek med våra vänner från "gamla stället". Det var svårt att lyfta hemifrån idag - en sådan där dag när allt man gjort i ordning blurras till bakom ryggen när man försöker fixa nästa grej - så ganska snart var jag tvungen att lämna parken med Agnes för hennes babysim.
måndag 3 maj 2010
Måndag 2010-05-03
Efter en intensiv renoveringshelg längtade jag verkligen efter lite vardag och att få vara med barnen igen. Det blev en tidig men lugn start på dagen, eftersom Agnes haft en lite jobbig natt med hosta mm. Det började redan sent igår kväll, så pappa har "sovit" sittandes några timmar inatt så att Agnes skulle slippa hostan... Hon hade feber igår och som det kändes någon topp under natten. Men på morgonen var hon OK, ändå.
Det var fint väder så vi var ute mycket. Vi varvade lek med lite lagom seriöst genomfört trädgårdsarbete (vattning), vilket ju också går att göra lek av. Det blev till att hoppa över babysimmet för Agnes del idag, dock.
Det var fint väder så vi var ute mycket. Vi varvade lek med lite lagom seriöst genomfört trädgårdsarbete (vattning), vilket ju också går att göra lek av. Det blev till att hoppa över babysimmet för Agnes del idag, dock.
söndag 2 maj 2010
Söndag 2010-05-02
Den senaste veckan, ungefär, har det varit ett starkt fokus på slutspurten i årets renoveringsrace. Vi har gjort i ordning resten av övervåningen (entréplanet), d v s våra tre sovrum, badrummet och hallen i denna del. Köket gjordes om förra vintern, tidigt 2009. Det mesta av arbetet har även denna gång varit bortlejt. Av erfarenhet och insikt från andras berättelser så har det varit uppenbart att det inte går att jobba heltid och ha två småbarn och samtidigt göra stora renoveringsjobb.
Under de inledande 6-7 veckorna var det ganska "skönt"; ett förtvivlat oväsen och skräp och damm överallt, men vi själva slapp ju göra något. Man kunde bara titta på och njuta av tanken på hur lång tid varje moment tagit oss själva, hur slitsamt det skulle varit, och hur dålig stämning det skulle blivit - OCH att vi varit kloka att undvika allt detta!
Nu är vi dock inne i den fas när ytskikten börjar komma upp, och alla val som inte gjorts innan (antingen för att vi sköt på dem eller för att vi inte insåg att de skulle komma) rasar över oss i snabb takt. Då jag har erfarenhet av att lägga golv sedan tidigare har vi valt att jag gör detta för att spara in några hantverkartimmar. Detta leder till en hel del jobb med snickarbyxorna på för mig under helgerna.
Således har det varit riktigt intensivt de senaste två veckorna men nu är det inte mycket kvar. Den myriad av lösa småtrådar att ta tag i, besluta om mm, börjar nu kortas ner till en högst överkomlig lista!
Ett annat glädjeämne är att Agnes varit frisk flera veckor i sträck vid det här laget. De senaste ca två veckorna har hon sovit mycket bra på nätterna. Ofta natten igenom från 19:30-20 på kvällen till runt 6-6:30 på morgonen. Ibland vaknar hon till rätt tidigt och är lite ledsen, men då har hon fått komma till oss och somnat om. Vi sätter denna goda utveckling i starkt samband med att hon fått vara frisk. Hon sover också mycket mindre på dagarna nu.
Under de inledande 6-7 veckorna var det ganska "skönt"; ett förtvivlat oväsen och skräp och damm överallt, men vi själva slapp ju göra något. Man kunde bara titta på och njuta av tanken på hur lång tid varje moment tagit oss själva, hur slitsamt det skulle varit, och hur dålig stämning det skulle blivit - OCH att vi varit kloka att undvika allt detta!
Nu är vi dock inne i den fas när ytskikten börjar komma upp, och alla val som inte gjorts innan (antingen för att vi sköt på dem eller för att vi inte insåg att de skulle komma) rasar över oss i snabb takt. Då jag har erfarenhet av att lägga golv sedan tidigare har vi valt att jag gör detta för att spara in några hantverkartimmar. Detta leder till en hel del jobb med snickarbyxorna på för mig under helgerna.
Således har det varit riktigt intensivt de senaste två veckorna men nu är det inte mycket kvar. Den myriad av lösa småtrådar att ta tag i, besluta om mm, börjar nu kortas ner till en högst överkomlig lista!
Ett annat glädjeämne är att Agnes varit frisk flera veckor i sträck vid det här laget. De senaste ca två veckorna har hon sovit mycket bra på nätterna. Ofta natten igenom från 19:30-20 på kvällen till runt 6-6:30 på morgonen. Ibland vaknar hon till rätt tidigt och är lite ledsen, men då har hon fått komma till oss och somnat om. Vi sätter denna goda utveckling i starkt samband med att hon fått vara frisk. Hon sover också mycket mindre på dagarna nu.
onsdag 21 april 2010
Onsdag 2010-04-21
Idag hade jag stora planer på att hinna handla diverse inredning till renoveringen av badrummet på IKEA. Jag tänkte göra det medan Vera var på dagis. På väg hem efter att ha lämnat henne kände ja hur något låg och gnagde i planeringscentrum i min hjärna. Visst ja! Onsdag = barnmusikgrupp. Hur kunde jag glömma det? Min tid hos frisören fick flyttas till imorgon och istället bar det iväg till sång och lek med Agnes.
Hon använder sig mer och mer av benen istället för att krypa, inte bara hemma utan även i andra miljöer. Det tar jag som ett tecken på trygghet både med att gå, såväl som med ex vis barnmusikgruppen. Agnes ger sig hela tiden iväg på små exkursioner bland barn och föräldrar. Emellanåt är det som om hon kommer på sig med att vara ute på djupt vatten, och styltar snabbt tillbaka till mig. En snabb beröring och kanske lite spex eller skog och ett skratt och sedan iväg igen.
En annan rolig grej är hur snabbt barnen lär sig rutinerna som ledaren Ingrid ser till att hålla på. Det är inga strikta eller onaturligt konstruerade saker, bara en liten sak som att hon ringer till avslutande samling efter fikat med en liten klocka. Den känner Agnes igen och lämnar direkt leksakerna och tar sig som ett skott till rätt dörr för den mysiga avslutningen som hon tycker om.
På eftermiddagen efter lunch hämtade vi Vera och sedan bar det av in till stan. Båda barnen var riktiga hjältar på K-Rauta när pappa stod och vrakade bland listerna... Ibland glömmer man bort att se stora "småsaker" som hur tålmodigt och hjälpsamt Vera tar en sådan stund. När man ser en del andra 4-åringar "i aktion" undrar man hur föräldrarna någonsin kommer utanför dörren. Det gör jag själv ibland också, men de situationerna har alltid sin upprinnelse i något annat - ofta ett av mig osmart skött skede innan!
Hon använder sig mer och mer av benen istället för att krypa, inte bara hemma utan även i andra miljöer. Det tar jag som ett tecken på trygghet både med att gå, såväl som med ex vis barnmusikgruppen. Agnes ger sig hela tiden iväg på små exkursioner bland barn och föräldrar. Emellanåt är det som om hon kommer på sig med att vara ute på djupt vatten, och styltar snabbt tillbaka till mig. En snabb beröring och kanske lite spex eller skog och ett skratt och sedan iväg igen.
En annan rolig grej är hur snabbt barnen lär sig rutinerna som ledaren Ingrid ser till att hålla på. Det är inga strikta eller onaturligt konstruerade saker, bara en liten sak som att hon ringer till avslutande samling efter fikat med en liten klocka. Den känner Agnes igen och lämnar direkt leksakerna och tar sig som ett skott till rätt dörr för den mysiga avslutningen som hon tycker om.
På eftermiddagen efter lunch hämtade vi Vera och sedan bar det av in till stan. Båda barnen var riktiga hjältar på K-Rauta när pappa stod och vrakade bland listerna... Ibland glömmer man bort att se stora "småsaker" som hur tålmodigt och hjälpsamt Vera tar en sådan stund. När man ser en del andra 4-åringar "i aktion" undrar man hur föräldrarna någonsin kommer utanför dörren. Det gör jag själv ibland också, men de situationerna har alltid sin upprinnelse i något annat - ofta ett av mig osmart skött skede innan!
tisdag 20 april 2010
Tisdag 2010-04-20
Aj, aj! Nu har jag tappat flytet lite med att skriva dagbok; 9 dagar sedan sist! Och trots att jag vet att en massa kul har hänt, så känns det lite som om jag inget har att skriva. Kanske är det så att jag börjar komma in på allvar i rutinen nu, och dagarna framstår som mer lika varandra. Dessutom är ju många av de händelser jag ville skriva om som ursprunglig motivation för bloggen av det "lilla" slaget. D v s skriver man inte om dem med färskt minne flyter allt ihop till ett allmänt "vi har det bra".
Det som nu verkligen kan konstateras är att Agnes sover mycket bättre, och därmed även jag och Jenny... Agnes sover ofta natten igenom, för att vakna 5:30-6:00. Lika ofta vaknar hon lite tidigare, kanske runt 4, och är lite ledsen p g a att täcket är borta eller en elak dröm. Då går det i allmänhet att natta om henne eller ta med henne till vår säng så somnar hon om fint. Hur som helst känner jag verkligen att vi alla mår bättre på sömnfronten nu.
De senaste veckornas renoverande förtjänar ett omnämnande. I mitten av mars drog det igång på allvar med renovering och delvis omdisponering av övervåningen, d v s våra tre sovrum och badrummet. Köket gjorde vi ju förra vintern. Hela livet flyttades ner till vardagsrummet och nedervåningen helgerna innan byggstart. Jenny och jag bor i vardagsrummet, Vera i gillestugan och Agnes sover under trappan... Allt har fungerat förvånansvärt bra, jag hade verkligen väntat mig mer ifrågasättanden från Vera. Hon har tagit det hela med ro och börjar nu när man på allvar kan se allt växa fram bli verkligt förväntansfull på sitt nya rum.
Vi är nu inne på vecka sex av byggnadsarbete. De första fyra var en snickare här och rev väggar, resterande badrum mm som jag inte hunnit. Även elektriker, rörmokare och betonghåltagare (!) har bidragit till det dagliga oväsendet. Det var värst i början under de "grövre" momenten, och har på senare tid blivit helt OK. Femte veckan var främst målarna här, och nu denna veckan blir det lite småfix med el och VVS. Jag och Sören jobbade hårt i helgen som gick med badrum respektive golven.
Agnes snackar mer och mer. Det är inte så värst många fler riktiga ord, men jösses vilken svada hon har! Helt underbart. Hon pekar och förklarar, hojtar och kommenderar. Det är ingen tvekan om hennes förtjusning när hon får syn på någon av katterna, eller för den delen om vad på frukostbordet hon vill ha mer av.
Hon är ju också med till dagis för lämning av Vera tre morgnar i veckan. Agnes är nu riktigt tjenis med personalen och skrattar gott när de busar med henne. Det känns nästan som om inskolningen redan är avklarad, oavsett om det blir samma avdelning eller inte...
Det som nu verkligen kan konstateras är att Agnes sover mycket bättre, och därmed även jag och Jenny... Agnes sover ofta natten igenom, för att vakna 5:30-6:00. Lika ofta vaknar hon lite tidigare, kanske runt 4, och är lite ledsen p g a att täcket är borta eller en elak dröm. Då går det i allmänhet att natta om henne eller ta med henne till vår säng så somnar hon om fint. Hur som helst känner jag verkligen att vi alla mår bättre på sömnfronten nu.
De senaste veckornas renoverande förtjänar ett omnämnande. I mitten av mars drog det igång på allvar med renovering och delvis omdisponering av övervåningen, d v s våra tre sovrum och badrummet. Köket gjorde vi ju förra vintern. Hela livet flyttades ner till vardagsrummet och nedervåningen helgerna innan byggstart. Jenny och jag bor i vardagsrummet, Vera i gillestugan och Agnes sover under trappan... Allt har fungerat förvånansvärt bra, jag hade verkligen väntat mig mer ifrågasättanden från Vera. Hon har tagit det hela med ro och börjar nu när man på allvar kan se allt växa fram bli verkligt förväntansfull på sitt nya rum.
Vi är nu inne på vecka sex av byggnadsarbete. De första fyra var en snickare här och rev väggar, resterande badrum mm som jag inte hunnit. Även elektriker, rörmokare och betonghåltagare (!) har bidragit till det dagliga oväsendet. Det var värst i början under de "grövre" momenten, och har på senare tid blivit helt OK. Femte veckan var främst målarna här, och nu denna veckan blir det lite småfix med el och VVS. Jag och Sören jobbade hårt i helgen som gick med badrum respektive golven.
Agnes snackar mer och mer. Det är inte så värst många fler riktiga ord, men jösses vilken svada hon har! Helt underbart. Hon pekar och förklarar, hojtar och kommenderar. Det är ingen tvekan om hennes förtjusning när hon får syn på någon av katterna, eller för den delen om vad på frukostbordet hon vill ha mer av.
Hon är ju också med till dagis för lämning av Vera tre morgnar i veckan. Agnes är nu riktigt tjenis med personalen och skrattar gott när de busar med henne. Det känns nästan som om inskolningen redan är avklarad, oavsett om det blir samma avdelning eller inte...
söndag 11 april 2010
Söndag 2010-04-11
Idag har Vera varit på födelsedagskalas för sin kompis Albin. Det gick bra att gå själv, även om hon själv sade innan att "jag kommer nog vara lite blyg i början". Det var inga problem att lämna henne med många för henne okända barn, men visst var hon lite reserverad. När jag hämtade henne var det bara glada miner!
Kalaset hade anordnats i en av kyrkans lokaler, och när vi kom ut i vårsolen ville Vera gå in på kyrkogården. Vi gick en sväng på stigarna i solen och Vera frågade vad det stod på olika gravstenar mm. Hon förstod nog inte innan vad en kyrkogård är till för, men jag försökte svara så odramatiskt jag kunde på frågorna. Döden är ju trots allt en del av livet, och Vera lockades ju av den vackra platsen. Hon var nyfiken på varför allt var så välskött, varför det finns blommor, osv. Det gav en bra chans att prata om det positiva att ha fått känna fina människor medan de levde, att ha fått lära sig något av dem, och nu genom kyrkogården kunna minnas och hedra dem.
Agnes går mer och mer över till att gå i stället för att krypa. Än så länge kryper hon mer än hon går, men trenden är tydlig. Idag när jag pysslade i köket vände jag mig om och fick se henne leka en egen påhittad lek (eller har syrran lärt henne?). Hon slängde sitt favoritgosedjur Tiger framför sig och gick och hämtade honom, och slängde sedan fram honom en meter igen. Undrar om det kan vara en förlängning av våra lära-gå-övningar då vi försökt locka henne att gå till oss sittandes på golvet med Tiger i handen...
I fredags var Vera som vanligt på minisim, men det var ett ovanligt tillfälle i det avseendet att det var dags för klädsim! Barnen skulle ha på sig en pyjamas eller liknande, men Vera var väldigt skeptisk innan när vi pratade om det. Hon ville inte blöta ner någon av sina pyjamasar, var ett av argumenten att inte prova. Jag tror hon tyckte det hela lät så konstigt att hon inte ville vara med om det. Jag tog ingen strid om det innan utan packade bara ner en pyjamas i ryggsäcken. Sedan när vi kom till badhuset var flera pyjamasförsedda kompisar redan färdiga i omklädningsrummet. "Titta Vera, dina kompisar ska OCKSÅ bada med pyjamas...". Ibland är det bra med grupptryck!
Kalaset hade anordnats i en av kyrkans lokaler, och när vi kom ut i vårsolen ville Vera gå in på kyrkogården. Vi gick en sväng på stigarna i solen och Vera frågade vad det stod på olika gravstenar mm. Hon förstod nog inte innan vad en kyrkogård är till för, men jag försökte svara så odramatiskt jag kunde på frågorna. Döden är ju trots allt en del av livet, och Vera lockades ju av den vackra platsen. Hon var nyfiken på varför allt var så välskött, varför det finns blommor, osv. Det gav en bra chans att prata om det positiva att ha fått känna fina människor medan de levde, att ha fått lära sig något av dem, och nu genom kyrkogården kunna minnas och hedra dem.
Agnes går mer och mer över till att gå i stället för att krypa. Än så länge kryper hon mer än hon går, men trenden är tydlig. Idag när jag pysslade i köket vände jag mig om och fick se henne leka en egen påhittad lek (eller har syrran lärt henne?). Hon slängde sitt favoritgosedjur Tiger framför sig och gick och hämtade honom, och slängde sedan fram honom en meter igen. Undrar om det kan vara en förlängning av våra lära-gå-övningar då vi försökt locka henne att gå till oss sittandes på golvet med Tiger i handen...
I fredags var Vera som vanligt på minisim, men det var ett ovanligt tillfälle i det avseendet att det var dags för klädsim! Barnen skulle ha på sig en pyjamas eller liknande, men Vera var väldigt skeptisk innan när vi pratade om det. Hon ville inte blöta ner någon av sina pyjamasar, var ett av argumenten att inte prova. Jag tror hon tyckte det hela lät så konstigt att hon inte ville vara med om det. Jag tog ingen strid om det innan utan packade bara ner en pyjamas i ryggsäcken. Sedan när vi kom till badhuset var flera pyjamasförsedda kompisar redan färdiga i omklädningsrummet. "Titta Vera, dina kompisar ska OCKSÅ bada med pyjamas...". Ibland är det bra med grupptryck!
onsdag 7 april 2010
Onsdag 2010-04-07
Under morgonens promenad till dagis mötte vi den rullstolsburne man vi ofta ser. Han har en eldriven rullstol och i den tar han en morgontur med hunden som ofta verkar sammanfalla med vår marsch till dagis. Vera frågade vad det var för något han åkte, och varför. Jag försökte förklara på ett så "naturligt" sätt som möjligt att kanske hade han blivit sjuk, och nu fungerade inte hans ben längre. Som hjälp har han en rullstol med en liten motor så han kan röra sig här omkring med alla branta backar.
Vera funderade lite, och kom sedan med en alternativt namnförslag på "fordonet":
"Eller så är det en sommarpulka som hunden drar åt honom!".
Sedan var jag och Agnes på barnmusikgruppen. Hon tuffar till sig lite för varje gång och tar mer och mer spontan kontakt med de andra barnen och föräldrarna. Nu har hon ju sedan sist (2v sedan) börjat gå mycket mer, och det märktes att hon gillade att prova det bland de andra.
På eftermiddagen hade vi det bra i solen på baksidan av huset. Gungorna sattes upp i helgen och Vera vill så gärna gunga med sin syster. De har väldigt roligt båda två. Vera är stolt på något sätt över sin syster, och Agnes skrattar sitt kluckande ettåringsskratt när jag hissar upp henne för att sedan släppa gungan. Alla njöt vi av vårsolen, det märks en positiv inverkan även på barnen.
...och så kom ett sådant där stilla guldögonblick som knappast kan beskrivas. Jag satt på en gunga, halvt försjunken i egna tankar och halvt medveten om Agnes bredvid mig i "bebisgungan". Vera satt i gräset en bit bort och lekte med en hink. Alla var tysta, men ändå sammanbundna. Allt var stilla, men ändå vibrerande av liv. Alla medvetna om och i uppskattning av de andras närvaro, men samtidigt uppmärksamma inåt. Veras koncentrerade blick när hon blandar fjolårsgräs och nyvaknad sand från sandlådan. Agnes andning där hon sitter i gungan som sakta svänger. Mina egna tankar som sakta vindlar mellan högt till lågt. Från insikten att jag måste verkligen byta de skitiga jeansen vars knän min blick fastnat på, till hur mycket jag älskar mina prinsessor.
Jag registrerar allt, allt, allt. Suger åt mig, bränner in på min hjärnas DVD. Dubbla kopior i olika bankfack. När jag är gammal och gaggig ska jag spela detta, om och om igen i min gungstol på hemmet. Med ett mycket stort leende på läpparna.
Vera funderade lite, och kom sedan med en alternativt namnförslag på "fordonet":
"Eller så är det en sommarpulka som hunden drar åt honom!".
Sedan var jag och Agnes på barnmusikgruppen. Hon tuffar till sig lite för varje gång och tar mer och mer spontan kontakt med de andra barnen och föräldrarna. Nu har hon ju sedan sist (2v sedan) börjat gå mycket mer, och det märktes att hon gillade att prova det bland de andra.
På eftermiddagen hade vi det bra i solen på baksidan av huset. Gungorna sattes upp i helgen och Vera vill så gärna gunga med sin syster. De har väldigt roligt båda två. Vera är stolt på något sätt över sin syster, och Agnes skrattar sitt kluckande ettåringsskratt när jag hissar upp henne för att sedan släppa gungan. Alla njöt vi av vårsolen, det märks en positiv inverkan även på barnen.
...och så kom ett sådant där stilla guldögonblick som knappast kan beskrivas. Jag satt på en gunga, halvt försjunken i egna tankar och halvt medveten om Agnes bredvid mig i "bebisgungan". Vera satt i gräset en bit bort och lekte med en hink. Alla var tysta, men ändå sammanbundna. Allt var stilla, men ändå vibrerande av liv. Alla medvetna om och i uppskattning av de andras närvaro, men samtidigt uppmärksamma inåt. Veras koncentrerade blick när hon blandar fjolårsgräs och nyvaknad sand från sandlådan. Agnes andning där hon sitter i gungan som sakta svänger. Mina egna tankar som sakta vindlar mellan högt till lågt. Från insikten att jag måste verkligen byta de skitiga jeansen vars knän min blick fastnat på, till hur mycket jag älskar mina prinsessor.
Jag registrerar allt, allt, allt. Suger åt mig, bränner in på min hjärnas DVD. Dubbla kopior i olika bankfack. När jag är gammal och gaggig ska jag spela detta, om och om igen i min gungstol på hemmet. Med ett mycket stort leende på läpparna.
tisdag 6 april 2010
Tisdag 2010-04-06
Idag äntligen kunde Vera testa sin cykel ordentligt. Det blev några provturer i helgen med pappa springandes efter hållandes i pakethållaren. Det blir lite jobbigt när den senare är 30 cm över marken och mina axlar sitter fast i kroppen ca 170 cm över marken... Idag fick vi äntligen den utlovade barncykelpappahandtagspinnen som vi ska få låna på obestämd tid av Albin. Nu kunde jag springa bakom i en betydligt mindre kotförskjutande ställning. Roligt!!
Agnes testade även idag sin gunga till stor förtjusning. Naturligtvis kunde de stora barnen inte motstå frestelsen att försöka slunga ut henne i omloppsbana runt Jupiter, med en stunds deppande som följd men hon var snart uppe i sadeln igen.
Jag kan även konstatera att fotbollssäsongen är igång igen. Därmed har jag gjort de första klättringarna nedför branten mot gatan nedanför för att hämta bollen. Det är ca 30 höjdmeter ner till nästa radda tomter och skog emellan, så det blir lite dramatiskt med gissningsvis runt 45 graders lutning också...
Agnes överraskade med att sova natten igenom - nästan. Lite ledsna toner mitt i natten men Jenny hämtade henne till sängen och de somnade direkt. Själv förpassade jag mig själv till exil i gästrummet. Jag har fått tillbaka min kolgruvehosta och den vill jag inte hålla resten av familjen vaken med. Så jag sov m a o gott, med undantag för när autoploten slog på och väckte mig när Agnes var ledsen. Inga problem att somna om snabbt...
Agnes testade även idag sin gunga till stor förtjusning. Naturligtvis kunde de stora barnen inte motstå frestelsen att försöka slunga ut henne i omloppsbana runt Jupiter, med en stunds deppande som följd men hon var snart uppe i sadeln igen.
Jag kan även konstatera att fotbollssäsongen är igång igen. Därmed har jag gjort de första klättringarna nedför branten mot gatan nedanför för att hämta bollen. Det är ca 30 höjdmeter ner till nästa radda tomter och skog emellan, så det blir lite dramatiskt med gissningsvis runt 45 graders lutning också...
Agnes överraskade med att sova natten igenom - nästan. Lite ledsna toner mitt i natten men Jenny hämtade henne till sängen och de somnade direkt. Själv förpassade jag mig själv till exil i gästrummet. Jag har fått tillbaka min kolgruvehosta och den vill jag inte hålla resten av familjen vaken med. Så jag sov m a o gott, med undantag för när autoploten slog på och väckte mig när Agnes var ledsen. Inga problem att somna om snabbt...
måndag 5 april 2010
Måndag 2010-04-05
Påsken är nu över, och med den en lång skön helg tillsammans i lugnt tempo. Vi har varit hemma hela helgen och gjort små utflykter ut i vårskogen, och haft gott om tid att ta det ganska lugnt. Det är verkligen välbehövligt, då vi alla är påverkade av den senaste omgången förkylningar. Hosta har slagit rot och både jag, Agnes och Vera hackar oss igenom nätterna, med lätt kaotiska nätter som följd i några fall.
Det såg ju ljust ut förra veckan när Agnes var riktigt pigg och nästan helt fri från förkylningssymptom, och därmed (?) sov riktigt gott natten igenom vid 2-3 tillfällen. Jag hade blivit av med min hosta och bihåle-känning som jag haft veckorna innan. Men nu är det tydligen dags igen med rethosta mm...
Igår och idag har vi haft besök av vänner som bor en 1,5 tim-resa bort. Vi träffas därmed inte så ofta men när det blir av är det alltid lika roligt. Deras lilla tjej är drygt 1 år yngre än Vera och nu när de är lite större leker de ihop med stort utbyte av varandra. Vera blir en naturlig ledare i detta, och det märks att hon gillar rollen som självutnämnd storasyster. Hon hanterar det bra! Hon är väldigt omtänksam och föreslår olika lekar och så får hennes kompis vara med och välja och styra. Samtidigt ser man att hon ser upp väldigt mycket till Vera för hennes lite äldre framtoning, och "hänger med" i Veras lekar.
Det blev såkalrt en sen kväll också när föräldrarna satte sig i soffan och pratade. Mycket trevligt, men man känner sig inte så rapp i steget när Agnes vaknade ca 04:20 med hosta och gnäll och utan att sedan somna om... Själv hostade jag igång och Jenny gick och lade sig hos Vera (gästrummet upptaget). Framåt 7-tiden hade Agnes faktiskt sovit en timme och jag hade slumrat lite, men då vaknade hon igen och det var bara att gå upp.
Idag hängde vi upp gungorna efter vintern, på Veras förslag. Vi satte upp en "bebis-gunga" med ryggstöd istället för en av de vanliga. Agnes fick prova och det blev en riktigt mysig "gungstund" (Veras ord, uppfunnet för dagen!). Agnes skrattade högt!
I helgen har vi också tagit fram Veras cykel som hon fick i vintras. Vi har satt på nya däck mm, och nu ska vi bara låna den där "föräldra-pinnen" så pappa kan springa bakom och hjälpa till utan att bryta ryggen.
Det såg ju ljust ut förra veckan när Agnes var riktigt pigg och nästan helt fri från förkylningssymptom, och därmed (?) sov riktigt gott natten igenom vid 2-3 tillfällen. Jag hade blivit av med min hosta och bihåle-känning som jag haft veckorna innan. Men nu är det tydligen dags igen med rethosta mm...
Igår och idag har vi haft besök av vänner som bor en 1,5 tim-resa bort. Vi träffas därmed inte så ofta men när det blir av är det alltid lika roligt. Deras lilla tjej är drygt 1 år yngre än Vera och nu när de är lite större leker de ihop med stort utbyte av varandra. Vera blir en naturlig ledare i detta, och det märks att hon gillar rollen som självutnämnd storasyster. Hon hanterar det bra! Hon är väldigt omtänksam och föreslår olika lekar och så får hennes kompis vara med och välja och styra. Samtidigt ser man att hon ser upp väldigt mycket till Vera för hennes lite äldre framtoning, och "hänger med" i Veras lekar.
Det blev såkalrt en sen kväll också när föräldrarna satte sig i soffan och pratade. Mycket trevligt, men man känner sig inte så rapp i steget när Agnes vaknade ca 04:20 med hosta och gnäll och utan att sedan somna om... Själv hostade jag igång och Jenny gick och lade sig hos Vera (gästrummet upptaget). Framåt 7-tiden hade Agnes faktiskt sovit en timme och jag hade slumrat lite, men då vaknade hon igen och det var bara att gå upp.
Idag hängde vi upp gungorna efter vintern, på Veras förslag. Vi satte upp en "bebis-gunga" med ryggstöd istället för en av de vanliga. Agnes fick prova och det blev en riktigt mysig "gungstund" (Veras ord, uppfunnet för dagen!). Agnes skrattade högt!
I helgen har vi också tagit fram Veras cykel som hon fick i vintras. Vi har satt på nya däck mm, och nu ska vi bara låna den där "föräldra-pinnen" så pappa kan springa bakom och hjälpa till utan att bryta ryggen.
tisdag 30 mars 2010
Tisdag 2010-03-30
Idag gjorde vi en kul resa. Vi bestämde för några dagar sedan med Jennys syster att vi skulle hälsa på. Hon bor med sin familj, sambo och släktens just nu yngsta barn, bara en timmes resa bort så det passar bra som dagsutflykt. Vera har frågat en hel del efter sin lilla kusin på sistone, och själv är jag väldigt intresserad av anledningar att lämna byggslamret för en dag... :)
Vi kom iväg i hyfsad tid, om än trekvart försenade. Detta helt p g a mitt dåliga genomförande av min fina planering vad gäller morgonrutiner och packning kvällen innan. Lite kan jag skylla på en orolig natt, tycker jag dock. Vera hostade och drömde mardrömmar för andra natten på raken. Agnes däremot verkar mer och mer falla in i sin nya stil att sova natten igenom men vakna vid 5-5:30. Klart bättre än tidigare, i alla fall!!
Det blev en mysig dag i lugnt tempo. Svågern jobbar skift, typ, så även han råkade vara hemma idag så vi fick träffa hela familjen. Lämpligt nog slog våren till rejält för första gången. T ex lade jag Agnes i vagnen för en tupplur i vagnen, och vaggade henne till sömn utomhus själv iklädd endast tenniströja. Solen värmer! Vi hann med två promenader och en lunch innan det var dags att ta sig hemåt igen. Vi ses snart igen!
Agnes har tagit några steg framåt. Hon över mycket på att gå men håller helst någon i handen, gärna Vera men även mig eller Jenny. Men det jag tänkte på idag är mer på det mentala planet. Hon har utvecklat sitt tal med att kombinera två ord. Tidigare har hon ju tydligt sagt "titta!" t ex när någon av katterna dykt upp. Den senaste veckan har hon börjat peka och säga "titta där". En liten detalj men för en stolt pappa är allt viktigt...
Vidare noterade jag en kul grej ikväll vid godnatt-"läsningen" i diverse pekböcker. En favorit är färgboken med ett färgtema på varje uppslag och olika vardagssaker avbildade. På sidan med orange brukar jag peka på apelsinen eftersom hon tycker väldigt mycket om det. Idag när vi kom dit vände hon själv blicken från boken och pekade på sitt favoritgosedjur, en orange tiger... Kanske ett sammanträffande, men det köper inte den där stolta pappan! Ett solklart samband.
Vi kom iväg i hyfsad tid, om än trekvart försenade. Detta helt p g a mitt dåliga genomförande av min fina planering vad gäller morgonrutiner och packning kvällen innan. Lite kan jag skylla på en orolig natt, tycker jag dock. Vera hostade och drömde mardrömmar för andra natten på raken. Agnes däremot verkar mer och mer falla in i sin nya stil att sova natten igenom men vakna vid 5-5:30. Klart bättre än tidigare, i alla fall!!
Det blev en mysig dag i lugnt tempo. Svågern jobbar skift, typ, så även han råkade vara hemma idag så vi fick träffa hela familjen. Lämpligt nog slog våren till rejält för första gången. T ex lade jag Agnes i vagnen för en tupplur i vagnen, och vaggade henne till sömn utomhus själv iklädd endast tenniströja. Solen värmer! Vi hann med två promenader och en lunch innan det var dags att ta sig hemåt igen. Vi ses snart igen!
Agnes har tagit några steg framåt. Hon över mycket på att gå men håller helst någon i handen, gärna Vera men även mig eller Jenny. Men det jag tänkte på idag är mer på det mentala planet. Hon har utvecklat sitt tal med att kombinera två ord. Tidigare har hon ju tydligt sagt "titta!" t ex när någon av katterna dykt upp. Den senaste veckan har hon börjat peka och säga "titta där". En liten detalj men för en stolt pappa är allt viktigt...
Vidare noterade jag en kul grej ikväll vid godnatt-"läsningen" i diverse pekböcker. En favorit är färgboken med ett färgtema på varje uppslag och olika vardagssaker avbildade. På sidan med orange brukar jag peka på apelsinen eftersom hon tycker väldigt mycket om det. Idag när vi kom dit vände hon själv blicken från boken och pekade på sitt favoritgosedjur, en orange tiger... Kanske ett sammanträffande, men det köper inte den där stolta pappan! Ett solklart samband.
måndag 22 mars 2010
Måndag 2010-03-22
En rolig dag som började med lite av en flykt. På morgonen, uppe med tuppen, dök "som vanligt" (vid det här laget) snickaren Hannes upp. Sedan troppade snart elektrikern in (Anders, en kändis från köksprojektet förra året). Vid det här laget hade jag i spridda skurar fått igång en frukost för barnen. Frågorna haglade från el-Anders angående eluttag, lösnignar för internet/tele/TV mm mm. Jag ville ju ta chansen att vara med och styra, och inte minst ge honom så mycket information att han kunde jobba på hela dagen och komma så långt som möjligt.
Samtidigt drog det iväg på tiden med frukosten... till slut kom jag till bords med barnen utan någon gnäll direkt. Vera är på sitt bästa humör på morgonen och Agnes vaknade 5:30 och fick då en flaska välling, så hon var i bra form på den fortfarande.
Under frukosten dök hantverkare nr 3 upp, en Bernt som skulle göra håltagningen i betongen ner till källaren för den nya VVS:en. Du käre tid... nu blir det oväsen! OK, nu ska frukosten ner och sedan är det flykt. Vera har ju pratat länge om att hon vill leka med sin kompis Alice som bor på gatan där vi bodde förut, bara 7-8 km från där vi bor nu. Sagt och gjort, mamma Anna ringdes upp och visst var de på lekhumör! Ny blöja - check! Skötväskan up-to-date - check! Ytterkläder - check! Och så iväg...
Vera och Alice leker något så otroligt bra ihop. Det är bokstavligen talat bara att säga till när det är mat, annars sköter de sig helt själva utan bråk eller annat. De små (Alice har en lillebror i Agnes storlek) sov och föräldrarna drack kaffe och pratade. Gött... tänk att få dricka en kopp kaffe från start till mål och tilltala en medmänniska i hela meningar utan att bli avbruten!
Framåt eftermiddagen var det dags för babysim. Vera fick vara kvar och leka medan jag drog in till stan. Jag passade på att ta med badbrallorna och babysimma ihop med Agnes och Jenny, lyx! Sedan ut och hämta Vera och hem igen för kvällsmål, lite Djursjukhuset på SVT Play och sedan sängdags.
Agnes överraskade oss för övrigt med att natten till idag sova natten igenom!! Kändes mycket märkligt, jag var tröttare än normalt... det är väl så det brukar bli, när man får sova en hel natt märker man hur trött man _egentligen_ är och det känns "värre".
Samtidigt drog det iväg på tiden med frukosten... till slut kom jag till bords med barnen utan någon gnäll direkt. Vera är på sitt bästa humör på morgonen och Agnes vaknade 5:30 och fick då en flaska välling, så hon var i bra form på den fortfarande.
Under frukosten dök hantverkare nr 3 upp, en Bernt som skulle göra håltagningen i betongen ner till källaren för den nya VVS:en. Du käre tid... nu blir det oväsen! OK, nu ska frukosten ner och sedan är det flykt. Vera har ju pratat länge om att hon vill leka med sin kompis Alice som bor på gatan där vi bodde förut, bara 7-8 km från där vi bor nu. Sagt och gjort, mamma Anna ringdes upp och visst var de på lekhumör! Ny blöja - check! Skötväskan up-to-date - check! Ytterkläder - check! Och så iväg...
Vera och Alice leker något så otroligt bra ihop. Det är bokstavligen talat bara att säga till när det är mat, annars sköter de sig helt själva utan bråk eller annat. De små (Alice har en lillebror i Agnes storlek) sov och föräldrarna drack kaffe och pratade. Gött... tänk att få dricka en kopp kaffe från start till mål och tilltala en medmänniska i hela meningar utan att bli avbruten!
Framåt eftermiddagen var det dags för babysim. Vera fick vara kvar och leka medan jag drog in till stan. Jag passade på att ta med badbrallorna och babysimma ihop med Agnes och Jenny, lyx! Sedan ut och hämta Vera och hem igen för kvällsmål, lite Djursjukhuset på SVT Play och sedan sängdags.
Agnes överraskade oss för övrigt med att natten till idag sova natten igenom!! Kändes mycket märkligt, jag var tröttare än normalt... det är väl så det brukar bli, när man får sova en hel natt märker man hur trött man _egentligen_ är och det känns "värre".
söndag 21 mars 2010
Söndag 2010-03-21
Idag har vi varit på barndop för en liten tjej som nu enligt konstens alla regler heter Livia. Det var en 2h bilresa dit så det blev lite utav en dag i bilen. Som tur är så är våra tjejer rutinerade bilåkare och det är väldigt lite knotande över detta, om något alls. Det gick ganska bra att sitta still i kyrkan också, även om orken tröt mot slutet. Vi fick flytta bak lite så diverse pyssel och rörelsebehov i kyrkbänken kunde pågå utan att störa någon annan (så mycket). Det blir dock lite ironiskt att en barnens högtid leder till att barnen tappar koncentrationen, och till följd av det även föräldrarna - de måste ju se till att inte allt för kreativa användningar av inredningen i en kyrka påbörjas...
För att nu fortsätta klagosången om sjukdomar som jag påbörjade igår, så har vi även varit dåliga i magen allihop. Inte den "berömda" magsjukan som härjar vintertid, men under några veckor har vi i lite olika fas haft diffust magont mm. Agnes hamnade i kön med detta och har de senaste dagarna varit rejält lös i magen. Det har blivit några klädbyten, ibland dubbelt när pappa haft Agnes i knät vid fel tillfälle...
Det var ett tag sen jag lade in några bilder...
Sheriff Vera har just satt fotografen bakom galler.
Agnes redo för barndopstårta!
För att nu fortsätta klagosången om sjukdomar som jag påbörjade igår, så har vi även varit dåliga i magen allihop. Inte den "berömda" magsjukan som härjar vintertid, men under några veckor har vi i lite olika fas haft diffust magont mm. Agnes hamnade i kön med detta och har de senaste dagarna varit rejält lös i magen. Det har blivit några klädbyten, ibland dubbelt när pappa haft Agnes i knät vid fel tillfälle...
Det var ett tag sen jag lade in några bilder...
Sheriff Vera har just satt fotografen bakom galler.
Agnes redo för barndopstårta!
lördag 20 mars 2010
Lördag 2010-03-20
Efter några kämpiga dagar är jag (vi) på väg upp mot ytan igen. Vi är alla drabbade av en rätt rejäl förkylning som sätter sig på både hals med hosta mm, såväl som näsa och bihålor. Jag var riktigt sänkt tor-fre och jag kämpade på hemma med barnen som en trebent hund. Tur jag har så goa ungar så det går bra ändå!
Jag lyckades sno ihop ett fika till barnmusiken i onsdags, och Agnes kunde ju nu dansa med i de mer rörliga övningarna. Hon är inte snabbast på golvet, men stoltast! Hon är såå nöjd över att kunna gå själv.
Vi har ju haft hantverkarna hemma denna vecka (och några veckor till blir det), så några dagar har jag skaffat mig anledning att hålla mig borta hemifrån. Vi tog en vårpromenad längs Munksjön inne i stan en dag, och kollade på änder. Igår efter Veras minisim tog vi lunch på stan med mamma.
I torsdags fick Vera stolt visa upp sina 20 tänder på folktandvården. Hon var lite tveksam till att lägga sig ner i stolen, ens när pappa lade sig ner först, men efter lite lirkande gick det bra. "Du kan väl prova och se vad du tycker...?"
Idag hjälpte Vera mig köra skräp från renoveringen till sortergården. Det blev tre vändor och Vera hoppade glatt upp på vagnen och slängde ner brädor och betongklumpar. Emellanåt dök "skopis" upp till hennes förtjusning, men hon får hålla för öronen...
Jag lyckades sno ihop ett fika till barnmusiken i onsdags, och Agnes kunde ju nu dansa med i de mer rörliga övningarna. Hon är inte snabbast på golvet, men stoltast! Hon är såå nöjd över att kunna gå själv.
Vi har ju haft hantverkarna hemma denna vecka (och några veckor till blir det), så några dagar har jag skaffat mig anledning att hålla mig borta hemifrån. Vi tog en vårpromenad längs Munksjön inne i stan en dag, och kollade på änder. Igår efter Veras minisim tog vi lunch på stan med mamma.
I torsdags fick Vera stolt visa upp sina 20 tänder på folktandvården. Hon var lite tveksam till att lägga sig ner i stolen, ens när pappa lade sig ner först, men efter lite lirkande gick det bra. "Du kan väl prova och se vad du tycker...?"
Idag hjälpte Vera mig köra skräp från renoveringen till sortergården. Det blev tre vändor och Vera hoppade glatt upp på vagnen och slängde ner brädor och betongklumpar. Emellanåt dök "skopis" upp till hennes förtjusning, men hon får hålla för öronen...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)